Inte alltid glasklart

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.

---

 

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.

Inte har jag nåt emot att diskutera saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nej jag är ingen rolig typ

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)

Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.

Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »