Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hånskratt’

Jag har väl skrivit ett antal gånger att jag är glömsk? (Eller har jag glömt det?) Jag har blivit glömsk på senare år och ett skäl till det är de brister jag har i mitt blod. Det blir liksom ett symtom och det är därför jag medicinerar. Under det första året tyckte jag att jag blev både piggare och bättre på att komma ihåg saker, men den senaste tiden håller jag på att falla tillbaka i glömska, så att säga. Att andra glömmer mig fort fick jag erfara på det där jobbmötet jag var på strax före jul. Den gången kunde jag inte hålla masken för mamma när jag kom hem.

Men också jag själv börjar glömma nu igen och det är inte bra! Jag har börjat tappa ord och jag hittar dem inte – eller så tar det väldigt lång tid innan jag hittar dem. Och under den tiden hinner jag få lite småpanik. Idag hade jag till exempel jättesvårt att komma på ordet

arbetsmoral.

Ja, jag skojar inte, jag hade verkligen svårt att hitta ordet! Det är emellertid inte bara ord jag glömmer. Jag glömmer vad jag ska handla, vem jag har lovat mejla till, vem jag har lovat ringa till och sånt. I morse glömde jag mitt armbandsur hemma. Hur irriterande var inte det?! (retorisk fråga)

På en av mina köksbänkar ligger ett stort block som fungerar som min privata kom-ihåg-lapp. Jag noterade idag att jag trots allt kan stryka en del saker, som att plocka bort julprylar. Det gick nämligen inte att låta bli stakarna när jag kom hem. Men inte hade jag en aning om att jag hade så många stakar… Nu återstår bara gröngölingen och den åker ut i morgon kväll eller lördag förmiddag.


Några saker har jag kunnat pricka för på kom-ihåg-listan i alla fall.


Idag var jag så arg och okoncentrerad
på jobbet att jag vet inte vad och hur jag skrev. Det är liksom omöjligt att skriva när nån pratar i telefonen alldeles intill eller avbryter när man som bäst sitter och skriver. Men situationen är ju som den är och det är bara att försöka härda ut. Jag känner mig redan uppträngd i ett hörn, mer eller mindre, och skulle föredra att lämna min stol och min dator redan nu. Fast det är ju det där med pengarna… Dem behöver jag ju. Januarilönen är ju det jag har att leva på tills… jag vet inte när. Ja, livet är verkligen stenkul – NOT! – och det är inte längre med glädje jag åker iväg om morgnarna. Tur att jag har så fantastiskt roliga kollegor! Tack vare dem får jag asgarva rejält på fikarasterna. Sen att det skrattet i vissa sammanhang är tillbakahållen gråt – eller hånskratt – är en annan femma. Och det vet ju inte mina kollegor, eller hur?! (JA, jag är utnyttjig!)

Jag har fått veta i förrgår och idag att företaget som jag blev intervjuad av i måndags har kontaktat flera referenter. Det låter ju väldigt positivt. Men några förhoppningar vågar jag förstås inte ha. (Fast det klart att jag får ändå…) Ett par trådar till har jag att dra i den närmaste framtiden och en av dessa är synnerligen intressant. Tänk om…

I badrummet mullrar den näst sista maskinen tvätt på ett tag. Den rena och torra tvätten är vikt och sorterad och väntar på att Nån ska stryka den. Jag ska försöka sätta mig och göra en hushållsbudget för 2012. Fatta vilket hästjobb det är, dårå, med tanke på att jag enbart kan lägga in en enda lön, den i januari?!  Jag känner hur trött jag blir redan innan jag har börjat…

Postboxen innehöll dessutom bara irriterande post idag. Jag menar hur kul är det att få Dimsyn, eller vad det nu är min facktidning heter, en uppgift på hur många tusenlappar försäkringsbolaget tänker autodra i slutet av månaden för blirförsäkringen och hemförsäkringen, reklam och så ett %&¤#/ brev från Pisskitlotteriet. Nä, nu går jag och sätter mig på toa bara för det!


F*n så arg och sur och irriterad jag är. Fortfarande. Trots att pappa tog bilden för ungefär 49 år sen. (Jag är cirka ett år.)

Read Full Post »

Idag är det min lille Pappis födelsedag. Bara det att jag inte har nåt för att försöka ringa honom och gratta – han är ju inte kvar här nere på jorden utan uppe i himlen. Nu tänker säkert massor av folk som läser det här:

När ska hon släppa sin pappa och gå vidare?

Pappa finns i mina tankar varje dag och det lär ta tid innan jag kan släppa taget. Skälet är att hans död var så onödig och så on och jag har inte haft möjlighet att bearbeta den ordentligt. Eftersom min lilla mamma försökte rädda livet på pappa och misslyckades var hon chockad ganska lång tid efteråt. Detta innebar att jag fick ta hand om många praktiska saker. Sörjandet fick jag ställa åt sidan. Men visst kom det dagar för mig också när jag bara kollapsade och grät! Fast inte när mamma var med, förstås. Då var jag stark.

Nu tror jag att min lille Pappi har det bra uppe i sin himmel. Många gånger har jag varit glad att han slapp uppleva mina senaste år och allt skit som har hänt. Men jag tror nog han hörde min före detta kollega hånskratta när jag talade om min verklighet och en framtid på en parkbänk. Jag glömmer det aldrig, det var nog det värsta hånet jag har fått mig till livs. Eller nej. Det allra värsta var nog när DLF* sa till mig att jag en dag kommer att tacka för detta helvete jag har genomlidit och delvis fortfarande lever i. Hur är man skapt när man säger sånt? Jag förstår inte.

Nu ska jag ställa mig vid strykbrädan och filosofera en stund medan jag gör lite nytta. Sen blir det ett telefonsamtal till mamma, som säkert är ledsen idag. Fästmön arbetar till klockan 20, så jag är ensam tills jag åker och hämtar henne.

Mina tankar flyger genom rummen och tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag saknar dig så, Pappi!

                                                                                                                                                        *DLF = en synnerligen obehaglig person på min förra arbetsplats, inte ens värd att benämnas kollega

Read Full Post »

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)


Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.


Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »