Tårar och skratt… och böcker, alltid böcker…

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.

---

 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.

Även om det finns personer som tycker att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livstid

Ett inlägg om en film.

Livstid är en av Liza Marklunds senare böcker, även om de förstås alla har kommit ut i snabb takt och inte för alltför länge sen. Men Livstid (2012) är också en film, baserad på boken, förstås. TV4 gör inget undantag denna söndag utan visar ytterligare en Annika Bengtzon-rulle. Jag gör inget undantag heller utan tittar.

Denna gång handlar det om polismord. Julias man David är skjuten och hon själv är misstänkt för mordet. Dessutom är deras lille son försvunnen. Annika Bengtzon kastar sig förstås in i leken och börjar nysta. Inte helt opåverkad av den egna skilsmässan. Men hur kommer det sig att den mördade polisen inte har ett enda veck i sin uniform, det vill säga verkar så juste och genomärlig att inte en människa har nåt ont att säga om honom? Julias bästa kompis, också hon polis precis som Julia och hennes mördade man, ger en annan bild av David.

Jag måste i alla fall var ärlig och erkänna att jag har tappat kollen på handlingarna i böckerna, så jag måste googla. Då minns jag: Annika Bengtzons hus brann ju ner och hennes man träffade en ny kvinna. Det var mycket spännande – i boken. Filmen då?

Ja, även filmen är spännande. Det är som om Annika Bengtzon-filmerna får en nytändning med Livstid. Det är otäckt, bra skådespeleri, realistiskt. Mer sånt!

Toffelbetyget blir högt den här gången.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: Ansökan, intervju och framför allt, dialog

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

• Varför sökte du just det här jobbet?
• Vad tror du att du kan tillföra?
• Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
• Hur bra är du på att samarbeta?
• Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
• Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…

Sammanfattningsvis:

• Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
• Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
• I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
• Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.

Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Ytterligare ett nej i ryggen

Ett inlägg om nej, nej, nej.

Så kom det. Det där nej:et jag verkligen inte ville ha. Samtidigt förstår jag varför, jag fick juste och ärlig återkoppling den här gången: jag har inte den rätta bakgrunden och, återigen, man söker en mer junior medarbetare. Nej, jag köper verkligen inte Jonas Mauritzsons tankar om var åldersfixeringen ligger. För inte 17 ligger den hos mig som arbetssökande.

Junior i sinnet och fötterna, i alla fall.

Än en gång får jag bita i det sura, nästan bittra äpplet. För varje nej tappar jag tron på mig själv ett uns eller två. Jag förstår inte varför jag inte duger, varför jag inte räcker till. Jag kan inte ljuga om min ålder och jag kan inte fabulera i mitt CV.

Skönt att ha Fästmön här idag. Jag har varit och handlat tillbehör till torsk-middag, medan Anna var och tränade. Vi ska ta en liten kort foto-promenad tillsammans sen. Jag orkar inte vara ensam och jag orkar inte vara med nån annan än Anna just nu.

Om några timmar har jag säkert spottat upp mig igen och kört upp på banan. Gissningsvis sitter jag i morgon bitti som vanligt och söker jobb jag aldrig får. Men just nu känns det väldigt, väldigt tufft.

Livet är kort. Och hårt.

Read Full Post »

När är det lugnt?

Ett inlägg om oljud i tillvaron.

Tänk att det aldrig är tyst där jag bor! Så klart att människor måste få höras och låta, men nu börjar det gå till överdrift. Att de omkringboende har partaj på sin uteplats en onsdagskväll och -natt i juli är nåt man bara tycks få acceptera. Och stänger man alla fönster och balledörren* och sätter på TV:n hyfsat högt står man ut. Fast inte riktigt. När det inte finns nåt man vill se på TV känns det lite jobbigt. Och framför allt känner man sig så jävla ensam medan andra umgås och har roligt. Fast folk som (fyll)skrattar åt sina egna skämt kan jag klara mig utan, det kan jag. Särskilt när det kommer från en person som går omkring och fånler dagarna i ända.

Ingen som fyllskrattar idag, i alla fall…

Redan när jag kom hem från min dejt var det livat i luckan. Ska jag acceptera att ha en studsmatta precis utanför mitt arbetsrumsfönster? Vad tycker du? Jag har haft flera besökare här som menar att jag ska prata med BRF-styrelsen. Det justaste hade väl varit att prata med ägarna till eländet, men de är ju inte pratbara sen fyra (4) år tillbaka. De har i stället försökt få mig vräkt för att jag har delgett andra mina åsikter – eftersom det inte gick att kommunicera muntligt med dem. Tänk att människor inte känner till Sveriges grundlagar, där yttrandefrihet är en av de mest unika delarna!

Somnade bortåt två, halv tre i natt. Jag var trött och jag mådde inte bra efter den förskräckliga bussfärden med UL in till stan. Yrseln och illamåendet satt i länge! Ändå åt jag bra, tänkte att det kanske var mat som fattades. Det hjälpte inte.

I morse vaknade jag runt klockan åtta. Då hade nästa omkringboende fått spel. Igår vaknade jag av att nån slängde brädor omkring sig utomhus, i morse sågades det med elektrisk såg. Precis mitt emot mitt sovrum, där fönstret står öppet – det är ju sommar och varmt. Fan, när vi renoverade här sågade vi minsann varken utomhus eller på ballen**, det gjorde vi inomhus. Och varje gång det skulle borras under den första renoveringen fick vi säga till i huset eftersom där fanns småbarn. Jorå, en del av oss kan stava till hänsyn. Just nu sågas det inte utomhus. Det verkar som om det är roligast att göra det tidiga morgnar. Jag bara undrar vad de som bor i huset utanför vilket sågningen pågår tycker om det hela. Det låter säkert bra inomhus också, när man renoverar…

Handverktyg tycks vara ett minne blott…

Ibland undrar jag om människor är renoveringsgalna, helt enkelt. Den lägenheten som nu åtgärdas inköptes för ett par år sen av ett ungt par som renoverade den från golv till tak. Det säger jag inget om, för gissningsvis behövde de riva ut allt med tanke på vem som bott där tidigare. Men nu, två år senare, undrar jag verkligen om behovet är så stort att man måste renovera igen och uppenbarligen lägga nya golv eller vad det nu är man sågar till. Kan en familj om tre personer, varav den ena var ett mycket litet barn, slita golv så hårt?

En lägenhet i mitt hus kallar jag för Skilsmässohemmet, för varenda familj som har bott där har splittrats i skilsmässa. Nu är jag ju inte en fluga på väggen så jag hör och ser allt som pågår hemma hos andra, men som närboende hör man i alla fall… att det renoveras. Typ hela tiden. Om jag bodde ihop med en som renoverade hela tiden skulle jag också tröttna och vilja skiljas…

Suck, jag klagar som 17, men sen vet jag att jag själv borde ta ett rejält tag i mitt eget hem. Pratade om det senast igår med Kitty. Jag köpte ju en tavla av henne i höstas och den sitter på ett jätteundanskymt ställe. Men grejen är att jag skulle behöva hänga om alla mina tavlor – efter att först ha tapetserat om… Det ena ger det andra, liksom…

Kitty med tavlan ”Just nu vill jag leva” som jag köpte i höstas när jag fått diagnosen c.

Nej, om nåt ska göras här är det till att börja med städning av förrådet. Och det blir förhoppningsvis nästa vecka. På tisdag, eventuellt, ska jag och Lucille åka och köpa en enkel hylla som vi ska ha i den gemensamma delen av vårt förråd. (Se, jag kan umgås och samarbeta med närboende också, det trodde du inte, va?!..) Lucille och äldsta barnet höll på i sitt förråd igår – passade på medan pappa Samlaren arbetade. Jag blev inspirerad. Det finns ungefär en fyrkant att gå på inne i mitt förråd nu. Lucille tyckte att deras förråd innehöll fler grejor. Då sa jag:

Men hallå! Ni är fyra personer. Titta vad jag som ensam har åstadkommit!

Lucille stängde raskt sin lilla mun och nickade medhåll.

Så därför, kära omkringboende, nästa vecka blir det inte heller lugnt, för då ska jag städa mitt förråd! Lucille har för övrigt berättat hur det funkar med containern och grovsopor numera, så nu kan jag inte skylla på att jag inte vet.

Många såna här ska det bli när jag är färdig.

Fasen… Jag tror bestämt att det är tyst och lugnt på båda sidor om huset just nu! Dags att rista ett stort kors i taket? Nej, bevare oss väl, ett sånt måste jag ju skrapa bort sen. Eller nu. För nu började sågningen igen. Tjolahopp, underbara sommarmorgon, din skönhet klyvs av en ilsken elektrisk såg… Vilken tur att h*n som sågar har hörselskydd… Vi andra får ta till..?

*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Rök- och grilltider = andningsont

Ett inlägg i vilket Tofflan klagar sin nöd på  kolgrillande och folk som röker på ballar* och allar** utan hänsyn.

Alltså jag har rökt en gång i tiden. Jag rökte i nästan 30 år. Helt otroligt – 30 jävla år! Men i höst är det nio år sen jag slutade. Och det är det bästa jag har gjort. Det skulle jag nog ha sagt även om jag hade gjort barn också.

Rök gör att det gör ont att andas för mig.

Jag vet att det finns folk som tycker att jag är en surkärring som klagar på deras grillande och rökande så här när det börjar bli varmt ute. För det är mysigt att grilla utomhus då! Men det är inte mysigt att få in röken i sitt hem och känna att det gör ont att andas.

Det är nämligen så, ifall nån satt och sov på lektionerna i grundskolan, att rök stiger. Och jag bor en trappa upp. Er rök, vare sig den är från grillen eller ciggen, kommer in genom mina fönster som är öppna när det är varmt. Det hjälper inte att du flyttar din grill eller ställer dig ytterligare en meter bort från mitt öppna fönster heller, ifall du trodde det. Det gör i alla fall ont när jag andas då.

Nej, då är det justast att göra som Hänsynsfulla grannen igår, säga på ett rakt och enkelt sätt att

i kväll ska vi grilla!

Det ger mig nämligen en chans att stänga mina fönster ett tag under den vanligen rätt korta tid det tar att grilla en ko- eller grismuskel (pippi tar längre tid och ryker nåt förskräckligt).

Rök från kolgrill gör också ont i mina luftrör.

Jag missunnar ingen att ha det mysigt när det varmt och skönt ute – vare sig det handlar om att äta gott eller frivilligt dra i sig gift (det är upp till var och en). Men när det drabbar omgivningen ber jag om lite visad hänsyn. Det räcker med ett par ord så jag blir förvarnad och vet.

För övrigt är det mitt eget fel att det gör ont att andas när folk omkring mig röker eller grillar. Jag har fått de här problemen på grund av rökningen, så det finns ingen att skylla på. När jag slutade röka ökade mina besvär med andningen, men det blev samtidigt andra vinster som vägde tyngre för mig när jag valde att fortsätta vara rökfri.

*balle = balkong
**alle = altan

Livet är kort. Tack för visad hänsyn!

Read Full Post »