Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lögner’

Ett inlägg om en film.


 

Fucking Åmål (1998)Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett högst personligt inlägg.


 

Mitt vänsterögaKanske var jag inte mer än fem år när jag visste. Då fanns inte orden. Det skulle dröja många år till dess att orden fanns. Instinkten sa till mig att tiga. Jag bar både skam och längtan.

Mina drömmar… Alla gick de ut på att jag en morgon skulle vakna och allt var annorlunda, förändrat, rätt. Som om ett mirakel skett den gångna natten. Ett under, som ingen ifrågasatte.

I mitt nya liv skulle lögnerna vara borta. Jag skulle ses för den jag var, inte den jag omöjligen kunde vara. Det skulle vara paradiset att slippa låtsas.

Men vi vet ju att mirakel sker ytterst sällan. Den som tror på under och drömmar lever inte riktigt i den här världen. Och åren gick. Jag blev 15, 25, 50… Skammen och längtan var fortfarande mina. Skillnaden var, emellertid, att det hade blivit försent. Mina ögon hade förlorat sin barnsliga glans. Hoppet hade flugit sin kos. En livstid hade gått till spillo. För jag var ju inte…

 

Vill du veta vad det var jag inte var??? Vill du läsa mera??? Då får du ge dig till tåls ett par dar. Det här inlägget är nämligen tidsinställt och jag är bortrest utan dator.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har sagt det flera gånger och säger det igen: detta är ingen politisk blogg. Politisk i partipolitisk bemärkelse. (Annars är den rätt politisk för jag har som bekant massor av åsikter.)

Att sossarnas partiledare avgår efter ett turbulent år eller vad det är går väl ingen obemärkt eller obrört förbi. För oavsett partitillhörighet har de flesta av oss, som är liiite intresserade av samhällsfrågor, en åsikt om sossarna. Att vara partiledare för ett av våra största partier i Sverige och att få ansvar för en nystart är ett uppdrag av stor dignitet.


Håkan Juholt fick ett viktigt uppdrag, men gick från Juholt till Ljugholt.


När det gäller Håkan Juholt
har efternamnet nästan med enkelhet transformerats till Ljugholt. För det har var lite för många lögner. Eller vad sägs om alla dessa? För att nämna nåt på listan var det ju redan från början lite märkligt att välja en partiledare vars sambo hade förskingrat pengar. OK, det var inte han själv, men ändå. En honom mycket närstående person. Sen var det det där med bostadsaffären, sambons lägenhet, som han fick ersättning för. Och bilen, hyrbilen, den han fick ersättning för samtidigt som han fått betalt för att han använt sin egen bil. Och några till… Listan är lång.

Vid dagens presskonferens medgav Håkan Juholt att han har begått flera misstag. Då hedrar det honom att han avgår – om så inte med flaggan i topp så ändå med den på halv stång, så att säga.

Här kan du läsa Håkan Juholts hela uttalande från presskonferensen!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Jag tror aldrig att jag har skrattat så som jag gjorde åt Morden i Midsomer i kväll nånsin. Det handlade inte bara om att mamma var rolig, det handlade om att jag ärligt talat tyckte att avsnittet var mest skit och löjligt…


En del karlar i kvällens avsnitt sprang omkring med hjorthorn på huvudet och jagade unga tjejer som bara tyckte att de var tjocka och knäppa.


Kvällens avsnitt inleddes med
att en man blev jagad av några mörka figurer. Efter inledningsmusiken var scenen nån sorts majfest. Och kommissarie Barnaby spydde efter att druckit cider från ett kar i vilket en död man låg i… Den döde visar sig vara skattmas. En härva av lögner, gamla seder och bruk, hembränning och en sekt som jag undrar vad den hade i avsnittet att göra över huvudtaget – den tillförde ingenting.

Nej, det här var det sämsta avsnitt av Morden i Midsomer jag nånsin har sett. Jag tyckte inte som mamma att det var komplicerat, det var bara tramsigt och inte ett dugg spännande eller ens lite charmigt. Lågt betyg – två tofflor – och då är jag snäll!..

Read Full Post »

En ung kvinna, skadad i en trafikolycka, förbannar på sidan 144

[…] det samhälle som orättfärdigt stämplat henne som arbetsskygg, för att vara en fuskare. En föraktad, en icke önskvärd. […]

Läkaren Jan Lidbeck har skrivit en bok om den nya tidens paria, de smärtsjuka. Och den svenska sjukvården, som vi så stolt slår oss för bröstet över. Och om skyddsnätet som för länge sen, före den borgerliga regeringens tid, faktiskt, slutade att fungera. Boken Shamanens sång. Om en oundviklig människa kan läsas som ren fiktion, men läses med blyertspenna och kanske ännu hellre som ett långt debattinlägg. Stort TACK till författaren som sände mig detta recensionsexemplar!


En debattbok. Eller ren fiktion.

                                                                                                                                                     Hjärtdoktorn Martin Lehman har nyss blivit änkling. Han söker och får en tjänst i Afrika. Dottern Johanna, sjuksköterska på intensiven, råkar ut för en trafikolycka och får en whiplashskada. Trots svåra smärtor får hon ingen hjälp nånstans i vården, egentligen. I stället blir hon förnedrad och förödmjukad av läkare som ska vara proffs. När sjukpenningen blir indragen rasar hennes värld samman. Samtidigt är Martin Lehman svårt sjuk i Afrika och får inte veta hur illa ställt det är med dottern förrän det är för sent.

Som jag skrev inledningsvis kan man läsa den här boken på olika sätt. Helt klart är den en debattbok, man blir allt annat än oberörd under läsningen. Den har också drag av psykologisk thriller och ett inslag av hämnd som jag skadeglatt njuter av när jag läser vad som drabbar de oförstående, men hyllade läkarna.

Jag funderar mycket på vad som är baserat på verkliga händelser och får i slutet veta att berättelsen har

[…] verklighetsbakgrund från 2000-talets Sverige […]

Det som gör att den känns väldigt trovärdig är att författaren är läkare och själv arbetar med smärtpatienter i Lund. Jag funderar ett steg till och undrar hur mycket i berättelsen som är självupplevt…

Det svenska samhällets hårdnande klimat och demokratin, som hittar vägar att göra sig av med den som är besvärlig, beskrivs gång på gång på ett rakt sätt, ofta utan känslouttryck. Detta ökar också trovärdigheten. Så här skriver författaren om demokrati, till exempel:

[…] Jo, det hade hänt att de ansvariga för våldet i totalitära regimer ställts inför domstol. Den svenska statsmakten var inte totalitär, den byggde på folkstyre. Men om en demokrati kände sig hotad kunde den också få en totalitär prägel. Det fanns många exempel från historien. Demokratier kunde på många sätt oskadliggöra enskilda eller mindre grupper av individer vilka förklarats utgöra hot. Spridande av lögner, stoppad befordringsgång, avsked från anställning, omyndigförklaring, tvångsvård på mentalsjukhus, fängelse och mord sanktionerades även av representativa demokratier. […]

Ord och inga visor. Svidande ord, men ord jag håller med om. Men den här boken är mer än så! Den har roliga sidor också, tragikomiska. Som skildringen av läkarnas utseende och det faktum att alla ”dumma” doktorer i boken har konstiga namn, förutom örnnäsor, putande magar, glipor till ögon med mera. Och man kan inte låta bli att skratta när patienten SPYR över en läkares skrivbord – och därefter känner sig lättad!

Jag skulle kunna fylla det här inlägget med massor av bra citat från den här boken, men det ska jag inte göra. Jag tycker i stället att du ska läsa den.

Högsta betyg var den nära att få av mig. Tyvärr innehåller boken alltför många korrekturfel vilket stör mig oerhört. Det är nämligen så att när jag läser nånting riktigt bra, vill jag att det ska vara perfekt.  Då ska det inte stå saker som ”tvi veckan” när det ska stå ”tv i veckan”, ”var” när det ska stå ”vad”, ”jumboplast”  när det ska stå ”jumboplats”, ”egentlig” när det ska stå ”egentligen” med mera. (Några konstiga meningsbyggnader finns också samt ytterligare ett antal korrekturfel, framför allt mot slutet.)

Näst högsta betyg ger jag den här boken!

Read Full Post »

En av de mest konstiga böcker jag har läst har jag just slagit ihop. Och jag sitter här och undrar om jag gillade den eller inte. Eftersom jag småler och fnittrar lite tyst bestämmer jag: Unni Drougges bok Bluffen är häftig! Den är skithäftig. Jag gillar den. Tack mamma, som gav den till mig i födelsedagspresent!

Bluffen börjar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg dit den frodiga journalisten Berit Hård begett sig för i tjänsten. Nån försöker ta livet av Jan Guillou mitt framför ögonen på alla mässbesökare och Berit råkar filma det hela. Strax är hon indragen i en härva av sanningar och lögner. Hon räddar till och med livet på en författare/kändis, men tar nästan livet av en taxichaffis. Eller vad han nu är. Och så är det här med bordellhärvan och Tessan, Stina och… Unni Drougge. För att inte tala om Lucifers roll i det hela. Eller om Berits erotiska eskapader med än den ena, än den andra. (Hade hon varit man hade ingen reagerat på dessa.) En späckad roman av sällan skådat slag är en underdrift, kära läsare!

Bara greppet att skriva om sig själv i tredje person är annorlunda. Unni Drougge figurerar nämligen själv i sin bok. Inte i nån huvudroll och inte i utkanten, utan i en nyckelroll, skulle jag vilja säga.

Att kategorisera denna roman som en deckare går inte. Möjligen är den lite åt Alexander McCall Smiths håll med Berit hård i rollen som mma Ramotswe. Ändå inte. Den här boken är inte lik nånting jag har läst förut! Den är konstig och underhållande, spännande och full av saker mellan raderna som är hur intressanta som helst att upptäcka! Så gör det. Läs den här boken! Av mig får den högsta betyg.

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (heligt) respektive sänkning (skenheligt). Det är inte svårare än så här:

Heligt

  • Den omtänksamma fru Hatt (min olycksSYSTER, med betoning på syster – du vet varför!)
  • Den snälla Åsan (som lät mig hitta nåt kul i postboxen för en gångs skull! TACK!)
  • Min Fästmö (som kämpar på i motvind just nu)
  • Doktor Anders (som har en mejlterroriserande patient)
  • Min mamma (som bryr sig och orkar när jag inte orkar… Jag är så glad att hon finns, trots vårt komplicerade förhållande. Jag älskar min mamma, tro inget annat!)

                                                                                                                                              Skenheligt

  • Den Rättrådiga (som nu som vanligt utkämpar krig åt andra i stället för att ta itu med sina egna… ska vi slå till på stora sanningstrumman och säga lögner..?)
  • Illamående (det finns inget värre än att må illa hela tiden och inte kunna spy)
  • Bajsprover (dessa äckligheter som förföljer mig!)
  • Tiden (som alla skyller på inte räcker till)
  • Regn (det är verkligen höst nu…)

Read Full Post »

Older Posts »