Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Clark Kent’

Mitt 2015

Ett inlägg om mitt år.


 

Det gamla året är snart till ända. Det har varit ett omvälvande år på flera sätt, mest kanske för att det inte började så bra, men att det i stället slutar bättre. Här nedan kommer en sammanfattning av några av mitt års toppar och dalar, redovisade månadsvis.

Januari

Toppar
Jag sökte hjälp
Den fina Leffe-mössan från I

Dal
Människor spred påhittade saker om mig i sociala medier


Februari

Toppar
Adas kaffestuga
Ett underbart bokpaket från vännen FEM
Besök av vännen I

Dalar
Författaren till boken Skuggsamlaren som häcklade mig i sociala medier (kan en inte ta kritik om sin bok ska en inte skicka den för recension)
Vården
Filippa Bark var inte rolig i Melodifestivalen (och det har en rätt att tycka. Sen behöver somliga inte gå till överdrift och håna.)


Mars

Toppar
Påfyllningen av god energi (som det blev av att bli vän med Elliots mormor)
Goda vännen Agneta
(som en gång var min kollega, men som numera är min vän)
När livet vänder
(flera riktigt bra program under våren)

Dal
Arbetslösheten (den sög typ hela tiden de delar av året jag var utan jobb, men på våren var det riktigt tufft)


April

Toppar
Påsken hos mamma
(när vi bland annat tittade i Karl XII-bibeln)
Besöket hos I och H
(med mamma)
Den finaste födelsdagen

Dalar
Min skuld
(mea culpa)
Hån och myckettyckare


Maj

Toppar
Jag upptäckte Swish
(en riktigt användbar app)
Vännen FEM:s besök (fyllt av loppisfynd och litteratur)
Hyll-fynd på Återbruket (två deckarhyllor till hallen)
Bokarvet från A

Dalar
Uppsala kommuns omstart av sin bostadsförmedling
(det kunde ha blivit så bra, men när alla, som har köat hos förmedlingen kommunen en gång sålde, förlorar sin köplats OCH måste betala en årsavgift tycker jag att det är riktigt dåligt!)
Akassan Vision (som inte kunde lämna besked en minut i förväg utan uppenbarligen tycker att det är bättre att ett massmaskineri dras igång – för att sen stannas. Vilket slöseri med många människors tid…)
Clark Kent blev underkänd vid besiktningen
Tröttsamma människor (alltifrån avundsjuka till såna som ska ha rätt)


Juni

Toppar
Det årliga besöket i Gryttby (alltid trevliga utflykter)
Midsommarfirande på Morgonen

Dal
”Tyska” besökare
(men bara sluta läs min blogg)


Juli

Topar
Blommor
(de är en tröst)
Mamma fyllde 80 (och jag gjorde mitt bästa för att hon skulle få en fin dag – och hon blev nöjd! Vi gjorde också båda ett viktigt avslut.)
En dag med en vän (Lucille, den här gången)
Mordvandring i Nora (tack vare Sven-Bertil. Eller hette han Karl-Bertil???)
En dag med Elliot (underbara hund!)
Vår minsting blev tonåring

Dalar
Grillrök
(jag tål den inte)
Pappersvändning (så mycket papper… i onödan…)
Mitt samarbete med Pronto (två gånger, aldrig mer)


Augusti

Toppar
Det BLEV Pride trots allt
(och vi stannade kvar över en natt)
Sarah Dawn Finer-konsert och Stockholmstripp (med älskade Fästmön)
Ett återbesök på Den Bästa Arbetsplatsen (SLU i mitt hjärta)
Antikrundan i Uppsala (äntligen har jag gjort det – jag var där!)
Träff med en ny bloggvän (alltid lika spännande!)
Åtta år sen Annas och min första dejt (och det firade vi med hemmamiddag)
En ny vintage/antik/retrobutik i Uppsala (två trevliga kvinnor med massor av spännande saker)

Dalar
Twitter
(nej fy, vilken sandlåda det har blivit!)
Arbetslösheten igen (jag vill bara jobba!)
Antikrundan i Uppsala (köa i sex timmar för tre minuter…)
Ensamhet (sån att en börjar prata för sig själv)


September

Toppar
Intervjun med Ilona och Lotta
(tänk att som dem få göra verklighet av en dröm!)
Rökfri i elva år (att sluta röka är det bästa jag har gjort)
Kattungarna kom (och de botade min katträdsla)
Nya pengar (visserligen från den 1 oktober, men jag skrev om dem i september)
Blompresentkortet från Elliot (det kom en dag när jag var så ledsen, så ledsen)
Karl-Bertil gjorde det möjligt för mig att gå till optikern (så tacksam!)
Nytt jobb (å vad det var rätt och det är roligt och… jag bara älskar att gå dit!)

Dalar
Grannar som spikar med mera om natten
(det är knappt nån som kan stava till hänsyn numera)


Oktober

Toppar
En grekisk afton
(med Anna, förstås)
Roligt på jobbet och snälla arbetskamrater
Vänliga följare och en fästmö som ville göra mig glad 
(det handlar om böcker, förstås.)
Världens bästa kollega (det är min närmaste kollega, det!)

Dal
Parkeringsböter
(800 spänn som jag hade kunnat göra roligare saker för)


November

Toppar
Nya vänner på jobbet
(va roligt!*)
Vår sjunde förlovningsdag
En 50-åring i familjen
Träff med FEM och Soffan i Stockholm
Besök i en hemlig trädgård och hos självaste Michelangelo

Dal
Inte en enda!!!


December

Toppar
Min fina penna fick nytt liv tack vare Närmaste Kollegan
Fina klappar från jobbet
(i pappersform)
Mamma fick komma med riksfärdtjänst för att fira jul och nyår med mig (ingen av oss behövde sitta ensam)
En fin julafton med massor av fina julklappar
Finpost

Dalar
Bokus som skickar paket till Tjottahejti
(hur svårt kan det vara och var är miljötänket?)
Ett kortvarigt bakslag


När jag nu på årets sista dag
blickar tillbaka på 2015 kan jag konstatera att det var en lång prövning i början, men fick ett gott slut. Jag är så tacksam för mitt nya jobb, den glädje det ger mig, den gemenskap med fina arbetskamrater jag får uppleva, känslan av att vara behövd och efterfrågad och en lön som det går att leva på. Dessutom har jag gått ner sju kilo i vikt sen jag började jobba. Så nytt jobb är sannerligen årets topp. Sen är jag medveten om att det finns dalar i mitt liv – och alla är naturligtvis inte nedskrivna här med tanke på att det finns en del illvilliga element som läser den här bloggen (och de ska inte få veta vissa saker).

Under året har jag fått mycket glädje från litteraturens värld. Många vänner och även okända vänner har sänt mig böcker. En del har varit riktigt, riktigt bra. Årets bästa bok för min del blev Rött kort.

Den här bloggen har varit på väg att ta slut länge. Det återstår fortfarande sex procents utrymme. Jag har bestämt mig för att skriva slut på det, för de som vill mig illa, bland annat genom att få mig sluta skriva, ska inte avgå med segern. Segern är min! Här kan du läsa om mitt år som bloggare.

Till sist vill jag önska dig som har läst ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, det vi skriver som 2016!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en novell.


 

Professor Frans StenbergNä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Av mina trafikrapporter, som förekommer här på bloggen då och då, framgår nog rätt tydligt att Volvoägare inte är några favoriter hos mig. Tänk att ha så fina bilar, men inte kunna framföra dem enligt de mest basala trafikregler?! Och att blinkers verkar vara nån sorts extrautrustning som de flesta Volvoägare struntar i…

Skämt åsido, jag har faktiskt ägt en Volvo – eller delägt – en gång i tiden och den var vacker och hette Vera. Men sedan 2006 är jag stolt Toyotaägare till Clark Kent, min egen lille stålman! Toyota är en bil som det aldrig – ta i trä! – är fel på!..


Så här, ungefär, såg Vackra Vera ut. Och hon hade blinkers.

                                                                                                                                                         En viss hatkärlek hyser jag emellertid till Volvo. När jag kollade mina Volvokunskapar fick jag sex rätt av tio. Det var ju knappt godkänt. Hur många rätt fick du??? Testet hittar du här!

Read Full Post »

Söndag i november… Dagen är grå och trist. Ute är det slaskigt och bilen blir bara skitigare och skitigare. Det känns som om Clark Kent* har börjat SLUKA soppa bara för att trots. Han vill helst stå i garaget och mysa i det torra och varma, inte fara runt på vägarna och smutsa ner sig.

Lokalblaskan hade inte mycket intressant att förtälja idag heller mer än att Läkemedelsverket är en av de arbetsgivare som gör det som tycks bli allt vanligare nu för tiden – köper ut chefer och ger dem höga avgångsvederlag. Inte en rad har jag hittat om Den Andra Skandalen, den som berör mig. Den som jag borde glädjas åt, men som jag, när jag riktigt, riktigt känner efter bara blir väldigt sorgsen över.


Jag blir bara sorgsen…

                                                                                                                                                        Men nog med tårar nu och fram med glada miner! Idag ska vi fira en synnerligen god vän till mig. Fästmön och jag har bjudit över oss själva på födelsedagsfika. Jag ska… nej, inte baka, men KÖPA nåt smaskens att ta med, så det är SAFE! Anna är ju annars familjens bak-expert (det lät rätt snuskigt, det där, men det handlar inte om svarta bakar eller några andra bakar utan om BAKNING!), men hon jobbar ju, som bekant. Dubbelpass idag, dessutom. Så vi åker och firar en stund mitt på dan innan hon måste tillbaka och jobba. Vi återkommer om firandet, jag lovar, även om Vännen ifråga säkert blir ilsken på mig! 😆


Såna här kanske det blir, men det blir garanterat INTE från min mitt bak!

                                                                                                                                                    Eftersom Anna jobbar kväll blir barnen kvar hos sin pappa tills i morgon. Det känns ju ganska meningslöst att hämta hem dem bara för att de ska få gå och lägga sig så gott som bums. I familjen Barba samarbetar vi, ett tips till andra familjer med barn som bor växelvis.


I familjen Barba samarbetar vi.

                                                                                                                                                           Efter firandet ska jag ringa mamma för hon fick ju inte prata av sig igår och sen ska jag nog ta itu med en relativt stor strykhög.

Jag har fortfarande problem med länkningen i visuellt läge på bloggen, men min livstids-IT-support säger att det troligen handlar om att den senaste versionen av Adobes Flash Player är skurken. Igår kväll testade jag på leksaks-lådan** – och då funkade det hur bra som helst. Där visade sig att jag också hade en Flashplayer på 10. nånting, men det var en LÄGRE version än den jag har på stordatorn. Så… nu har jag att ta ställning till huruvida jag ska fortsätta HTML-koda mina länkar när jag bloggar på stordatorn eller ladda ner en annan webbläsare – DET kan nämligen funka då. Jag funderar över frukostfilen, tror jag…

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min fåfänge lille bilman
**leksaks-lådan = min lill-dator

Read Full Post »

En 40-årsfest banar vägen för ett gäng medelålders killar som lirar rock. Och bandet gör succé. Bandet, som i all hast döps till Clark Kent, tillika titeln på Magnus Linds bok som jag just läst. Tack, FEM!


En mycket speciell och läsvärd Clark Kent!

                                                                                                                                          Huvudpersonen Henry återupplivar tillsammans med några gamla kompisar ett band de hade på 1970-talet. Bandet spelar på en i gängets 40-årsfest, en önskan av födelsedagsbarnet i fråga. De tror alla att det är en engångsgrej, men bandet får snabbt uppmärksamhet, gör succé och ger sig ut på turné i sin gamla buss. Samtidigt lever de fem männen livet, lite grann genom 40-årskrisen…

Den här romanen är rolig och ibland lite farsartad, men den har definitivt ett djup också som gör att den trots sin ålder (boken kom ut 1985) inte är inaktuell. Det är samma saker som ältas nu som då, på nåt sätt. Att söka behålla ungdomen genom att leta upp gamla kompisar känner vi väl alla igen liksom det sista rycket att klara sig igenom en ålderskris.

Lite irriterande är emellertid en del stavfel, till exempel ”fotölj”, ”tunnt” och ”faschinerande”, men det står man ut med. En klart läsvärd och tankeväckande bok som faktiskt också gjorts som TV-serie!

Read Full Post »

Alla människor är inte snälla, allra minst jag. Jag är en elak typ som mest tycker synd om mig själv. 😈 Men jag gillar också att läsa och runt omkring mig finns

EN MASSA snälla vänner

som ger eller skickar mig böcker! Många av dessa vänner har jag inte ens träffat i verkliga livet. Bara det… Att ni ÄNDÅ bryr er om mig…

Att göra mig glad – för okejrå, jag har väl varit och är rätt ledsen ibland också – det gör man med böcker. Och alla dessa gåvor och vänner försöker jag tänka på när jag är som ledsnast för då piggar jag upp mig själv i tanken.

Så du som har förärat mig en bok – din gåva och din omtanke och de fina ord som ofta följer med – finns alltid kvar i mitt hjärta – även sen boken blivit läst.

Här kommer min stora TACK-lista till alla RARINGAR som har gett mig den bästa gåvan jag vet, en bok:

  • Fru Zophie Klon (som sände mig Hypnotisören när flera personer från mitt förra liv sände mig  dödande blickar, ilskna brev och min pappas kläder i retur i en svart plastsäck).
  • Fru Hatt (som sände mig Skynda att älska, en bok där jag grät floder när jag jämförde med min egen pappa)
  • Bibbi, Inger och Ewa (som var de enda som gav mig en avtackning – ett presentkort som jag bland annat köpte Tre sekunder för!)
  • Jerry (som gav mig Mia. Sanningen om Gömda, vars författare borde ha fått Guldspaden för detta!)
  • Fästmön (som har gett mig massor av bra böcker i julklapp, i födelsedagspresent och när jag har varit ledsen)
  • Mamma (som också ger mig bra böcker i present eller pengar till bra böcker när hon själv inte orkar stappla iväg till bokhandeln)
  • FEM (som gav mig boken om Clark Kent som jag ännu inte har läst!)
  • Systerdyster (som har skickat två bokpaket med en massa böcker från min önskelista och utanför den – spännande! Bland annat gav hon mig boken Blondie, som ledde till att jag fick kontakt med Birgitta som skrivit boken!)
  • Lena (som skickade mig Se dig inte om! och tackade för trevlig läsning av min blogg!)
  • Åsa (som skickade mig Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en osannolik bok som gav mig både glädje och spänning – trots att den inte är en deckare 😉 )
  • S (som skickade två för mig tämligen okända deckare/författare som jag ska SLUKA strax!)

TUSEN OCH ÅTER TUSEN TACK till er alla!

Read Full Post »

Mitt på dan for jag upp till pappas grav för att kolla ”skicket”. Där var ganska OK, några vissna tagetes bara, att noppa bort. Mamma och jag ska åka upp med blommor i morgon. Tog en bild från kyrkogården, en vidunderlig utsikt mot hus på höjden…


Kyrkogården ligger på en höjd – liksom dessa hus, fast på flera kilometers avstånd…

                                                                                                                                                 Därpå var det dags för en vacker begravningscermoni, med massor av blommor, tårar och fina psalmer. Jag hängde med på minnesstunden efteråt och fick två trevliga damer till bordet, Soffan och Farmor.

Vännen FEM hade inhandlat inte bara TVÅ utan TRE böcker åt mig hos Bok-Anna i hamnen! Den till höger hade hon hittat och köpt på eget bevåg. 😀


Mats Strandberg– och Karin Fossum-böckerna hade vi kommit överens om att hon skulle inhandla, boken Clark Kent hade hon köpt som bonus! Hon ÄR bara för gullig, FEM!!!

                                                                                                                                                 Så på Domus-takets parkering bytte vi böcker mot några småslantar (15 pix för Mats Strandbergs bok, 40 för Karin Fossums – inbunden och nyutkommen!) – och sa att vi ska försöka ses, men troligen inte nu. Jag åker ju ner med mamma igen den 16 juli, men FEM åker till Grekland med sin A den 18:e, så kanske hinner vi inte ses.

Damen som inte kunde läsa min ansökan ringde mitt under minnesstunden, så jag fick halvviskande försöka komma överens om hur vi skulle lösa det hela. Sen ringde mamma – bara hur pinsamt som helst att smita ut IGEN – men jag hade mobilen på ljudlöst. Jag hade försökt ringa henne efter begravningen för att säga att jag följde med på minnesstunden, vilket inte var tänkt från början. Och hon tänkte väl inte på att hon ringde olämpligt.

När jag kom hem sen, efter att ha hunnit med ett par ärenden på stan också, var det rätt surt här. Det blev inte bättre av att jag fick ett intressant mejl vars innehåll jag ville diskutera med Fästmön OCH att jag var tvungen att sätta mig vid datorn och mejla iväg min ansökan på fil. Ibland är min mamma otroligt självisk och det verkar som om hon inbillar sig att mitt liv stannar upp bara för att jag hälsar på henne… Jag fick ett smärre utbrott, för det var länge sen jag tog nån skit. Fast i barn- och ungdomen hette det

jag orkar inte, jag är så sjuk!

Numera heter det

jag orkar inte, jag är så gammal!

Och det hon inte orkar med är att nån säger emot och att nån säger sanningar. Men jag gav mig inte och vi redde ut ett och annat innan vi dukade fram sill och potatis på ballen*. Jag vill inte att det ska var nåt skit som ligger och gnaver och irriterar, jag vill reda ut eventuellt tjafs genast!


Se ner på golvet, på mammas fina matta på ballen* och räkna till tio…

                                                                                                                                                      NU ska vi inta dessert – jordgubbar och mjölk. Och det blir framför TVn, för mamma, vars liv INTE stannar för att jag kommer på besök, tittar på fotboll – jag är inte ett dugg intresserad, men ska ändå joina henne vid desserten…

                                                                                                                                                *ballen = balkongen

Read Full Post »