Hagel och drivis eller drivvis med hagel

Ett inlägg i vilket det haglar – på flera sätt än ett.

---

 

En trevlig överraskning från min förra arbetsgivare.

Igår fick jag en trevlig överraskning med snigelposten. Och då menar jag INTE PostNords konstiga kort med nån sorts ursäkt över företagets dåliga service. Nä, jag menar fönsterkuvertet från min förra arbetsgivare. Detta kuvert innehöll nämligen semesterersättning för tre dar. Inte nog med att semesterpengar haglade över mig. När jag sen kollade mitt bankkonto hade a-kassan satt in lika mycket och en femhundring till för sex arbetslösa dar. Det innebär att jag har 7 100 kronor att leva på i maj.

MEN… Eftersom jag fick två löner i slutet av mars – konsultlön betalas ut i efterskott, medan månadslön ju vanligen betalas samma månad – och semesterersättning från konsultföretaget ska jag inte klaga. Jag satte undan en rejäl slant. En del av den har gått till presenter till ett födelsedagsbarn, en annan del till kläder till mig själv och några böcker, förstås. Särskilt mycket mat har det inte gått åt den senaste tiden, så det finns pengar kvar som täcker månadens sedvanliga räkningar inklusive extraräkningen från rörmokaren.

Jag klarar mig en månad till, alltså. HURRA! Men en kan väl säga att en inte blir rik av att gå på a-kassa, om nu nån trodde det, trots att ersättningen höjdes i höstas. Nu fick jag ju bara för sex dar – nästa gång bör jag få för 20 dar. Men ändå. Det handlar om så lite pengar att jag har svårt att tänka mig att nån frivilligt skulle försöka lura till sig dem.

Igår gjorde jag inte många knop, inte fler än jag måste. Jag är fortfarande svag och magen är bråkig. Jag försöker äta lite och ofta, men igår gjorde jag en blunder. Vädret är nämligen rätt jobbigt och irriterande – det kan vara strålande sol på morgonen, som snabbt och plötsligt avlöses av ösregn. Eller som idag – hagel och snöblandat regn.

Hagel eller snö mot gräset idag. Nä jag vet. Det syns inte så bra på fotot, men jag både såg och hörde det.

 

Månen var fantastisk igår kväll! Min mobilkamera gör den naturligtvis inte rättvisa.

Därför erbjöd jag mig att hämta Fästmön efter jobbet klockan 21 och skjutsa hem henne, så att hon kunde komma i säng i vettig tid eftersom hon började jobba tidigt i morse. Lite mer än en timme var jag ute. Behållningen av den trippen blev, förutom pussar, att jag fick uppleva en helt fantastisk måne.

Men sen blev jag ju lite frusen OCH lite hungrig när jag kom hem. Ganska sent intog jag därför två rostade mackor med brännvinsost – och ett glas rött. Ett glas var vad som fanns kvar i flaskan från förra lördagen. Vinet, som då blev en besvikelse, smakade mycket bättre till den starka, lagrade hårdosten igår!

Det borde ha stannat därvid, men det gjorde det inte. Tofflans karaktär är svag. Nåt mer vin blev det inte – jag kämpade med det enda glaset under flera timmar – men jag åt… choklad. Mintchoklad som var kvar sen förra lördagen. Jag åt inte bara en ruta eller en rad – jag åt upp rubbet…

Kaffe och läsning i sängen medan jag inväntade att smärtan skulle släppa.

Jag såg på film på TV igår kväll så jag kom sent i säng. Som vanligt vaknade jag vid åttatiden, i morse var det skåps-/garderobsdörrar som nån smällde i upprepade gånger. Och jag hade ont i magen. I tarmslutet, det vill säga nedtill på vänster sida. Därför inväntade jag dagen – som för övrigt är Världsbokdagen! – och att smärtan skulle gå över i sängen med kaffe och min bok på gång samt lite Wordfeud. Så småningom klev jag upp, tog en dusch och intog fil med linfrön. Därefter blev det en viss output, även om det inte direkt haglade i toaletten, så att säga. Den värsta smärtan släppte emellertid och jag dras nu bara med en svagt molande värk och en tarm som endast småkrampar nån gång i timmen.

Halva dan har redan passerat och om några timmar ska jag hämta Anna igen. Då måste vi åka och köpa nån sorts middag. Jag vet inte vad jag kan tänka mig för egen del, men den får inte innehålla varken hagel eller choklad. Det tror jag inte Anna vill äta heller.

Medan jag funderar över mateländet packar jag då och då ner nåt i min väska. Mot slutet av nästa vecka bär det ju av neråt landet. Jag ser inte fram emot begravningen jag ska bevista, det lär bli mycket svårt. Gott blir det i alla fall att träffa lilla mamma och få överlämna skyddsängeln från Sister of Pain.

Innan jag rundar av vill jag skicka ett stort GRATTIS till framtiden till vännen Agneta och hennes Jonka. Även om jag personligen inte är odelat glad (jag är självisk) över det hela är jag glad för er skull!

Övriga läsare önskar jag en trevlig lördag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Familjesammanskomster

Ett familjärt inlägg.

---

 

Min familj och nära släkt är inte precis några klaner, snarare tvärtom. Av min ursprungliga familj återstår min mamma och jag. Därför är det väldigt praktiskt och gott att få låna Fästmöns familj. I helgen blev det oväntat besök av yngsta bonusdottern, så Anna och jag tuffade ut till Morgonen igår för att träffas.

Tommy, Maxi, Frida,. Anna, Elias och Jerry – nästan hela bandet. Fotografen, det vill säga jag, var visst yr i mössan, för bilden blev tyvärr oskarp.

 

På köpet fick ju också träffa yngste bonussonen och hans pappa samt Fridas Tommy. (Äldste bonussonen träffade vi först i Himlen, men han blev så arg på mig så han ville inte följa med. Man kan nästan tro att han har fått temperamentet efter mig – som han inte är köttsligt släkt med…) Jag hade föreslagit att vi skulle skypa med äldsta bonusdottern uppe i norr, men ingen av oss har skype på sin mobil, så Jerry körde Facetime. Det gick bra det med och det var roligt att få se Linn i mobilens display och prata några ord med henne. Sen kanske hennes pappa blir mörkrädd när räkningen kommer, för lite oklart är det vad Facetime kostar…

Syltkaka som Anna köpte med oss. Munken hann jag inte fota.

Jerry är så duktig med sin diet och för den som följer densamma hade han gjort iordning bär med grädde och nötter. Det var nog bara Elias och jag och möjligen Tommy som smockade i oss munkar med glasyr och syltkakor. Ja va 17, man vill ju inte riskera att bli liten och klen och få gå på Frälsningsarmén.

Idag blir det med all säkerhet påfyllning av kakfaten. Vi har en födelsedag i familjen och tänkte ta oss dit för lite uppvaktning. Det är Annas snälla mamma som fyller år. Just det faktum att hon är så snäll gör att man vill uppvakta henne även om det är en ojämn födelsedag.

Det känns lite i hjärtat när jag vet att min egen lilla mamma sitter ensam i helgen. Samtidigt vet jag att hon har stort nöje och fint sällskap av det sportevenemang som pågår just nu. Ibland föredrar hon sporten framför att umgås med sin dotter per telefon, men ett samtal blir det i alla fall senare idag – veckans Trisslott ska ju skrapas!

I kväll ska vi sno ihop en broccoligratäng. Det blir förstås under Annas ledning, jag står bredvid och är i vägen tittar på och lär mig. Men nu är det dags att tänka på det yttre och hoppa in i duschen. Det går inte att åka på kalas med skitigt hår.

Slutligen bara en bild på hur jag återigen KBT-tränar min katträdsla, för dig som inte kan följa mig på Instagram (@tofflisen). Här ser det ut som om Maxi har tagit över och knäppt en ”självisk”, som vi kallar dessa falska selfies. Maxi i förgrunden, alltså och jag bakom:

Maxi tog en ”självisk”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julpyssel

Ett grejande inlägg.

---

 

Jorå. Jag har hasat runt på Stormarknaden idag tillsammans med pensionärerna. Träffade också en före detta kollega som jag ”norpade” till min avdelning en gång i tiden. Sen gjorde h*n karriär och blev chef borta på Sjukstugan i Backen. Fick ta en hel del skit för andras idiotiska beslut och regler, men var säkerligen en alldeles utmärkt chef. Idag växlade vi bara några korta meningar, jag vill ju liksom inte smitta nån jag gillar.

Genomsvettig var jag när jag kom hem. Men då hade jag släpat in två kassar med julmat, en julklapp till Fästmön och en julklapp till mig själv (Tack, L!). Jag, som är så elak och självisk får nog inga klappar, så jag får köpa till mig själv. Det blev två flaskor (förhoppningsvis) gott vin.

Här hemma flaffar jag omkring – se föregående inlägg! – och dammar, stryker juldukar och pyntar lite. Pynta är vad jag orkar ägna mig åt, det är så där lagom ansträngande.

Därför tar jag tillfället i akt och visar upp min julstolthet – krubban med de sex vise männen! Ja jag VET! Det finns en del som tror att det inte finns så många vise män, men jag lovar dig, det finns det!

Krubba med sex vise män.

Har DU nån julstolthet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öl, kort och klapp – med förstavelsen jul

Ett inlägg om diverse julprylar och en rodnande Toffla.

Alltså jag skäms… 😳 Och det är inte ofta jag gör det, ska jag säga. Men i år har jag bestämt mig för att inte skicka några julkort eller julklappar. Tidigare har jag inte haft råd eller varit sjuk. I år skyller jag på tidsbrist. Det där med julkorten kommer jag allt längre ifrån. Det känns inte viktigt att skicka ett kort till nån som man har kontakt med en gång om året – via julkort…

Men sen är det de här snälla, som tant Raffa, som man har så gott som daglig kontakt med via våra bloggar… Dem man verkligen borde skicka julkort till. Idag trillade det in ett härligt rött kort från henne och familjen. Tack snälla!!! Tyvärr har jag då inte skickat nåt till dig/er… 😳

Julkort från Tant Raffa med familj.

Sen finns det andra vänner som man inte träffar så väldigt ofta på grund av avstånd, men som man träffar när det går och som man hörs av med på andra sätt. Såna som FEM. Som skickade en hård julklapp idag… Nu skäms jag 😳 ännu mer…  Tack snälla, men jag har inte skickat nåt till dig!!!

Julklapp från FEM.

Nää… Tofflan är en självisk en. Jag tror till och med släkten i England har gett upp nu. De brukade skicka såväl kort som paket. De första åren efter pappas bortgång svarade vi i alla fall och tackade. Men sen känns det så… konstigt att bara skicka grejor och hälsningar till varandra en gång om året. Mamma och jag beslutade att rationalisera bort det. Ja alltså, det var ju jag som fick sköta kontakten eftersom mamma inte skriver på engelska. Nu har jag nästan helt förlorat kontakten med såväl mina bryllingar som pappas sysslingar. Det blir så när man lever olika liv. Och när man känner att släkten inte alltid förstår de svårigheter man har hamnat i… (I will say no more, för det handlar om min mamma också.)

Som sagt, Tofflan är en självisk en… Hon lät arbetskamrat I guida sig till centrum och där köpte hon julöl till dagarna tre. Till sig själv. Mamma nyttjar inte alkohol.

Årets sex julöl.

Nu vet jag var jag kan handla på lunchen, om det behövs, i alla fall. Ibland känns det ju jobbigt om jag måste handla på kvällen, när jag har kommit hem efter jobbet. Fast i morgon blir det så, om än en snabb tur. Lite senare i morgon kväll ska jag sen skjutsa ut Fästmön tillsammans med lite klappar till Himlen.

Passade på att äta en riktig slasklunch när jag var på shoppingtur. Magen är i uppror nu, kan jag meddela. Stället hade en… ska vi säga… intressant inredning…

Intressant inredning på dagens lunchställe… Lampan i kombo med skeppet och sen målningen med en palm ovanför luckan…

På jobbet då? Tja, idag har inte varit mer annorlunda än föregående arbetsdagar. Jag får mest jobb via e-post, vilket får mig att fundera på om människor är rädda för att kommunicera öga mot öga på min arbetsplats. När jag kan försöker jag därför titta in hos folk. På så vis lär jag mig ansiktena bakom namnen samt var personerna sitter. Nån form av introduktion med rundvandring har det liksom inte blivit, så jag gör det på mitt sätt. Och HEPP! Rätt som det är är min tid där slut och över och då behöver jag inte minnas nånting. Tre månader går ganska snabbt. Jag är glad för inkomsten dessa månaders arbete ger och för att slippa a-kassans och Arbetsförmedlingens hot och felaktigheter ett tag. Och nej… Du trodde väl inte att nån på Arbetsförmedlingen har besvarat nåt av mina mejl än..? Hur dåligt är inte det?! Skäms!

På kvällens agenda står strykning. Det ska jag fixa nu innan jag tar en macka och glor på tredje och sista avsnittet av Morden i Sandhamn. Sen är det bedtime. I morgon kommer chefen tillbaka efter sin semester och eftersom han och jag är ensamma på förmiddagen ska jag försöka få ett samtal med honom.

Vad händer hos dig då??? Skriv gärna några rader och berätta! Nyfikenheten är det ingen brist på, även om känslan för hyfs lämnar ett och annat att önska…

Livet är kort.

Read Full Post »

Önskelista

Ett inlägg om min önskelista.

Så här i juletider får man önska. Önska är gratis, kostar ingenting. Drömma är också kostnadsfritt.

Överst på min önskelista står en ny dator. Jag äger en stationär och två bärbara och alla tre är pensionsmässiga.

En ny skrivbordsstol så att jag kan sitta bra vid datorn vore fint. Den jag har nu är väldigt silvertejpad och jag fastnar i tejpen.

Inte behöver jag nån ny bil heller, men det klart att om nån kom och kastade en ny bil efter mig, så…

Till en ny bil skulle jag vilja ha Agnetha Fältskogs senaste album. Det skulle jag köra så fint, så fint till.

A… Agnetha Fältskogs nya album…

En ny morgonrock skulle jag vilja ha! En i riktig frotté, inte nån trams-fleece. Den jag använder mest just nu är mörkblå och trådsliten med hål lite här och var. Jag har en nyare, men den brukar mamma använda när hon är här. Jag vill ha en egen, en som bara är min!..

För ganska länge sen pajade dragkedjan i min necessär. En ny sån finns helt klart på önskelistan. En där saker och ting inte ramlar omkring i.

På tal om dragkedjor… Den i min fodrade fleecejacka är trasig. Skulle behöva en ny. Dragkedja, alltså.

En bokhylla till vore inte dumt! Jag kör på Billys rödbruna, tror jag färgen hette. Vinröd, skulle jag säga. Men tyvärr görs den inte längre.

Alla böcker på min inköpslista vore inte dumma att få lägga i min att-läsa-hög!

Saker, saker, saker… Ärligt talat har jag det bästa som finns just nu: hälsan. Jag är frisk, mår bra, jobbar och får en inkomst. Men så klart, ett fast jobb vore det allra bästa, om jag nu får önska lite till. Och att Arbetsförmedlingen svarar på nåt av de tre mejl jag har skickat, det första för över en vecka sen. Läser de inte sina mejl där, eller?

Kärlek finns i mitt liv. Om jag finge önska nåt mer kring det vore det mer tid. Kanske en jul i en stuga i skogen. Nån gång. Bara vi två… (Ja, jag är självisk.)

Hjärtat mitt. Fast Annas, dårå.

Lång lista… Men att önska kostar ingenting. Inte nåt. Och faktum är att jag just nu har det rätt gott och egentligen inte behöver nånting – mer än ett fast jobb, dårå.

Vad står på din önskelista??? Skriv och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljummet och mörkt

Ett inlägg om denna onsdag.

Idag vaknade jag till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Ser mörkt ut…

Ett enda intressant jobb har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)

Livet är kort. 

Read Full Post »

Saved by the be… eh, bulb

Ett inlägg om en respit.

Det sägs att om man sjunger på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Lika lätt att falla som ett löv…

Jag misslyckas hela tiden. När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.

Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Snöblandat

Det var rena natta när jag tittade ut genom fönstret när harpan på Ajfånen väckte mig tio över sex. Jag stack ut näsan genom balledörren* och såg tunna, vita flingor dansa ner. Det var som ett isregn. Önskar jag hade kunnat foto, men som du vet är jag rätt besviken på Ajfånens kamera, så jag försökte inte ens. Strax under nollan var det – och så lär det förbli resten av veckan. Tänkte kolla dammen på jobbets innegård då och då för att se när den klär sig i vinterskrud. Än så länge är det inte ett spår av is.

Inte frusen än!

Igår kväll hämtade jag Fästmön från jobbet – för att jag var så pussugen! Tro inte att jag gör det för att vara snäll, jag är otroligt självisk. Kanske lite snäll, ändå, för det var blött och kyligt att ta bussen hem skulle ta ganska lång stund för henne. Hon är min guldkant på tillvaron och såna ska man vara rädd om.

Idag jobbar jag en trappa upp, på institution 1. Det är roliga dagar, även om jag inte estimerar att byta kontor. Jag tycker att det är jobbigt att släpa papper och prylar, men jag slipper i alla fall bära dator eftersom jag har en hyfsat fungerande lap top där uppe. Den har Explorer och e-postprogram och Officepaketet, så jag kan arbeta hjälpligt, i alla fall. De större programmen, som Photoshop och InDesign är alltför tunga för den lilla datorn att jobba i, de går med nöd och näppe att öppna.

Kryckan stod lutad mot ytterdörren hemma idag, men den får stå kvar. Jag orkar inte släpa omkring med den också, det räcker med papper, prylar och trådlöst tangentbord som ska forslas en trappa upp. Hälen är inte värre än värst nu på morgonen, vi får se hur den är framåt eftermiddagen. Däremot har jag fått tillbaka mitt eksem på fingret, så det smordes direkt efter morgontvätten med ett tjockt lager kortisonsalva av receptbelagd sort. Just nu kliar och svider det som 17 och är allmänt rött och ilsket.

Dags att stjälpa i sig yoghurten och sätta fart till jobbet nu! Idag väntar institutionsmöte och så ska jag fortsätta jobba med forskningssidorna på webben för institution 1. På fredag får jag namn på kontaktpersoner så att jag kan gå vidare.

*balledörren = balkongdörren

Livet är kort.

Read Full Post »