Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘despot’

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »

Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.


DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!

                                                                                                                                                           Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.

Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.

Alliansen, var ordet!

sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)

Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.

Tjolahopp!

Read Full Post »