Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘piskrapp’

Månpockets månatliga nyhetsbrev ramlade in i inboxen nyss. Här kommer ett urval titlar som jag tycker är intressanta:

Mannen från Albanien av Magnus Montelius
Det är hösten 1990 och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.

Skendöd av Thomas Enger
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.
Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelson
Före: David Skoglund var fixstjärnan i Stockholms reklamvärld. Han fick de snyggaste tjejerna, gick på de bästa festerna, sprang alltid framåt och var ständigt lika cynisk och briljant. En vinnare som krävde mer och mer.
Efter: David Skoglund är parian i Stockholms reklamvärld. En förlorare som skamset stryker längs gatorna och söker sig själv utan vare sig kompass, karta eller nåd.

Kråkornas fest av George R.R. Martin
Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Mina ögon ser ett skådespel de inte tycker om. Hur föräldrar gör skillnad på ”mina” barn och ”dina” barn, ungefär. Utan att säga för mycket.

Jag har sett de uteblivna smekningarna. De som inte ens flyger i tanken och inte ens till det älskade barnet, Det Äldre Syskonet.

För det görs skillnad på barnen. Det är svårt att se. Det är svårt att titta på och inte få röra en fena, inte på nåt sätt visa medlidande, ömka, trösta… Bara vara nollställd.

Jag har hört Det Äldre Syskonet

pjata med bebisjöst

när nån utomstående hör. När Det tror att ingen hör har orden varit annorlunda, tonfallet som ett piskrapp. Jo, jag har hört det.

Jag har sett de uttråkade minerna när Lillungen vill visa upp något. Jag har sett de vuxna göra som Det Äldre Syskonet – minus

bebisjösten.

I stället är tonen mjuk och det sägs gulliga saker – när det has gäster. Det är inte så ofta. Resten av tiden är ansiktena som pappfigurers. Orörliga. Platta.

Mitt hjärta gråter för Lillungen. Lika mycket som jag hör Lillungen gråta om kvällarna eller när helst våra själar möts.

Men mitt hjärta värms av Lillungens leende när blicken faller på mig! Och jag ler och blinkar och vinkar i hemlighet. För om det upptäcks… Jag vågar inte ens tänka på konsekvenserna.


Konsekvenserna vågar jag inte tänka på.

                                                                                                                                                            Det finns inget jag kan göra – mer än hemliga tecken och gråta. Det finns inget att ta på, inget som gör det möjligt att agera – när ett barn behandlas illa utan att det syns några blåmärken…

Read Full Post »

Nej, jag hoppas verkligen inte på nån återkomst av Onda Lårkan. MEN… Igår kväll när jag klädde av mig för att hoppa i säng såg både Anna och jag att benet var rejält svullet – på låret, över knäet och upp till själva ”piskrappet”. Det var helt tydligt en bulle där. Så nu undrar jag om lårkakan har blivit en bulle?

Skämt åsido, jag blir såklart orolig! Jag har inte fått nån FÖRKLARING på Onda Lårkan. Det enda jag har fått veta är att det var tromboflebit och att det är ofarligt – men väldigt plågsamt. Det var väldigt olustigt att SAMMA kärlvägg blev inflammerad i somras som förra året. Bara det borde ju säga nånting… men vad??? Läkarna blev ju så himla fixerade vid mina dåliga värden och jag känner att jag inte fick några svar kring Onda Lårkan.


Så här såg Onda Lårkan ut i slutet av juli i år. Inte så snyggt piskrapp…

                                                                                                                                                       Doktor Anders sköterska ringde ju häromdan när jag stod i hissen. Tyckte att det var lite märkligt att hon inte frågade om jag stod/var på en plats så jag kunde prata fritt. Brukar man inte göra det när man ringer nån på mobilen för att diskutera personens sjukdom, provsvar, bestämma tid för provtagning etc? Hur som helst, om benet fortsätter att vara svullet lär jag väl få ringa mottagningen igen. Nästa gång jag pratar med dem tänker jag INTE ge mig utan jag vill ha några svar kring Onda Lårkan och tromboflebiten!

Read Full Post »

Har just fått nålen med slang och skit utplockad – HURRA! Och så kom A-syrran med besked från skiktröntgen: inget annat än det vi redan visste fanns att beskåda.

Så nu får vi se vad som händer. Kanske det blir operation – så småningom. Förhoppningsvis ger järntabletterna blodet en skjuts i rätt riktning. Benet behöver nog inte kapas av, men vad ”piskrappet” kommer av eller beror på kan ingen svara på än så länge. Och A-syrran trodde, att om jag har riktig, riktig tur kanske jag får åka hem i morgon…  Det vore bra skönt att få sova i sin egen säng… Mer om detta får jag veta vid ronden i morgon förmiddag.

Nu ska jag festa på kaffe och ostmacka. Och kanske sova lite. Jag försökte beställa champagne och jordgubbar till frukost i morgon, men tyvärr fanns inte det på Sjukstugemenyn. Lite trist…


Varken champagne…


…eller jordgubbar finns på Sjukstugan i Backens meny.

Read Full Post »

Jaha, tänker du, när du läser rubriken. Nu ska Tofflan självömka igen. Och det ska jag kanske! För lite sjuk är jag allt… Dessvärre, tycker en del, är jag inte dödligt sjuk utan bara just lite sjuk. Och väldigt, väldigt trött just nu…

Anna och jag var och fikade hos Annas mamma i Slottet och jag skulle sen vara hos doktor Anders klockan 14. Vi bestämde att Anna skulle stanna, för det brukar ju inte ta så lång stund för mig hos doktorn. HA! Jag fick strippa för doktor Anders och visa upp mina feta, håriga ben.


Ungefär så här lurviga är mina ben. Mycket osnyggt!

                                                                                                                                                        Han klämde och kände också på min fläskiga mage. Kom fram till att det här med piskrappet på benet nog måste kollas upp på Sjukstugan i Backen. Jag fick först gå till provtagningen och ta temp och snabbsänka. Och sen fick jag en remiss till akuten där han ville att jag skulle kärlröntgas. Jippi! NOT! Jag blev ju skitskraj. Snabbsänkan var nämligen för hög, men jag hade ingen feber idag. Men smalbenet i det onda benet var svullet… Så jag ringde och pipplade till darlingen och så blev det så att jag åkte ut till Slottet och hämtade henne som stöd innan vi satte kurs mot akuten.

På akuten behövde vi inte vänta alltför länge innan jag fick komma in. Där fick jag strippa igen, denna gång för en söt liten syrra – jag kände mig ÄNNU MER som en elefant. Hon skulle ta EKG och blodtryck och allt vad det var, men sen blev det lite blodprover mest. Provsvaren skulle ta en stund att få fram och medan jag väntade på dem och på doktorn blev jag utrullad på övervak. Stackars Anna fick gå och sen sitta trångt mellan vikskärmarna och dessutom på en obekväm stol, medan jag fick vräka mig i min snygga sjukhusskjorta på en smal brits. Grannsjuklingens närstående var himla nyfiken och pratsam – han kommenterade nästan allt vi sa, så det blev lite jobbigt. För jag var ju orolig och så och kände mig inte så pratsugen.

Efter nån timme blev jag inrullad på ett rum och så kom doktor M,  mycket söt i gråsvart, krulligt hår. Mycket artig och mycket tysk var han också. Lite som en manlig drottning Silvia. Han var tyvärr lite allvarlig och ville helst att jag skulle stanna kvar på Sjukstugan så att jag kunde få en spruta blodförtunnande – varje dag, hela helgen…


Jag gillar inte sprutor.

                                                                                                                                                            Men vara kvar var uteslutet för mig och då kunde jag heller inte få nån spruta eftersom mitt Hb var för lågt och då är det risk för inre blödning. Inte nåt man riktigt hanterar hemma i sängen. Uj, visst låter det läskigt..? Ett annat prov hade visat ett för högt värde, vilket KAN tyda på nån sorts propp. Alltså jag ville verkligen inte vara kvar över helgen och få blodförtunnande sprutor varje dag. Jag hatar sprutor och jag är rädd när jag vistas på Sjukstugan i Backen. Skiträdd. Hade jag INTE haft för lågt Hb så hade han skickat hem mig MED sprutor, men nu vågade han inte det för riskerna.

Efter en del diskussion mellan doktorn, mig och bakjouren fick jag skriva på ett papper att jag hade åkt hem frivilligt.  Bara för att komma tillbaka måndag morgon och göra en kärlröntgen. Och om jag får svårt att andas eller mår sämre under helgen ska jag åka in bums.

Så fort vi kom ut till parkeringen ringde jag mamma, men hon verkade väl inte så vansinnigt orolig trots allt utan började prata om hur ont i håret hon hade efter gårdagens omilda behandling. Jag var inte på humör för att prata om det, utan vi ska höras i morgon. Anna och jag åkte och handlade käk och vi har nyss satt i oss tacos. Medan vi var och handlade – då var klockan efter 19 – messade gulliga, omtänksamma fru Hatt! RARING!!!

Nu känner jag mig mest trött, så tyvärr, tyvärr, alla som avskyr mig, ont krut förgås inte så lätt! Jag tänker vara hemma ett tag och nu ska jag vila, för jag är aptrött efter denna sjuka historia.


Aptrött… Fast retsam lika fullt! C’est moi!

Read Full Post »

Så har snart ännu en dag passerat. Är förbi. Över. Vet ibland inte vart timmarna tar vägen, de liksom flyger fram.

Det är skönt att ha tiden med Fästmön. Även om vi inte alltid sitter i samma rum och är engagerade i samma aktivitet, så finns hon där. Hon, den där fina, som ser till att jag inte ger upp.

Har fått en hel del gjort ändå idag – jag har dammat och dammsugit och tagit reda på en stor hög strykning. Ringde mamma och peppade henne inför ett visst möte. Och blev själv uppringd på mobilen av rare doktor Anders. Han började jobba igen i måndags efter semestern, så han har inte hunnit höra av sig förrän nu. Men vi har bestämt träff på fredag eftermiddag. Det ska bli skönt att få hans kloka blick på mitt onda ben!


Så här såg onda benet ut alldeles nyss. Tyvärr får jag inte med hela ”piskrappet” på bild eftersom det börjar högt uppe på framsidan av låret och inte slutar förrän i mitten på vaden.

                                                                                                                                                            I morgon har vi inga bestämda planer för dagen, men till kvällen ska vi ut till Förorten eftersom Anna och Jerry ska på ett viktigt möte. Då får jag äran att ”barnvakta” min goseplupp, det vill säga Elias, och träffa Frida, som jag nu inte har träffat på evigheter, känns det som! Storasyster är fortfarande utomlands, men väntas enligt säker källa hem på fredag.

Av nån anledning har jag ont i kväll igen i vaden, så jag ska slänga mig i favoritfåtöljen med Mons Kallentoft. Fåtöljen är ju så konstruerad att jag kan sitta med benen i högläge. Jag snålade och sparade och gnetade ihop till de       6 000 spänn den kostade för att jag skulle ha nåt skönt att sitta i, nåt att vila benen i, när jag kom hem efter en arbetsdag… Så ironiskt livet kan vara ibland…


Här sitter jag bra med benen i högläge om jag släpper ut fotstödet!

Read Full Post »

Så har vi varit en tur ut till Förorten och träffat både Linn och Johan (och hört Fridas röst). Linn reser på fredag till Cypern och har börjat känna sig förkyld. Då får mamma och Tofflisen rycka in och leverera Esberitox till henne. (Kanske nåt medel för vännen FEM att inmundiga???)

Anna har hämtat kläder och returnerat ett paket med FEL kläder till en postorderfirma. Vi tog däremellan en fika med Johan – bullar respektive muffins samt mums-mums. Sen fick jag skitont i benet och blev tvungen att lägga mig på Annas säng. Låg och läste en stund, men smärtan ville inte släppa.


Smorde in benet, särskilt Onda Vecket,  när jag kom hem, men det ser betydligt rödare och mer inflammerat ut än i morse. Kvar på lårkan är det svarta piskrappet.

                                                                                                                                                          Gelen hjälper faktiskt mot smärtan, men jag fattar ju att jag inte kan hålla på att kladda med den hur länge som helst. Jag tror att maxtiden är två veckor och nu har det ju gått tre och en halv… Äh, lika bra att de får hugga av benet så slipper jag ha ont i det. Varken vila eller smörjande tycks ju hjälpa annat än ytterst tillfälligt. Så nu tänker jag skena upp och ner för Götgatan bara för att!

Vi har nu packat våra väskor på hjul. Jag har dessutom packat upp min och packat om. Några gånger. Tänker ta lilla ryggsäcken med, men vill bära så lite som möjligt i den. Får se hur många svängar till jag packar upp, om och ner…

Strax dags för mat som idag blir kalkonpastrami, mimosasallad, cole slaw, körsbärstomater, svarta oliver (med kärnor, förstås, allt annat är fusk!) samt var sin ostfralla. Till middagen serveras var sin starköl. Så! Nu ska jag gå och ”laga mat”! 😆 Den är ju inte särskilt trasig idag, så det går fort. Skönt.

Read Full Post »

Older Posts »