Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘änglar’

Ett nedslaget inlägg.


 

Änglar

Änglar behövs.

Jag har fått ett slag i ansiktet idag, i alla fall teoretiskt sett. I morse var jag så trött, så trött att jag hade kunnat strunta i att kliva ur sängen. Det är nästan så jag önskar att jag hade lyssnat på den där inre, pockande rösten. Men jag är ju så plikttrogen och jag älskar ju att jobba.

 

 


Det är tur att det finns goa människor
i min omgivning. Änglar. Som dem på julkortet från farbror och tant Raffa som kom idag. Och Nathalie som lät mig veta att jag har vunnit ett hemligt bokpaket. TACK! 

Det är inte alla förunnat att ha den finaste Fästmön, en mamma som älskar en trots att en bara ger henne sorger, goaste vänner som orkar bry sig igen och igen och den allra bästa NK* en kan ha. TACK TILL ER ALLA!

Och för dig som undrar om inte den här bloggens utrymme tar slut snart kan jag meddela att från och med igår återstår endast sex procents utrymme. Det glädjer somliga, medan andra inte bryr sig. Själv kan jag lika gärna… Jag orkar inte träna på positivt tänkande idag.

Sex procent utrymme kvar på bloggen


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett promenerande inlägg.


 

Vädret artade sig. Fästmön och jag telefonerade och bestämde oss för en dejt i Gamla Uppsala. Blå himmel, sol, men kylig vind. Vi klafsade på leriga stigar runt de största högarna, i alla fall.

Gamla Uppsala högar

Några av högarna i Gamlis.


Sen ett par år tillbaka 
får man beträda högarna. Vi var dessvärre lite för optimistiskt tunnklädda, för det blåser uppe på toppen som bekant. Men en kvinna och en hund hade tagit sig ända upp på en av högarna.

Kvinna och hund på en av kungshögarna i Gamla Uppsala

Kvinna och hund på en av kungshögarna i Gamla Uppsala. Hunden rörde sig naturligtvis just som jag fotade.


Det blev snabbt fikadags. 
Vi hamnade bland änglarna, för vi parkerade våra tantarslen i barnrummet.

Änglalampa

Bland änglarna. Notera att ingen av dem hade trosor.


Anna mutade mig fint 
att promenera med en kladdig kaka och grädde. Det blev min lunch.

Kladdkaka med grädde

Promenadmuta.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare.
Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

Hjärta av jazz

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.


Steffi går i nian
och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag stod shoppingtur till klädaffär på landet på agendan. Mitt syfte med turen var att köpa en ny plånbok eftersom min var trasig samt strumpor, även de trasor en masse i min låda. Fästmön skulle försöka byta en vara och Person nummer 3 fick en peng av undertecknad för att h*n har arbetat hårt och även har lyckats nå flera alternativ för framtiden – hur valet sen blir, är en annan femma.

Clark Kent* hittade nästan själv, trots att man bitvis lagt om vägen. Men vi kom fram till rätt ställe!

Hit åkte vi idag! F:A på skylten står för FIRMA och ingenting annat.


Vi uppehöll oss i byggnaden
i cirka tre timmar. Ganska svettigt… Solen lyste stekhet när vi anlände, men när vi skulle svalka oss med var sin glass drog molnen ihop sig…

Huset som Gud glömde? Njae, men det blev ett herrans åskväder.


Det blev ett herrans åskväder
och regnet vräkte ner när vi efter lyckad shoppingtur färdades längs kringelikrokiga landsvägar in till en mindre ort för middag. Fast man kan ju tro att vi besökte Herren själv…

Änglar och bedjande flickor… Åt vi i Herrens hus?


Jag tror att alla inblandade var nöjda.
Baksätet var fullt av påsar i alla fall, liksom bagaget.

Påssjuka? I baksätet fick precis en person och de flesta påsar rum.


Efter avsked i Himlen
– nu är Vuxliga veckan slut – vände Clark och jag hemåt New Village. Vi tog gamla vägen och som vanligt blev det bomfällning.

En stunds avkoppling i bilen när bommarna i Gamlis fälldes.


Hemma packade jag upp
min påse och min rygga. Jag fick allt detta för 883 kronor:

En Fred Perry t-shirt, två par trosor, en present till ett födelsedagsbarn, en present till mamma, ett par strumpor, en påse tuggummi, ett födelsedagskort till mamma, en BH, tre chokladbitar, en plånbok och bomullspads.


Dyrast var förstås t-shirten,
som är blå med vinrött tryck, samt BH:n. Tvålarna, kortet och padsen kostade bara tio spänn styck. Plånboken gav jag 99 pix för, vilket innebär att den inte är av äkta skinn, men det skiter jag i. Jag är nöjd och tycker att jag har fyndat!

Jag hade tänkt köpa flera par strumpor, men eftersom jag lever på stor fot får jag mest titta på herravdelningen och jag vill inte bara köpa svarta strumpor och aldrig i livet beige. Men jag hittade ett par roliga grå som man skulle kunna säga är fiskbensmönstrade.

Fiskbensmönstrade strumpor, det vill säga strumpor med en cool katt i solbrillor på, en katt som uppenbarligen har ätit en massa firrar och bara lämnat benen kvar.


Medan jag satt på toa
hemma ringde nån idiot som inte fattar att jag har NIX på min telefon. Numret var 0480463068 och vad jag förstår är det Fortum som döljer sig bakom det numret. Där är jag INTE kund och tänker INTE bli. Skäms, säljare, som inte kollar NIX först!!! Men tur för dig att jag satt på toa och SKET i att svara!

Sen ringde jag mamma och lyssnade på vad hon hade att säga i 30 minuter. Hela helgens agenda kom, så nu vet jag precis vad och när och hur jag ska göra på lördag, framför allt. För mig är det viktigaste då att göra fint på pappas grav. På tisdag är det nämligen sex år sen han lämnade oss.

Nu har jag tömt och kastat (nej, den kan verkligen inte vara bra att ha, den var trasig!) min gamla plånbok och fyllt min nya. Den verkar rätt OK, även om vissa av kontokortsfickorna är väldigt trånga.

Dags att flukta igenom dagens lokalblaska och bänka sig i bäste fåtöljen klockan 21 när Tyst vittne (tredje delen av sex) knackar på rutan.

Jag är trött, jag har ont i hälen, håret rasar av mig, men jag är nöjd med dagen. Nu väntar en ensamdag i morgon med städning och bilfix och så långkörning på fredag.


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Det blev inte nån vanlig födelsedag för Fästmön idag. Ingen väckte henne med sång, men jag gjorde mitt bästa och skrålade morgonhest i mobilen. Och så skickade jag mms med detaljer från paket så Anna skulle bli riktigt nyfiken.

Ett regnbågspaket som var ganska litet.


Efter en stund
skickade jag en bild till…

Änglar…


Klockan var ganska prick 16
när jag åkte från jobbet – i tid, alltså, för en gångs skull. Anna slutade 16.30 och jag hann bara läsa ett par sidor i min bok på gång innan min kära äntligen kom ut och jag fick ge henne födelsdagspussar.

Så for vi ut till Förorten där jag genast dumpade My Love på ICA Solen. Själv for jag vidare till skolan/fritids för att hämta Elias som hade varit där sen före halv åtta idag… Lång dag… På vägen till Himlen stannade vi till vid ICA Solen igen, denna gång för att hämta Anna. Och så hem till Himlen där två tonåringar och en 21-åring väntade på att få fira sin fyllande moder!

Johan hade köpt två jättefina Iron Maiden-muggar. Tanken med att det var just två var att mamma kan ha en hemma hos sig och en hemma hos mig. Inte dumt tänkt!

Vad det var i mina paket får Anna själv berätta om hon vill. Hon var för övrigt väldigt ovillig i början av kvällen och ville INTE vara med på bild. Hon vände först min mobilkamera ryggen och sen måtte hon ha gett den Det Onda Pingoögat, för den tvärhängde sig. Jag blev tvungen att slita ur batteriet för att kunna starta om den…

Anna vände ryggen till kameran.


Vid 18-tiden
var vi alla samlade på Restaurang Kreta. Anna fick ett paket av Jerry också och han berättade att det var en bok. Vad det var för bok fick vi emellertid inte veta. Det är så sällan vi ses allihopa, jag tycker att det är roligt och vi har alltid trevligt. Borde göra det oftare, helt enkelt.

Hela familjen samlades för att äta födelsedagsmiddag med Anna. Från vänster: Linn, Elias, Frida, Johan, Anna och Jerry.


Samtliga tog pizza
utom Frida som valde hamburgare. Gottigt! De som ville fick också dessert, men Johan avstod. Gissar att han inhandlade nåt annat smaskens eftersom han promenerade hem före oss…

Min Bondpizza – och då uttalas Bond inte som James Bond utan som Lantbrukare, passande nog. Och det är tzatziki på pizzan, ingenting annat.


Jag tror att Anna var lite nöjd
med dagen, trots att det inte blev nån riktig firning förrän framåt kvällen. I morgon kommer mamma, pappa och syster, kanske. En födelsedag ska ju alltid firas i flera dagar…

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

Idag funderar jag över det viktiga i livet. Jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan 13 och nu är jag ensam hemma fram tills hon slutar klockan 20. Strax innan vi åkte kokade jag en skål rabarberkräm på Slottsfruns rabarber som vi fick tidigare i veckan. Kostade oss nada, jag hade till och med potatismjöl i skåpet! Gott till middag eller kvällsmat.


Gott till middag eller kvällsmat.

                                                                                                                                                                    Jag minns en tid när jag tog såväl rabarber som rabarberkräm för givna. En tid när jag också tog för givet att mina föräldrar alltid skulle vara mina föräldrar – och framför allt i livet. En och annan salt tår slank nog ner i kastrullen under koket.

Det blev en tur till Tokerian innan jag landade hemma igen. Vittjade postboxen och fick ett mindre trevligt brev från a-kassan. Jag förstår inte att a-kassans ton alltid måste vara mer eller mindre hotfull. Är jag misstänkt för nåt? Förutsätter man att jag fuskar? Den här gången vill a-kassan för andra gången att jag skickar ett arbetsgivarintyg. Jag har redan skickat ett i december förra året.

Jag skriver ju som bekant en del blogginlägg mot betalning och jobbar för ett företag som heter Blogvertiser. Varje gång jag har skrivit ett inlägg på uppdrag skriver jag nogsamt upp en (1) timmas arbete på mitt a-kassekort. Hittills i år handlar det om under tio timmar – timmar som jag som sagt har redovisat på mina a-kassekort och timmar som jag fått lön för och som jag har skattat för. Du kan ju själv räkna ut att det inte handlar om några tusenlappar.

Och inte är det att se som nån deltidsanställning heller, vilket a-kassan tycks påskina. Det handlar om uppdrag. Jag har nu letat upp blanketten på nätet och använt mig av så kallat ifyllnadsstöd för att kunna fylla i den som PDF. Vidare har jag ringt och pratat med Anders, som jobbar på Blogvertiser. Den delvis ifyllda blanketten har jag mejlat till Anders, som nu i sin tur ska komplettera den och skriva under den och slutligen skicka den till a-kassan. För mindre än tio timmars uppdrag, timmar jag redan har redovisat, har detta arbete tagit över en timma i anspråk.


A-kassan är byråkrati i sitt esse ibland.

                                                                                                                                                                Är det nåt som är viktigt i livet??? Ja, för mig som lever på a-kassa är det viktigt eftersom jag är beroende av den lilla inkomst det ger. Men jag har svårt för byråkrati när den är i sitt esse, det har jag. Och jag undrar om inte handläggarna på a-kassan har annat att göra än att skicka brev till oss som uppbär ersättning. Vi (Jag), som har betalat och betalar vår (min) a-kasse-avgift varje månad under såväl goda tider, som arbetslösa. Vi (Jag), som söker jobb febrilt. Vi (Jag), som har jobbat på uppdrag mindre än tio timmar under ett halvår. Vi (Jag), som plikttroget har angett det på våra (mina) blanketter. Jag blir så ledsen, så ledsen, så ledsen.

Därför vill jag sluta det här inlägget med en vacker dikt som jag läste idag i en ung människas dödsannons. Jag tror nämligen på änglar. Dikten Himmelsfärd är skriven av Anna Rydstedt och jag hoppas att det är OK att jag citerar de delar av den som var införda i annonsen:

Över trädens toppar
jag flyger upp i himlen,
där pigga änglapojkar
med vana änglaflickor
skall duscha mig från svett och gråt
ur svala regnmoln

Fastän jag inte än har fållat
min vita änglaskjorta
utan slarvigt i eoner springer
i en röd pyjamas,
som jag dog i
en gång,
så var Gud snäll ändå
och gav mig ett par vingar,
gröna som björkarna den våren
jag klättrade i björkarna och
hämtade mig löv,
vita som vingenäver i flykt
med Mikael
över solen

Read Full Post »

Older Posts »