Ljuset i slutet tunneln?

Ett inlägg om att lunka på.

När jag var sju år tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.

Jag gick förbi en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!

I en rondell står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

En ful, men rolig gatlampa och solen.

På vägen tillbaka stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.

Nu tänker jag inte smälla i mig glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…

Batterierna ska vara till en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.

I grannföreningen hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!

Alldeles nyss dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit-test i repris: Vilken glass är du?

I slutet av mars 2010 bloggade jag om ett tramsigt test där man kan få reda på vilken glass man är. Eftersom Hanna påminde mig om testet tänkte jag köra det i repris! Här kan du testa dig!

Då, i mars 2010 när jag gjorde testet, blev jag en lakritspuck. Nu, i juni 2012 blev jag en…lakritspuck IGEN!

Grattis, du är en Lakritspuck! Du må vara kaxig och hård på ytan men har utan tvekan ett mjukt inre. Din karriär är en stor del av ditt liv och du trivs bäst i storstan. Njut av alla dina bedrifter men glöm inte bort att koppla av ibland.

Ja ja… Somliga är konservativa. Men vad blev du för glass???

Jag är visst ett lakritspucko!

Read Full Post »

Hur har du det med de och dem?

För några dar sen skrev språkkonsulten Ylva Byrman om de och dem på sin blogg på Svenska Dagbladet. Hon menar att den som har svårt att skilja på de och dem antingen bör använda dom rakt av eller de i de (!) fall man är osäker. Hon följer där Språkrådets förre chefs förslag. Skälen till att man bör använda dom eller de är främst två, enligt Ylva Byrman:

[…] För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. […]

Ja, det kan ju vara nog så goda skäl, men frågan är om de räcker. Ylva Byrman fick ett antal kommentarer från läsare som antingen talar för ett generellt införande av dom eller läsare som tycker att hon har helt fel och vill fortsätta att använda de och dem. Många var upprörda.

Klart är att det är svårt med de och dem och användningen av dessa. Och en utbredd fördom är att den som använder dom rakt över är okunnig. Det är alltså inte bara ett språkligt ”problem” utan även ett ”socialt”. Ylva Byrman tycker i ett senare blogginlägg att vi inte är riktigt redo för att använda dom rakt av. Det blir vi först när media och litteraturen använder det.

Ylva Bryman drar också paralleller till dej, mej och sej:

[…] På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro. […]

Hon konstaterar att såväl språkbrukarna som språkutvecklingen är oförutsägbara..

Personligen tycker jag att språket utarmas genom att man inför dom. Det handlar mycket om ackusativ och dativ… Och jag skriver själv aldrig dom, mej, dej eller sej. Men kanske är jag bara konservativ..? Hur gör du???

Här kan du testa om du kan skilja på de och dem! Jag hade bara sex rätt av tio, för jag vägrar gå med på att båda formerna kan användas ibland!

Read Full Post »

Nej jag är ingen rolig typ

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)

Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.

Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »