Förkunnaren

Berit Hård is back! Unni Drougge låter sin antihjältinna härja vidare efter Bluffen i Förkunnaren, som jag just har läst.

Berit Hård is back!

Den här gången har Berit Hård fått i uppdrag att följa en artist som predikar om kärlek – samtidigt som han bränner Koranen och gör en hel del andra märkliga saker. Berit ska skriva ett personporträtt på artisten och finner sig plötsligt vara i Indien på ett ashram. Det är första delen av bokens totalt fyra delar. I de andra delarna kommer plötsligt sossarna in på byrån där Berit jobbar och vill bli kunder – tillsammans med Lotuz af Love, den karismatiske artisten.

Jag skrattar högt när jag läser – så gott som varje kapitel lockar fram ett garv. Kapitlen, som hela tiden avslutas som cliffhangers, typ:

[…] Hon fick bråttom när hon såg munkens uppsyn. De där gallergrindarna – de kändes plötsligt hotfulla.[…]

Som sist är det mycket sex och mycket ätande, Berits favoritsysselssätningar. Det skrattade jag kanske inte så mycket åt. Däremot kan såna här rader få mig att vråla av skratt:

[…] Sekreteraren, som hette Jenny eller Malin (Berit förväxlade alltid de två namnen) svischade fram och tillbaka mellan köket och mötesrummet […]

Den här boken har genrebeteckningen deckare tryckt på omslaget. Jag skulle snarare vilja kalla den en pikareskroman. Jag tycker att den består av flera berättelser som är mer eller mindre lustiga. Ibland känns det nästan som om författaren inte riktigt orkar fortsätta på den påbörjade berättelsen utan i stället tar fatt i en annan, med delvis samma persongalleri. Det är ett under att Unni Drougge får ihop det hela i slutet…

Visst är det här roligt och visst sägs det många sanningar i boken, men jag har ändå svårt för det här röriga. Det gör att boken, trist nog, bara uppnår medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »