Bluffen

En av de mest konstiga böcker jag har läst har jag just slagit ihop. Och jag sitter här och undrar om jag gillade den eller inte. Eftersom jag småler och fnittrar lite tyst bestämmer jag: Unni Drougges bok Bluffen är häftig! Den är skithäftig. Jag gillar den. Tack mamma, som gav den till mig i födelsedagspresent!

Bluffen börjar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg dit den frodiga journalisten Berit Hård begett sig för i tjänsten. Nån försöker ta livet av Jan Guillou mitt framför ögonen på alla mässbesökare och Berit råkar filma det hela. Strax är hon indragen i en härva av sanningar och lögner. Hon räddar till och med livet på en författare/kändis, men tar nästan livet av en taxichaffis. Eller vad han nu är. Och så är det här med bordellhärvan och Tessan, Stina och… Unni Drougge. För att inte tala om Lucifers roll i det hela. Eller om Berits erotiska eskapader med än den ena, än den andra. (Hade hon varit man hade ingen reagerat på dessa.) En späckad roman av sällan skådat slag är en underdrift, kära läsare!

Bara greppet att skriva om sig själv i tredje person är annorlunda. Unni Drougge figurerar nämligen själv i sin bok. Inte i nån huvudroll och inte i utkanten, utan i en nyckelroll, skulle jag vilja säga.

Att kategorisera denna roman som en deckare går inte. Möjligen är den lite åt Alexander McCall Smiths håll med Berit hård i rollen som mma Ramotswe. Ändå inte. Den här boken är inte lik nånting jag har läst förut! Den är konstig och underhållande, spännande och full av saker mellan raderna som är hur intressanta som helst att upptäcka! Så gör det. Läs den här boken! Av mig får den högsta betyg.