Ett slag i ansiktet

Ett nedslaget inlägg.

---

 

Änglar behövs.

Jag har fått ett slag i ansiktet idag, i alla fall teoretiskt sett. I morse var jag så trött, så trött att jag hade kunnat strunta i att kliva ur sängen. Det är nästan så jag önskar att jag hade lyssnat på den där inre, pockande rösten. Men jag är ju så plikttrogen och jag älskar ju att jobba.

 

 

Det är tur att det finns goa människor i min omgivning. Änglar. Som dem på julkortet från farbror och tant Raffa som kom idag. Och Nathalie som lät mig veta att jag har vunnit ett hemligt bokpaket. TACK! 

Det är inte alla förunnat att ha den finaste Fästmön, en mamma som älskar en trots att en bara ger henne sorger, goaste vänner som orkar bry sig igen och igen och den allra bästa NK* en kan ha. TACK TILL ER ALLA!

Och för dig som undrar om inte den här bloggens utrymme tar slut snart kan jag meddela att från och med igår återstår endast sex procents utrymme. Det glädjer somliga, medan andra inte bryr sig. Själv kan jag lika gärna… Jag orkar inte träna på positivt tänkande idag.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen i brunt

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den 15 augusti 1987 var en regnig lördag. Då köpte – eller läste! – Siv Agatha Christies deckare Mannen i brunt. Hos mig hamnade den i mars i år tack vare Sivs dotter Agneta. Inte var boken ensam om att hitta nytt hem hos mig heller – Agneta kom med två stora papperskassar. Stort TACK till Agneta för alla härliga böcker! Nu har jag läst den första av böckerna från dessa kassar. Och det var, som du säkert har listat ut, Mannen i brunt.

Berättare i boken är Anne Beddingfield och varken miss Marple eller monsieur Poirot är med. Här är Anne detektiven, kan man säga. Anne har nyss förlorat sin far och längtar ut på äventyr i vida världen. Hon mellanlandar hos bekanta till fadern i London innan hon hamnar på en båt till Afrika. I London har Anne blivit vittne till hur en man faller framför ett tunnelbanetåg och en man i brunt rusar fram för att hjälpa honom i rollen som läkare. Men en mystisk upphittad lapp, ett kvinnomord i en utannonserad lägenhet och ett nytt möte med mannen i brunt gör att Anne inser att det är nåt skumt på gång. Hon vill lösa gåtan. Det är därför hon så småningom hamnar i Sydafrika, efter en spännande och inte helt händelselös båtresa. Den som är något bevandrad i just det landet kommer kanske att tänka på, förutom Nelson Mandela, diamanter… En del kärlek, en del hemlig agent och en del oskyldigt dömd finns också med i handlingen.

Mannen i brunt är en av Agatha Christies tidiga böcker. Hon debuterade 1920 och den här boken kom ut 1924. Det får man ta i beaktning när man läser den. Med detta sagt anar du kanske att jag tycker att den inte hör till Agatha Christies bästa böcker. Boken är ändå spännande och jag lyckas inte klura ut vem som är skurk förrän i slutet.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En eftermiddag på Sivia torg: Frusen, illamående och snaggad

Ett hurvet inlägg.

---

 

Frusen om näbben.

Nä, i eftermiddags mådde jag inte alls bra. Jag tror att jag har jobbat för hårt med min redigering, för jag började må riktigt illa. Men jag åkte in till stan eftersom jag ju skulle möta Fästmön efter jobbet, gå på marknad och få håret klippt.

Det var riktigt kyligt och vi frös som två pingviner om näbbarna hyndor. Mitt illamående blev inte heller bättre av bussresan in till stan, åksjuk som jag är. Dessutom blev jag yrslig och trodde allvarligt att jag skulle falla ihop. Fast sånt gör ju inte jag. Och Anna kom rådigt på att jag kanske inte hade ätit så mycket. Nej just det.

Anna frös också.

Vi fick helt enkelt gå och fika. På Sivia torg. Ja, torg som torg. Vi skulle ju vara på Vaksala torg, men det var till Sivia torg vi sökte oss hela eftermiddagen. Det blev premiärbesök på Café Dwell där vi tog var sin kaffe och liten <== sant!) nötkaka. Mycket gott och mycket bra pris!

Värmda och stärkta av kaffe och kaka traskade vi tillbaka till marknaden. Det bästa var doften av brända mandlar, det sämsta lukten av rök. Varför måste en del bara röka i folksamlingar? Mitt illamående blev inte precis bättre av stanken.

Det roligaste var att glo på folk. Vi är ju inte precis stadda vid kassa nån av oss, men att glo är gratis – på såväl folk som fä. En del smärre fynd gjorde vi emellertid på marknaden. Det blev lite marknadsgodis i form av nougatkarameller och remmar. Och så köpte vi strumpor – åtta par var à 50 spänn skallen. Nu har jag strumpor ett långt tag framöver!

Mina åtta par strumpor.

 

Nysnaggad.

Därpå vände vi åter mot Sivia torg. Jag skulle ju faktiskt träffa M och trimmern. Det var underbart skönt att bli snaggad och faktum är att det gjorde susen mot såväl illamående som yrsel också!

Det här är den bästa och mest lättskötta frisyr jag nånsin har haft. Jag behöver bara tvätta håret ett par gånger i veckan – övriga dar sköljer jag igenom det i duschen eller bara drar fuktiga händer genom det. När det är nytvättat har jag lite klegg i det – ungefär en enkronestor klick av nåt genomskinligt. Svårare än så är det inte!

Men inte var vi redo att lämna Sivia torg efter klippningen! Vi slank in på ”Luckan” och åt var sin pizza. Nu är mina hushållspengar – ja, nästan alla mina pengar – snart slut. Vilken tur att jag får hela 9 900 kronor  av a-kassan om typ tre veckor. Tjolahopp, liksom! Vad ska jag göra med alla dem???

Bussen hem gjorde mig illamående igen. Jag har nog fått ebola. Minst. Det är tur att vi inte är några partytjejer utan höll oss till vatten (Anna) respektive mjölk (jag). I kväll blir det Dicte, veckans nya höjdpunkt på TV4. Marknadsgodiset får ligga kvar i påsen för min del. Urrrrppppp….

Vi är varken ballerinor eller partytjejer. Tur att det finns handböcker för sånt ifall vi ändrar oss.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vad är det bästa med våren?

Ett resultatredovisande inlägg.

En del gillar den, andra avskyr den. Men det var inte frågan den gångna veckan. Nej, Tofflan undrade vad det bästa med våren är.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

52 procent (tolv personer) svarade: Solen och ljuset!

35 procent (åtta personer) svarade: Att naturen vaknar, så klart!

Fyra procent (en person) svarade: Min allergimedicin. Tack för den!

Fyra procent (en person) svarade:  Grillen.

Fyra procent (en person) svarade: Other:
Jag vet inte -bitvis tycker ja gom naturens uppvaknande, men annars , näe-

Ingen svarade: Sommartiden.

Stort TACK till dig som deltog med ett klick! Jag hoppas förstås att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmen om Sverige

Att sitta många år i fängelse och drömma om världen utanför är nåt jag kan förstå, men inte begripa vidden av. Jag har nämligen aldrig varit i den situationen. Två personer, som dessutom har suttit i fängelse i USA, är Rickard Flinga och Annika Östberg. Dessa två, för vilka drömmen om Sverige blev verklighet. Tom Alandh har gjort det igen: hans dokumentär om Rickard Flinga och Annika Östberg heter just Drömmen om Sverige och visades på SvT2 igår kväll. Fästmön och jag kollade på SvT Play i sängen lite senare.

Det går inte att låta bli att bli gripen av dessa två människoöden! Rickard Flinga och Annika Östberg brevväxlade för övrigt med varandra under 15 år när de satt i fängelse i USA och kontakten har fortsatt sen de kom till Sverige. Det hade varit lite intressant att veta HUR de två fick kontakt och hur det kom sig att de började skriva till varandra.

Rickard Flinga sköt en man och satt i fängelse i 20 år i USA. Hans svenska föräldrar hade nämligen utvandrat dit. Därför är han svensk medborgare – utan att ha bott i Sverige. Och när straffet var avtjänat utvisades han till sitt hemland, landet han drömde om, det land där han skulle bygga sin framtid.

Annika Östberg dömdes för dubbelmord. Efter 28 år i fängelse i USA kom hon till Sverige 2009. Den 2 maj i år blev hon fri. Även hon hade en dröm om Sverige.

Rickard Flinga blev frigiven år 2000. Med 350 lånade dollars på fickan anlände han till Sverige med en dröm om att bygga en ny framtid. Han var då 49 år. satsade hårt och snabbt hade han en familj med tre bonusbarn, villa och ett företag. Han höll föredarg och han skrev en bok, Iskallt och stenhårt (pocketutgåvan kom ut 2006, jag läste den 2007). Men det höll inte. Och sakta men säkert gick hans dröm i kras. Man har inte långt till tårarna när man ser filmen och hör hur han kämpar och gång på gång säger att han vill ha ett arbete och göra rätt för sig.

Till skillnad från Rickard Flinga har Annika Östberg fått ordentlig utslussningshjälp här i Sverige. Bland annat kom hon till Basta!, ett arbetskooperativ, förra året och där har hon jobbat med hundar.

Det har inte gått så bra för Rickard Flinga. Vi får bland annat se en stark scen där polis kommer för att vräka honom en skärtorsdag.

Annika Östberg har knappt börjat leva sitt liv i frihet än – fortfarande är hon kvar på Basta! Men hon har fått stor uppmärksamhet, bland annat förra året när hon var sommarvärd, nåt som många människor reagerade negativt på. Dessutom var hon med i en TV-version av detta ack så svenska radioprogram, Sommarpratarna. Men vad händer nu?

Det här är en angelägen film om två människor som hade en dröm om att bli fria och att bygga sin framtid i Sverige, drömlandet. Tom Alandh gör som vanligt en stark film. Ingen kan se den och förbli oberörd.

Missade du den igår? Filmen går i repris

SVT1 måndag 6 jun 2011 kl 02.10
SVT2 torsdag 9 jun 2011 kl 16.20
SVT2 lördag 11 jun 2011 kl 15.25
SVT24 onsdag 15 jun 2011 kl 20.00

Och så finns den förstås på SvT Play till den 5 juli.

Read Full Post »