Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snäcka’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag morgon och som vanligt dags att redovisa den Tofflianska veckans hissar (Lucia) respektive dissar (Lusiga). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Lucia


Lusiga

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.


Idag har jag plötsligt fått
lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Lönnlöv och eklöv höst

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.


På min vandring idag
var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.


Nu ska jag skärpa till mig,
för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.


Livet är kort.

Read Full Post »

I vissa lägen är mitt efternamn som gjutet och gjort för mig. I andra lägen… eh… är det inte det. Sen i somras, tror jag, har jag haft en grej stående bakom ett skåp här hemma. Fästmön och hennes äldsta dotter var på antikrunda när det fortfarande var soligt och varmt. De införskaffade (jag betalade) nåt som stått på min inköpslista sen länge: ett äkta kast.

Att det är ett äkta kast är det ingen tvekan om. Det ÄR verkligen nött av TYPER. Och då talar jag inte om människosorter utan om typer som man tryckte med – på den tiden man satte text till tidningar och böcker för hand.

Kast

Kastsamhälle.


Nu har jag ett riktigt kastsamhälle
på ena köksväggen. Sen tidigare hade jag ett stenkast, som består av enbart stenar och snäckor, samt ett lägre kast, som mest innehåller småfigurer från Kinder Egg. Och nej, jag har inte ätit alla Kinder Egg själv och nej, jag har inte lekt med småfigurerna. Stenarna har jag samlat själv och kommer från Metropolen Byhålan, Rhodos, Gotland och lite andra ställen.

Idag när jag gick med dammvippan flög det i mig att jag skulle få upp det äkta kastet. Eftersom hälen och även benet fortfarande gör ont av och till är det ganska plågsamt att klättra upp och ner på pallar. Det äkta kastet skulle nämligen monteras ganska högt, vilket tarvade detta trampande å en köksstege, modell mindre.

Kastet är betydligt tyngre än stenkastet med stenar och det lägre kastet, så för säkerhets skull hamrade jag i två betongkrokar. Nu får jag hoppas att det sitter där det ska och att det inte trillar ner på min vinsamling eller jättefikusen (ja, inte jag själv, dårå, utan en krukväxt).

Har telefonerat med min sister och sitter nu och har djävulusiskt ont i häl och ben (vaden). Tur att doktorn är generös med medikamenter. Precis när jag skrev

[…] djävulusiskt ont […] 

ringde telefonen igen. Denna gång var det Annas snälla mamma som ville prata idrott med mera. (Ja tänk, att hon ringer till mig för att snacka sport, det trodde du inte, va?!)

Förutom kastsamhället har jag fått lite annat nödvändigt gjort här hemma. Nu funderar jag på att micra mat, rester av kyckling och Baba Ganoush. Anna ska äta kalkon och potatisklyftor, det är inte så illa det heller. Framåt kvällen blir det en repris från igår, det vill säga ostochkexochvinfrån2008 samt Ahlgrens bilar, enligt beställning. Inget lockar på TV:n, men gissningsvis glor vi på Melodifestivalens första deltävling, trots allt. Nåt bloggande om skiten tävlingen blir det inte i år. Det går ju att smula med kex på nysugen matta, dricka vin och spilla ut hälften på duken och/eller läsa under tiden i stället.

handmålat vinglas

Ett sånt här gick i soporna igår.

 


I kväll ska jag emellertid
inte krossa nåt vinglas, vilket jag gjorde igår när jag skulle diska. Det var ett handmålat glas som jag tappade i diskhon (nej, jag var inte berusad, jag hade druckit knappt två glas). Eftersom konstnären var jag själv var det ju ingen större förlust.

Vad händer hemma hos dig???


Livet är kort.

Read Full Post »

I värsta snöfallet tuffade jag och Clark Kent* in till stan. Bensinmätaren började blinka halvvägs, så nu får vi se om vi kan ta oss till macken på väg hem i kväll. Livet är fullt av spännande händelser…

Varför åker man in till stan för att luncha när man jobbar en bit utanför city? Ett city som man inte gillar så särskilt. Jo, dels för att testa Gary’s lunch, dels för att träffa Fatou.

Man tror att man har känt Fatou mycket länge, men det har man inte.


Fatou tillhör den där kategorin människor
som det känns som om man har känt mycket länge, men som man egentligen inte känner alls. Idag var det första gången vi hade tillfälle att sitta ner och snacka ordentligt. Men vi hann ju förstås inte klart, så nästa gång vi ses blir en kväll utan några arbetstider att passa.

Gary’s lunchmat gick inte av för hackor den heller, även om jag tycker att 89 pix är i dyraste laget, harkel… God mat och en bred lunchmeny och fräscha grönsaker och två sorters kakor till ett kaffe på maten som inte smakade vidbränt. Det satt fint! Därför lämnade jag mitt visitkort i en liten burk för att få lunchmenyn hemsänd. Utmärkt service!

I morgon blir det lunch här ute på landet. Äntligen ska jag få träffa ”Lisbeth” med den vassa tungan igen. Jag ser verkligen fram emot att bli uppdaterad  – och få skratta.

*Clark Kent = min smutsgris till plåtman; bilen, alltså

Read Full Post »

Varning! Nu förekommer det snuskiga skämt igen!


Citatet i rubriken härrör
faktiskt från min Fästmö sen över tre år tillbaka (undras vad hon menar egentligen..?). Och faktum är att jag börjar inse att hon har rätt. Bara en sån sak som att rätta till utstickande gardinstänger så de ser mindre ut som snoppar… Här har Anna gjort vad hon har kunnat och jag tackar henne härmed officiellt!


Den utstickande delen på stången ser lite mindre ut som en snopp efter en viss korrigering av Anna. Vi kallar det internt för att ”rätta till”.


Men så finns det ju fler saker i vardagen
som en Toffla klarar av mindre bra och som en fru skulle klara av bättre. Det här med mat, till exempel. Jag är ju inte så bra på att laga mat, men att äta är jag desto bättre på! Och att diska avskyr jag verkligen, vilket innebär att jag faktiskt skiter i att laga mat ibland bara för att jag verkligen, verkligen inte gillar att diska…

Idag utgjorde inget undantag från regeln. Jag glömde köpa hem nån mat när jag var på Tokerian tidigare idag. Lite svårt att komma på nåt, en mage som bråkar och tja, det där med mat föll bort. Om jag blir hungrig på kvällen brukar jag gräva fram nån chokladbit eller ta några buntar pepparkakor. Men sån kost var det inte läge för idag på grund av min mage.

Gissa om jag skrattade lite och fick rubriken bekräftad åter igen när det dyker upp ett sms på eftermiddagen. Det är Anna som påminner mig om att jag skulle kunna äta den där fiskgratängen jag har i min frys… Snacka om att ha koll på saker och ting – i min frys! Hon är fantastisk!

Så nej, det blev varken choklad, pepparkakor eller hämtpizza utan fis-gratäng med kräk-sås. Det vill säga jag har ätit nu, mår lite illa och magen… mullrar… Men gissningsvis hade magen gjort mer än bara ”snackat” om jag hade satt i mig kakor eller godis till middag…

Fiskgratäng, perfekt middag för en! Och en bra bok, förstås!


Till gratängen serverade jag
för övrigt mig själv knäckebröd med Brieost. Jag har ju ett enormt lager av Brie för tillfället – fick ju en halvkiloskaka i torsdags och dessutom har jag flera bitar i frysen. (Jorå, det minns jag!) För faktum är att just Brieost blir alldeles förträffligt mycket bättre om den har varit fryst – den blir både krämigare och mer smakrik. (Hmm… jag har uppenbarligen ett visst hum om mat, trots allt…)

Nu väntar jag med spänning på om fis-gratängen med kräk-sås vill stanna kvar eller inte. Och medan jag väntar funderar jag på det där med att behöva en fru…

Read Full Post »

Varning! Humorlösa och snarstuckna personer bör inte läsa detta inlägg! Och inte eller såna som inte gillar snusk!


Det går inte att låta bli att återge något lite
av den dialog jag förde med En Kär Väninna under ett Kärt TV-program igår. I will say no more utan låter dialogen, något redigerad, stå för sig själv:

A: Men kolla den där mannen. Är han debil eller?

B: Lite lätt, va… Men vilka fina möbler! Vi har såna! Känner mig rik.

A: Hallå, modeoraklet! Kolla färgkombinationen byxa kavaj! *kräks*

B: Asfult!

A: *muttrar*

B: Måste programledaren vara så käck?

A: Min mamma avskyr just den programledaren!

B: Då kan din mamma och jag bilda klubb.

A: Men asså, måste han alltid ha en tröja på den där viset..? Fantasilöst!

B: Han borde tala med en stylist. 

A: Ehum… jag har ätit upp alla mina pepparkakor, jag kan inte vara snäll längre!

B: Jag har inte heller några pepparkakor kvar.

A: Äntligen lite klass på programmet med den gästen!

B: Jag älskar den gästen! Han har flirtat med min man på gaygalan!

A: Dockorna hanses, de har ju ställbara leder. Undrar om de har ställbara snoppar också..?

B: Bergis är de ställbara!

A: Ja, varför skulle de annars tillhöra gästen?! 

B: Precis, det är säkert en liderlig sälle.

A: *skrattar så jag ramlar ur fåtöljen*

B: Kolla, värsta snygga paret! 🙂

A: Mycket! Men du, jisses va den där gubben föreläser…

B: Gubbar får ALLTID snacka mycket…

A: Snopp = utrymme i programmet.

B:  Ja, det är nog så, tyvärr.

A: Kolla magen!..

B: Jisses vilken kagge!

A: Ja, den är till och med större än min.

B: Och min! Tack och lov… GAH så ful han är!

A: *stum*

B: Promenader är bra  och omvända situps.

A: Orka!

B: Du ligger på rygg och lyfter upp benen långsamt.

A: Men jag VILL va tjock!

B: Tänkte inte på det! 🙂

A: Han är lite skrytig, den där konstsamlaren.

B: Han är VERY skrytig.

A: Såg du Kala Fläcken?

B: H*n är lite manisk…

A: Jag ska åka och hämta Fästmön nu. Vi ska äta tårta när vi kommer hem!

B: Å så gott med tårta! Jag är så sötsugen så att jag snart bits!

A: Min favorittårta också, White Lady! 🙂

B: Nu gråter jag, vill ha tårta! 😥

A: Måste leta fram ett par böxer nu, kan inte åka byxlös till Annas jobb.

B: OK, lycka till i morgon!

A: Det går nog bra! Jag är mer nervös för måndag…

B: Vad händer då? Berätta så jag kan hålla tummarna!

A: *tystnad*

Read Full Post »

Rippe är en sån där go person som jag önskar att jag hade lärt känna bättre på den tiden vi var närapå-kollegor! För Rippe är bland de mest snälla och omtänksamma! Rippe inte bara snackar, utan agerar – och tvekar inte att göra det när tiderna är tuffa.

Idag plonkade det till i mejlboxen och in ramlade en försenad julklapp/en tidig nyårsgåva från Rippe – ett presentkort på Bokus. Kan en vän vara goare???

Tusen, tusen tack, Rippe!!!


Rippe är en sann vän!!!

Read Full Post »

Older Posts »