Ett inlägg om en film.
Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…
[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]
Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.
Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.
Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Håller på att städa, och det är ini helv*te tråkigt. Rivit om hela sovrummet, så får nog sova på soffan i natt. Hinner inte färdigt. (Har ingen lust att hinna, känns det som.) I morgon börjar Du ditt nya jobb. Hur roligt som helst!! Önskar Dej stooort Lycka Till!!!! Nu kan allt bara bli bättre.
Tack Lisa! 😛 Jag är skitnervös.
(Men kommentera gärna respektive inlägg med det det handlar om!!! Det här inlägget handlar om en film.)
Det är läänge sen jag såg filmen. Och gjorde tydligen inget större intryck, eftersom jag knappt kommer ihåg den. Och varför det är så, beror på att jag är uppvuxen i ett hem, där folks olika ”fallenheter” inte gjordes så stor sak av. Fick lära mej att alla måste få vara som dom är. Och lever som jag lärt mej. Vem är jag att sätta mej till Doms över andra? Jag har säkert nåt i min personlighet som ”någon” annan tycker saker om….Och det bryr jag mej inte om. Jag är jag. Och skvaller om andra skit*r jag i, vad det än är. Jag brukar säga att huvudsaken är, att dom berörda vet sanningen.
Den fick bara medelbetyg av mig, men jag tror att det var det förflutna som den rörde upp som sänkte betyget. Jag tyckte att filmen var bättre än jag hade förväntat mig.