Spökskrivare och braskrivare

Ett litterärt inlägg.

---

 

Inte ett citat i den här boken är äkta.

På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.

Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.

En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.

Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.

En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i  Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Långt borta och nära, stort och smått

Ett diverserat inlägg.

---

 

Jag lovar att riva upp himmel, jord OCH helvetet om mamma blir sjukare!

Lilla mamma ringde ytterligare en gång igår kväll, närmare klockan 21.30. Hon är så uppjagad och orolig över det här med id-kortet. Och om det gör henne sjukare kommer jag att riva upp inte bara himmel och jord utan helvetet också! Bara så ansvariga vet! 

Det är inte bra att börja dan med denna höjning av blodtrycket, men så snart jag ens tänker lite grann på det där med mammas id-kort går jag igång. Jag kanske borde åka iväg och sätta mig på kyrkomötet, som börjar idag i Uppsala, för att lugna ner mig lite. Men jag läser på agendan och i motionslistan är där kanske också finns ett och annat blodtryckshöjande. Nä, jag stannar hemma, tror jag.

Jag har som vanligt inlett min dag med att söka jobb och svara på mejl. Det är många fina vänner, både människor jag har träffat IRL och människor jag enbart har träffat via cyberspace, som vill hjälpa mig. Du ska veta att jag är en stolt människa. En del skulle kalla mig styvnackad på gränsen till dumhet. Det är inte med lätthet jag tackar ja till hjälp. Och jag tackar ja med förbehållet att jag nån gång i framtiden får betala tillbaka – på nåt sätt. Det gäller även Anders! Det behöver kanske inte alltid handla om reda pengar, det kan handla om återbetalning på annat sätt. För jag tycker inte att min framtid på jobbfronten ser så väldigt ljusnande ut… Idag har jag emellertid sökt de tre jobb jag piskar mig till att söka. Skillnaden från flera andra dagar är att det var tre jobb jag verkligen vill ha. Kanske syns det förhoppningsvis i mina ansökningsbrev?

Frost på sadlarna i morse, rentav?

I morse när jag skuttade ur sängen strax före klockan sju var det knappt två grader plus ute. I skrivande stund regnar det igen. Igår kväll hörde jag på en av väderleksrapporterna på TV att vi har väder som vi inte borde ha förrän i oktober. Icke desto mindre är det höstdagjämning idag. Och jag gillar ju mörkret och regnet. Man får ladda med en massa bra litteratur och tända ljus. Jag började läsa Donna Tartts första roman igår. Det är en riktig tegelsten, men en bra sådan. Trots att jag tyckte att jag gjorde så mycket annat under gårdagen visade det sig att jag har läst ungefär de 150 första sidorna av de totalt cirka 700.

Mina planer för dagen är att trotsa vädret (nu skiner plötsligt solen!) och hasa över till Tokerian för att handla lite mat. Kyckling- och kalkonkorv är billigt och nyttigt (i alla fall nyckelhålsmärkt) och man kan variera rätterna ganska bra. Idag tror jag det blir grillad kycklingchorizo med bröd till middag, i morgon stekt kycklingkorv och makaroner. Nudlar ska jag också köpa, förstås. Det finns ju inget som slår dem vad gäller priset (3:90 kr/paket)! Våffelmix tänkte jag köpa också, för i kylen finns hjortronsylt och det är väl perfekt till våfflor?! I kylen hittade jag även ett paket thaisoppa som lever och det får bli middag endera dan. Så jag svälter nog inte ihjäl den här veckan heller.

I eftermiddag ska jag putsa lite på en lackskada på bilen. Det får jag göra i omgångar. Men jag ska naturligtvis också skriva bok. Boken känner jag för tillfället en del motstånd inför eftersom det jag skriver om ligger alltför nära i tiden. Och snart är det avrundningsdags, dessutom. Det är jobbiga saker att sätta på pränt och jag känner mig kanske inte så lätt till sinnes som när jag har skrivit om livet längre tillbaka i tiden. Samtidigt vet jag att det här lättar mina bördor i det långa loppet. Totalt sett.

I sociala medier läser jag om alla bokskrivare som förbereder sig för årets bokmässa. Jag ska som vanligt inte dit. Det är en dröm jag har att få bevista den mässan, men antingen har jag jobbat eller så har jag inte råd. I år är det det senare som gäller. Jag stannar hemma i Uppsala och läser och skriver i stället. Och kanske firar jag på nåt sätt mina mina fyra år på Twitter, en dag som infaller just idag!

Vad händer hos dig idag då??? Skriv gärna några rader och berätta så jag får lite input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finn! Och jag hörde det…

Ett inlägg om en förhoppningsvis inte ljusare, men lite bättre dag. Och om snälla människor.

Det var en riktig skitdag igår. Man får ha såna har jag bestämt, för det är helt klart onaturligt att gå omkring och skratta med munnen de stunder den inte häver ur sig positivismer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Genom gråt och tårar lär man sig också att uppskatta dagarna när det känns lite annorlunda. Dagar när man faktiskt kan skratta – en liten stund, i alla fall.

Det förlösande skrattet kom närmare midnatt igår. Jag tröstade mig med en chokladbit och Fästmön med nån liten sötsak också medan vi glodde på Ett herrans liv. Du vet den där färdigskrattade, brittiska komediserien om prästen Geraldine Granger som är lika hög som hon är bred. Igår var hon mediestjärna, vilket fick mig att skratta igenkännande. Inte för att jag själv är nån sån, utan för att jag har sett såna som tror sig vara stjärnor på mediehimlen ett antal gånger. Beteendet är inte unikt, men väldigt skrattframkallande. Så får du möjlighet, titta på prällen! She rocks!

Herrens förlängda arm Geraldine Granger. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

Igår skred vi över mitten på oktober redan. Jag har nu varit arbetssökande i över två och en halv månad. Det suger. Jag ägnar en mycket stor del av mina vardagar åt att leta och söka jobb. Responsen är inte resiprok, om man säger så. Som kommunikatör vill man gärna få respons – på nåt sätt. Framför allt vill man erhålla återkoppling. Tvärtemot vad somliga tror, vill jag faktiskt inte vara åldersfixerad. Men jag vill veta varför min breda bak min gedigna bakgrund med bred erfarenhet som kommunikatör inte räcker till. Om jag bara får veta vad som fattas kanske jag kan komplettera med nån utbildning eller så. Till exempel.

Bokprojektet ligger på is igen. Jag har väntat på att förlaget ska höra av sig post bokmässan. Nu har det gått så lång tid att min synopsis kanske inte föll på förlagsmänniskornas läppar trots allt. Och jag vägrar lägga ner en massa arbete på det som kanske inte blir annat än nåt nytt för byrålådan/usb-stickan!

Gårdagens namn i almanackan var Finn. Det såg jag först idag. Därför tog jag det som ett tecken och mycket riktigt hittade jag två verkligt intressanta tjänster att söka. Ingen av dem här i stan, men båda inom ett område i min kommunikatörsroll som ligger mig varmast om hjärtat – tillgänglighet för ”ALLA” i samhället till information.

Igår var det Finn, det tog jag som ett gott tecken för idag.

Och alldeles nyss damp det ner en fin rekommendation på LinkedIn från en av mina före detta frilansare. Jag läser om mig själv:

Hon är skicklig på att skriva, oavsett om det är nyheter eller krönikor eller liknade. Hon är duktig på att skriva med målande och inlevelse i texter. Hon kan även skriva i klarspråk inom nyheter så att alla förstår vad det handlar om . 
Hon är en tidpresstålig och lojal människa.

TACK, B, för detta!

Som grädde på moset kom just ett samtal på mobilen om att det är blommor på väg till mig. Till mig! Men snälla människor vad jag blir rörd!!! Tack på förhand till ”den skyldige/a”!

Livet är kort.

Read Full Post »

Närå, tangentbordet är kvar!

Ett inlägg om en sen lördagsmiddag och dåligt minne.

Det här med närminnet är väl inget vidare hos somliga *pekar med hela labben på yours truly*. Men men, jag knaprar mina piller varje dag. Not that it does much good, though…

På seneftermiddagen och tidiga kvällen fastnade jag på diverse sätt och rätt som det var var klockan närmare halv åtta. Och jag hade inte ätit sen frukost… Hungern slog verkligen klorna i mig och jag började nästan käka på tangentbordet.

Nån pulversoppa hade jag inte lust med. I stället grävde jag ut kyl och frys och fann stekta kalkonbitar och potatisklyftor i frysen, vitlökssmör i kylen. Såsen kommer från ICA Solen. Jag lyckades bränna mig på plåten, men i övrigt gick allt bra. Förutom att jag glömde grönsakerna, dårå… Men potatis är väl nästan grönsaker, eller..? 😳

Kalkon och potatisklyftor, vitlökssmör och hot béasås = Tofflisk lördagsmiddag. Pulversoppan blir söndagsmiddag!

Dags att sjunka ner i bäste fåtöljen, med min bok på gång och TV:n i bakgrunden. Jag bokmässar på, helt enkelt. Är helt slut efter all matlagning och disk…

Livet är kort.

Read Full Post »

FredagsMYYYS på Bokmässan

Ett humoristiskt inlägg med några stänk ironi. Och några droppar religiositet, by Jove!

Äh, jag bara skojar! Nån Bokmässa blev det inte för mig i år heller och fredagsMYYYS är för fjollor.

Jag har ätit middag och som den goda katolik jag skulle ha kunnat vara (ja, jag gifte mig nästan med en irländsk katolik en gång och då hade jag fått konvertera) har jag ätit fisk – såsom goda katoliker gör om fredagarna. Men när man ser bilden nedan kan man tro att jag var på väg att konvertera till nån religion där man dyrkar jasminriset… Det där röda ovanpå riset är för övrigt inte heller fisken utan små plommontomater.

Ris med tomater. Laxen ligger mest under riset, en bit är mun, dock. Notera åter min konstnärliga ådra – såväl mat som knäckemacka är Toffliskt dekorerade.

Man ska inte leka med maten, men håll med om att den blir roligare att äta när man gör ögon och näsa av tomater, mun av lax? Eller ritar ett bejbifejs i kaviar på knäckemackan?

Det där med bokmässan ljög jag lite om. Här i Uppsala har vi en egen liten mässa, inte katolsk, dock. Carina Burman föreslog bland andra mig för en stund sen på Twitter att vi ska bilda en Maria Lang-klubb. Av nån anledning råkar fru Lange ha många fans i den här stan… Oppositionskommunalrådet Szatmari Waldau (nej, hon är INTE släkt med Kristi brud!) är ett annat av fansen. Tål att tänkas på, tål att tänkas på, tål att tänkas på (jag mässar för att komma i bok-mässe-stämning)…

Vad mässar du om då? Vavavavavavavavavava??? (Don’t mess with me, bara…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Ska du resa nånstans i höst?

Ett inlägg om resultaten av den gångna veckans fråga.

På hösten reser en del, gärna utomlands och gissningsvis de som gillar att vara hemma när det är sommar i Sverige. Därför undrade Tofflan om du ska resa nånstans. Det var tydligen en svår eller ointressant fråga, för bara 16 personer tog sig tid att svara. Men stort TACK till er!

Så här fördelade sig svaren:

50 procent (åtta personer) svarade: Nej, jag blir hemma.

25 procent (fyra personer) svarade: Jepp! Jag har bokat en semesterresa!

13 procent (två personer) svarade: Jag vet inte.

Sex procent (en person) svarade: Jorå, minst en tjänsteresa blir det. 

Sex procent (en person) svarade Other:
Vi ska till Göteborg och bokmässan i September 🙂

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag ska till Uddebo, där blir det bröllopsfest.

Nu ligger en ny fråga ute i högerspalten och jag hoppas att du tar dig tid att kolla in den!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten i Uppsala 2012

I år lär det nog tyvärr inte bli nån KulturNatt för min del. Jag ska åka till Himlen och vi åker troligen inte in till stan. Men om…

Här är några saker som jag skulle kunna tänka mig att kolla in lördagen den 8 september 2012 i Uppsala:

Naturligtvis skulle jag gå till Svensk konsthandel på Dragarbrunnsgatan 56 för att se Kittys tavlor. Kitty finns där mellan klockan 16 och 22.

• Drottninggatans bokhandel på Drottninggatan 7 verkar vara ett spännande ställe. Den här kvällen är det bokmässa. Bland annat är Mattias Lönnebo där och signerar sina fantasyböcker.
• Utanför Stadsbiblioteket skulle jag kolla in bokborden och smaka på Upplandskubb.
• På Ofvandahls café på Sysslomansgatan skulle jag lyssna på högläsning av brevväxlingen mellan August Strindberg och Siri von Essen.
• På Mollbrinks konst på Kungsgatan 43 skulle jag se Nudes – nakna modeller från 1800-talet till nutid.
• Och så skulle jag köpa godisremmar och choklad i nåt stånd nånstans innan jag åkte hem!

Livet är kort.

Read Full Post »

Babel den 7 oktober: Nobelpriset i litteratur

Gårdagens Babel på SvT2 innebar nästan en hel timma om Nobelpriset i litteratur. Tidigare på eftermiddagen tillkännagav ju Svenska Akademien att peruanske författaren Mario Vargas Llosa fått priset. Författaren själv sade sig vara förvånad och först trodde han att det var ett skämt, men givetvis är han mycket nöjd och lycklig.

Mario Vargas Llosa på en bild från 2005.

                                                                                                                                                    Inbjudna till studion var Peter Englund och Per Wästberg från Svenska Akademien. Samtalet inleddes förstås med valet av årets Nobelpristagare i litteratur. Personligen gläds jag åt att det är en författare som jag känner till! Per Wästberg har för övrigt till och med bott hos Vargas Llosa under 1970-talet och hade bara gott att säga om honom.

Mario Vargas Llosa är journalist och litteraturhistoriker i botten. Han blev först känd som författare 1962 med boken La Ciudad y los Perros (sv. Staden och hundarna). Han har besökt Sverige flera gången, bland annat 2006 när han också intervjuades av Babelprogrammet. Mario Vargas Llosa är en produktiv författare. Totalt har han skrivit ett sextiotal böcker. Han blir internationellt känd ganska tidigt och flyttade till Europa en sväng. Han har genom sitt författarskap ett stort samhällsengagemang, men när han under 1970-talet fick mer nyliberala åsikter blev den intellektuella vänstern mycket förvånad. Han ställde till och med upp i presidentvalet 1990, men förlorade. Idag bor han i Madrid i Spanien.

Tredje gästen dyker upp i studion efter det inledande reportaget om Mario Vargas Llosa. Det är Ingrid Enkvist, professor i spanska, som länge velat se honom som litteraturpristagare. Hon har bland annat skrivit sin avhandling om Mario Vargas Llosa.

Per Wästberg menade att Mario Vargas Llosa inte skriver dokumentärromamer men han ofta skriver om det vardagliga, ibland lite mörka skildringar. Peter Englund fyllde i att författaren har som mål att förändra verkligheten.

Nästa reportage visar en storleende Eva Gedin, för tillfället på bokmässa i Frankfurt, från Norstedts förlag där Mario Vargas Llosa ges ut i Sverige. 

En av Mario Vargas Llosas romaner, Det gröna huset, tipsade Ingrid Enkvist om.

                                                                                                                                                                   Åter i studion hade journalisten och författaren Inti Chavez Perez, som precis skrivit en ganska kritisk artikel på nätet om Nobelpristagaren, tillkommit. Chavez Perez menar att Vargas Llosa inte är nån populär person i Peru, utan han anses vara en politiker som svikit sina vänsterideal.

Samtalet i studion gled sedan in på Vargas Llosas kvinnoporträtt och sexskildringar i böckerna. Kvinnoporträtten är inte särskilt bra, enades man om. Vidare skildrades fejden mellan Vargas Llosa och den colombianske författaren Gabriel García Márquez.

Tant Julia och författaren är en självbiografisk roman.

                                                                                                                                                                Nästa gäster i studion var kritikern Malin Ullgren, som nyligen intervjuat Mario Vargas Llosa samt kulturchefen på Dagens Nyheter Björn Wiman. De båda diskuterade utnämningen och vad Vargas Llosa belönas för – kan det vara politiken? Därpå blev det ett inslag om motiveringar till litteraturpristagarna genom åren. Och en diskussion om priset som dödskyss, det vill säga att det ger skrivkramp. Om före och efter priset handlar ett reportage med och om Nadine Gordimer, Nobelpristagare år 1991.

Veckans boktips, alla av författaren Mario Vargas Llosa, förstås, blev:
Per Wästberg: Kriget vid världens ände
Ingrid Enkvist: Det gröna huset
Björn Wiman: Tant Julia och författaren

Nästa Babel handlar om Märta Tikkanen och en ny tysk framtidsroman.

Detta Babel finns att se på SvT Play till och med  lördagen den 18 december.

Read Full Post »