Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘laddad’

Ett antikt inlägg.


 

Antikrundan Simrishamn 2016Äntligen! I kväll var det säsongsstart för AntikrundanJag bänkade mig med laddad mobil och körde igång appen. Men… jag måtte vara rejält rostig, för nån vidare antikvärderingsperson var jag inte idag, bara antikintresserad. Roligt var det i alla fall att se alla fina prylar. Lite extra roligt eftersom jag själv köade för att få några saker värderade när Antikrundan spelades in i Uppsala. (Jätteglad var jag emellertid inte efter sex timmars köande, men jag är ändå nöjd att jag kunde pricka av en sak på min bucket list*.)


De här grejorna tyckte jag var mest intressanta i Simrishamn:

  • Svartgodset, flaskan för brännvin. Den tyckte jag skulle vara värd uppåt   8 000 kronor, men den blev värderad av experterna till mellan 2 000 och   3 000 kronor.
  • Kinesiskt fat. Fatet var stort, väldigt vackert och värderades till nånstans mellan 75 000 och 80 000 kronor (min värdering: 85 000 kronor).
  • Saltkaret värderades till mellan 45 000 och 55 000 kronor av experterna och till 40 000 kronor av mig.
  • Dryckeskärlet från 1500-talet värderade både jag och experterna till cirka 30 000 kronor.
  • Fåtöljen var otroligt snygg och jag värderade den till 85 000 kronor. Experterna la sig ”bara” på 50 000 kronor.
  • Skäktknivar var dagens bra, bättre, bäst. Där fick jag inte ett enda poäng…
  • Glasbägaren, gammal och skir, värderade både jag och experterna till ungefär 55 000 kronor.
  • Kartboken, som ägaren hade kallat skit, visade sig vara värd en halv miljon. (Min värdering: 400 000 kronor).

Nästa program filmades i Uppsala i augusti förra året. Och den som tittar riktigt noga kanske ser en och annan känd profil…


*bucket list = saker man vill göra innan man ”kick the bucket”, dvs dör

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om inre och yttre väder och om nyttigheter.


 

Vita moln på blå himmel

Solen skiner här fast det regnar.

Igår blev det en riktigt solig dag. Det blev definitivt inte nån soppdag, vilket det i stället är idag. Under den gångna natten har jag hört regnet smattra hårt och ihållande mot tak och fönster. Det brukar söva mig, men som du kanske förstår är det en massa saker som snurrar i skallen just nu. Och på tal om skallen har den fortsatt att göra ont. Jag tvingade mig kvar i sängen till halv nio i morse. Sen blev jag tvungen att gå upp och ta en tablett.

Regn på fönstret

Idag är det regn här, men här inne är det soligt.

Det var bra att jag klev upp, för du som har gissat rätt – jag kanske inte var så tydlig i förra inlägget, även om många fick veta på annat sätt – förstår att jag har en del att fixa nu. Det första jag gjorde var att beställa en skattsedel. Sen behövde jag kontakta referenter, för strax före klockan nio ringde Tim och kom på att han inte hade fått några såna av mig. Jag har en lista som jag mejlade över, men ville ändå höra av mig till några av personerna på den. Vidare är det inbokade saker som måste bokas om och hur jag ska göra med skrivkursen vet jag ännu inte.

Det var/är många som hörde/hör av sig igår och idag. Tänk så lätt det är att göra det när det handlar om roliga saker och så svårt det är att göra det när nån har det tufft. Igår kväll, när jag försökte landa i upplevelserna, gick mobilen varm. Så nu skriver jag lite mer och berättar vad det är som har hänt så att fler får ta del av det samtidigt. Det blir så jobbigt att skriva samma sak till flera olika personer. Dessutom behöver min mobil vara laddad och tillgänglig för inkommande samtal. Till exempel från en viss handläggare, som fick mejl igår, men som varken har svarat på det eller ringt.

Den här bloggen håller på att dö. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar. Tyvärr har bloggen också fortfarande oönskade och ovälkomna besökare, så jag tänker inte skriva några närmare detaljer. Skälet till detta är att det finns troll som har förtalat mig till personer i mitt yrkesnätverk. Som tur är består kommunikatörsnätverket av människor som har hjärnor och som kan bilda sig en egen uppfattning om mina kompetenser. Dessutom känner de flesta mig, de flesta har träffat mig och majoriteten har jobbat ihop med mig.

Men… bloggen har också välkomna läsare och det är till er jag vänder mig nu, eftersom jag inte har tid och ork att skriva till var och en separat. Igår förmiddag var jag på intervju här i Uppsala för ett konsultuppdrag som redaktör vid ett statligt verk. Intervjun gick bra, det kändes bra genast. På seneftermiddagen ringde rekryteraren och gratulerade mig – de som intervjuade mig ville ha mig för uppdraget!!! Jag var bästa kandidaten för uppdraget av alla hos totalt tio rekryteringsföretag, fick jag veta. (Jaa, Elisabeth, nu skryter jag.) Uppdraget löper fram till årsskiftet, men det kan finnas möjlighet till förlängning. Jag vill inte gå in närmare på detta här och nu.

Det som händer nu är att rekryteraren kollar referenser och uppdragsgivaren kollar hur snart jag kan träda i tjänst efter överklagningstid och liknande. Troligen åker jag in till Stockholm på måndag och skriver kontrakt och kanske, kanske börjar jag jobba redan på onsdag… Det är så jag måste nypa mig själv, för jag tror inte att det är sant! Inte heller kunde jag i gårdagens inlägg riktigt uttrycka i ord känslan när jag fick ringa mamma och säga att jag har ett, visserligen kort, men nytt jobb. Min lilla mamma, som har lidit och lider kring allt detta!

Jag vill än en gång tacka alla som har hållit tummar och tår! Jag tror att ni kan släppa nu, för jag har muntligen blivit lovad uppdraget och jag tror inte mina referenter sabbar mina chanser.

 

Pumpor och squashar

Höstnyttigheter till en soppa, kanske?


Idag är det definitivt en soppdag.
 Vi festade på räkbomb och Loka citron igår kväll, idag blir det bara nyttigheter. Av solen syns inte en ynka stråle, men jag njuter av regnet, mörkret och blåsten, som du vet. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, jag ska tvätta lakan och koka soppa innan jag skjutsar Fästmön till jobbet till klockan 14. Anna får med sig sin soppa att äta på en rast – om hon nu får nån sån. Rast, alltså.

Soppan jag ska göra idag blir en riktig vitaminkick. Samtidigt är den väldigt billig. Huvudingrediens är nämligen squash och jag fick/tog två stora såna från Slottsträdgården och Annas snälla mamma. Vidare ska det vara lök och vitlök och morötter i. Morötterna kostar bara tre kronor kilot på Tokerian just nu och alla andra ingredienser hade jag redan hemma, förutom persilja. Eftersom jag nu nästan har rabblat hela soppan kanske du vill ha receptet? Det har jag publicerat här en gång tidigare, så här är länken till Tofflans squash- och morotssoppa!

Och nu ska Tofflan hasa iväg till spisen för att laga nyttigheter!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett laddat inlägg i olika nyanser.


 

Powerpack

Powerpackladdning utomhus.

Måndagsmorgon i juli och tillvaron ser väldigt olika ut för oss människor. Jag håller självklart tummarna för vännen som ska till nya jobbet idag, men hoppas även att den som var för sjuk för att ta sig till sitt jobb igår har tillfrisknat idag och för en mer lagom tillvaro för den som hade för mycket att göra för att svara på ett sms som torde anlänt för flera dar sen. Själv sitter jag där jag sitter och gör det jag gör. Det går. Men ett ska jag sluta med: att fråga hur andra mår. Hur jag mår? Nä, eftersom ingen undrar kan jag berätta att jag mår som jag gör efter en slö helg, där böcker var främsta stimulansen. Känner jag mig otroligt laddad för måndag.

På tal om laddad måste jag bara lyfta fram det lilla laddbatteriet (powerpack) jag köpte för cirka 200 spänn en höst när jag var på resande fot. Det är verkligen en toppengrej att ha med sig, som i mitt fall, på ballen*, för att ladda mobilen. Det vet väl alla som har en iPhone hur kassa batterierna är och hur ofta man behöver ladda dem när man använder sin mobil… Genom det här ”powerpack-batteriet” kunde jag snabbt och lätt ladda mobilen på ballebordet**, det vill säga utan att lägga sticka in sladden i väggen och ladda inomhus. Det här powerpacket finns i olika nyanser. Självklart valde jag INTE det turkosa utan det silverfärgade.

I lördags pratade jag i telefonen i 23 minuter med min mamma, igår pratade jag ett par minuter med en granne. Nej, jag har inte varit översocial i helgen, precis. Tur att böcker är ett sånt gott sällskap! Jag har nu läst ut Roth-trilogin. Har du missat vad jag skrev om böckerna kan du läsa här:

  1. De fyra yttersta tingen
  2. Främlingars dom
  3. De dödas mässa
Moln

Dagens himmel.

Idag blir det troligen inte nån balle-sittning***. Jag har en hög med papper att vända iordning, ett jobb som inte lämpar sig att göra på ballen en dag som denna när det blåser lite. Att molnen har hopat sig tycker jag är underbart! Jag tål sol och värme väldigt dåligt. Märkligt nog har mitt skinn blivit lite rosa, trots att jag har suttit med markisen nere. Kanske ser jag fräschare ut, men känner mig lika fet och ful som vanligt. Passande då, med en grisskär nyans…

Strykningen tog jag itu med igår kväll, så det kanske blir en tvätt idag. Det känns skönt att vara så laddad att en orkar stryka en söndagskväll när det är 30nånting grader utanför. Var och en blir salig på sitt sätt. Vidare ska jag sköta mitt åtagande i nån annans hem samt packa inför stundande 80-årsfirande.

Jag hoppas att DU är fantastiskt laddad för den här julimåndagen och att DITT liv har några fler nyanser än mitt.


*ballen = balkongen

**ballebordet = balkongbordet
***balle-sittning = balkongsittning

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.


 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 


Jag älskar böcker mer än folk just nu.
Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Det blev mera ordning i hyllorna i arbetsrummet.

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?


I kväll ska jag ägna mig åt
nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.


PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bra helgblandning.


 

Helgen går mot sitt slut. Även den som är arbetslös bör få njuta och återhämta sig då, men det sitter långt inne för somliga. Det är tur att jag har en sån klok Fästmö som jag kan hitta lugn, ro och harmoni hos. Batterierna är laddade rejält inför morgondagens besök i vården.

På fredagseftermiddagen skjutsade jag hem Anna och hennes väskor samt hämtade minstingen med bagage hos fader. På vägen hem stannade jag till vid Tokerian och köpte en påse lyxsockerbitar. Det är min största last just nu.

Den ensammes middag blev kalkonfilé som jag köpte till extrapris. Jag stekte allt, men frös in hälften. Det blir en fin middag nästa gång. Resten av kvällen läste jag och såg på sista delen av Shetland. Jag var jättetrött och hade svårt att sitta uppe mycket längre än så.

Lördagsförmiddagen ägnade jag inte åt att träna inför Vasaloppet (urtrist) eller kvinnodagen (hade glömt bort den). I stället blev det lite hushållsgöromål innan jag tuffade ut till Himlen för samvaro med familjen. Den senare var en synnerligen decimerad skara på lördagskvällen – Anna, Elias och jag. Anna pysslade lite med sin konst och hann även med att laga god mat till oss andra, medan jag smaskade lördagsgodis med sourcream & onion-krydda (misstag; inte att rekommendera!). Melodifestivalens Andra chans och en film fick avsluta kvällen. Tänk att klockan var nästan ett innan vi kom i säng! Och innan dess hade jag hunnit boka in en dejt framöver med en man!

Söndagen bjöd på årets hittills varmaste dag, även om den började mulet och blåsigt. Vindarna var emellertid sydvästliga. Anna och jag gav oss ut på promenad med mål ICA Solen. Vägen hem blev mycket lång, för vi tog en rejäl omväg i det sköna vårvädret. Solen brände våra bleka näsor och vinden var underbart ljum. Men innan vi kom hem igen höll jag på att bli ihjälskrämd av en galning på affären.

När jag anlände till New Village hade solen gått i moln. Folk tycks kura i sina lägenheter med nedfällda persienner. Trist, bara trist. Jag ringde mamma och skrapade veckans Trisslott som vi har ihop (vi turas om att köpa varannan vecka). Idag blev det en vinst på hela 30 kronor, det vill säga en ny lott.

I frysen hittade jag en matlåda med spaghetti och kycklingfärs som jag nu försöker tina till middag. I kväll blir det TV från klockan 21 – först sista delen av Arne Dahl: Dödsmässa och sen tredje delen av Fortitude. Lite bokläsning blir det däremellan. Just nu läser jag boken som inhandlades till minne av Annas rendez-vous med författaren här i Uppsala.

Laddad för en ny vecka, med både roliga aktiviteter och mindre skojiga, bjuder jag dig avslutningsvis på några bilder från min helg. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta om vad DU har haft för dig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inte särskilt omvälvande inlägg.


 

O, jag vill så gärna tillhöra den där gruppen människor som förnyar sig! Som vågar tänka i nya banor, prova nya saker eller kanske göra gamla saker på nya sätt. Därför har jag bestämt mig för att försöka börja förnya mig. Lite grann, i alla fall. Små steg. Du får ju tänka på att jag befinner mig i aftonen av min levnad! Det är svårt att lära gamla hundar sitta – även om man är sin egen matte eller husse!..

Solnedgång februari 2015 med markis

I aftonen av min levnad… (Fast bilden tog jag igår, den 6 februari 2015.)


Lördagsmorgon. 
Ingen tid att passa. Sovmorgonsläge. Vad händer? Jag sover lätt och blir väckt av mobilens svaga bzzande från vän som är vaken och vill ha min uppmärksamhet. Somna om? Glöm det! Jag gör en FEM, det vill säga ligger kvar i sängen och försöker läsa min tegelsten på gång. Boken är fasligt tung, bindningen helt fel för omfånget – jag orkar läsa 20 sidor, sen är mjölksyran i armarna ett faktum.

Kaffe vore gott. Jag trycker på min redan förberedda och laddade perkolator. DET måste jag ändra och förnya: jag kan inte förbereda kaffe kvällen innan som värsta gamlingen! Eller? Är det inte egentligen… rätt smart..?

Jag skriver ett surt blogginlägg och delar ut en svart bak. (Note to self: måste bli positivare!). Kommer på att jag är sugen på knäckemackor med ost som doppas i kaffe – så där som pappa och jag brukade frukostera tillsammans ibland när jag var liten och hade en vit kopp med blå rand. Min allra första, egna kaffekopp… (Vi har alltid haft personliga kaffekoppar eller muggar i min familj. Nåde den som försökte ”låna” nån annans! En sann kränkning!)

Knäckemackor o kaffe

Knäckemackor och kaffe till frukost, i vardagsrummet, framför #nymo. Wow, vilken förnyelse!

Fixar mackor och häller upp kaffe – och sätter mig i vardagsrummet (nytt! bra!) och slår på TV:n. (?) Ja, jag vill frukostera framför Nyhetsmorgon, #nymo, som alla twittrar om var och varannan morgon (man behöver inte titta egentligen, man kan kolla sitt Twitterflöde).

Hur länge står jag ut? Knappt den tiden det tar att äta upp mina tre små knäckemackor! Det SKRIKS (vad hände med vanlig samtalston?), det visas sportresultat (ointressant för mig), jag ser vädret – TVÅ gånger på tio minuter. Och så rappare… Nä, jag gillar inte rapmusik. Det är inte musik i mina öron, det är prat. Mera prat… En smått manisk person dyker upp på skärmen och pratar världspolitik. När det börjar bli lite intressant kommer reklam. Det kommer reklam i TV4 tamejtusan var tionde minut! Jag skojar inte!

Nä, nu har jag försökt förnya mig tillräckligt för idag! Jag går och sätter mig vid datorn och skriver lite. I morgon är en ny dag och då kan jag göra nya försök till förnyelse. På måndag börjar en ny vecka. Då kan jag… till exempel städa, för det brukar jag sällan göra på måndagar.

Vad gör DU när DU förnyar dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett laddat inlägg.


 

Scones med smör

Nybakade, varma scones med alldeles för mycket smält havssalts-Bregott på…

Min Fästmö är världens bästa fästmö! Men det har du väl redan förstått? Idag vaknade vi av att regnet smattrade mot sovrumsfönstret i New Village. Söndagsmorgon. För en gångs skull tyst i huset fram till att nån smäller med skåpsdörrar och spolar i kranar som tjuter. Då ställer sig Anna i mitt kök och fixar scones. Var det gott eller var det gott?! (<== en väldigt retorisk fråga) Och tänk, jag blev så förvånad att jag hade alla ingredienserna hemma! Nån sylt hade vi inte, men Anna tog Robertson’s Golden Shred, medan jag tog Bregott med havssalt. Nåt av sconesen fick härlig Västerbottenost på sig också. Det var ljuvligt gott och vi åt så magarna stod i fyra hörn, nästan fem.

Batterier och mejsel

En rolig gubbe eller en snorrkass? I verkligheten är det en stjärnmejsel och två batterier till min bankdosa.

Efter en stunds datoriserande och nätinköp av ytterligare en patron svart till min skrivare (min skrivare ÄTER toner) fick jag beskedet att batterinivån i min bankdosa var låg. Batterierna har räckt väldigt länge, men nu var de på upphällningen. Sånt gör mig svettig och orolig i magen. Måste jag ta mig till banken nu? Nej, jag hade tur! Jag vände på dosan och se! – där fanns en yttepytteskruv och en lucka. Innanför luckan satt två runda, platta batterier. Enligt Anna fanns nya såna säkerligen att handla i nån av affärerna på andra sidan rondellen. Lugn och fin. Jag fattar inte hur jag har blivit. Så snart nåt krånglar krånglar magen lika mycket – om inte mer…

Men jag traskade iväg när jag hade tvättat ansikte och armhålor och spritat min gigantiska finne på näsan (nej, ingen bild idag heller!). På MM-affären hittade jag batterierna. De där två små knapparna kostade 30 spänn styck. Hutlöst! Hoppas att de håller lika länge som föregångarna.

Tokerian tog jag också ett varv, för det behövdes mjölk och nån sås till kvällens middag. Igår åt vi kyckling, i kväll blir det Pulled turkey från Tulip med potatisklyftor från Eldorado och sås från Lohmanders – allt till jättebra och väldigt låga (extra)priser.

Äppleklyftor

Fruktsocker blir man pigg av.

För tillfället sitter vi vid var sin dator. Jag hör Anna nynna inne i vardagsrummet medan jag hamrar på mitt tangentbord. Vi har kikat på lite födelsedagspresenter till vår blivande 20-åring – ja, snart är Anna inte tonårsmorsa längre, precis lika lite som Fatou. Men båda blir de ju det igen om nåt år.

Kanske hinner jag läsa och redigera ytterligare ett kapitel i mitt manus. Jag känner mig lite halvstressad med det nu, eftersom jag har lovat nån att skicka iväg det inom en specificerad framtid.

Mamma ska få ett samtal idag. Det är min Trisslottsvecka – vi köper en lott varannan vecka i stället för att spela på Lotto nu när man måste registrera sig. Förmynderi tycker vi båda två och är glada så länge man får köpa en lott utan att legitimera sig.

I morgon får jag ett samtal under dan som jag måste förbereda mig lite inför och på eftermiddagen ska Anna och jag stråla samman på höstmarknaden på Vaksala torg för att njuta av dofterna, mest. Jag har också en dejt med M på salongen, hon ska trimma min skalle igen.

Joråsaaatte… Nog händer det saker. Och laddad är jag – med såväl scones och nya batterier… Om det nu hjälper… Det var en väldig tur att min älskling just passerade med en skål äppelklyftor – fruktsocker blir man pigg av!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både lättat och laddat inlägg.


 

blodpenna

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

ULkort

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

  1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
  2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag känner mig.

 

Brandvarnare

Laddad med nytt batteri.

Det är måndag morgon. Jag känner mig lika laddad och pånyttfödd som min brandvarnare. Den senare fick nytt batteri igår kväll. På lördagskvällen deklarerade nämligen det gamla att det var på väg att ge upp. Vilken tur att jag var hemma, annars hade väl somliga klagat på oljud från min lägenhet, för en gångs skull. Ja, jag är nämligen ganska tystlåten av mig hemma. Gör inte så särskilt mycket väsen av mig som vissa andra.

Jag hade inte tänkt gå ut alls igår, men så behövdes ett nytt batteri och lite medikamenter från apoteket. Med det system vi har idag hinner jag nämligen knappt göra av med mitt medicinförråd innan jag måste ladda det igen – annars går receptet ut. Idiotiskt! Och eftersom husläkarmottagningen nu har gjort sig så himla oanträffbar genom att ansluta sig till Mina vårdkontakter är det bäst att ladda så mycket jag bara kan. När lagret tar slut tänker jag ringa och förnya receptet. Orka sitta med e-legitimation bara för att ladda medikamenter! Eller kod via sms. Jag menar, hur säkert är det?

Måndag morgon, som sagt. Ska bli spännande att se hur många gånger jag inte duger den här veckan. Alla noteras. Och vägs in. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag bara för att? Ska jag för att jag vill? Ska jag bara för att jäklas? Den som lever får se. Men se laddad, det är jag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »