Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hämta kraft’

Ett magiskt inlägg och lite om rätt och fel.


 

En blir inte klok på vädret. Jag kände att för att fortsätta vara mer klok än oklok borde jag ut i friska luften. Ett brev skulle postas och glass inköpas. Jag lockade med mig Fästmön, som var ledig idag, till Gamla Uppsala. Gamlis är ett ställe där jag ofta hämtar kraft. Ibland drar jag dit när jag är lycklig, ibland när jag är ledsen. Idag var det för att få syre och energitillskott och för att återfinna ett stycke ork.

 Gamla Uppsala en hög

Visst är det nåt magiskt över Gamla Uppsala?


När jag flyttade till Uppsala 
fick man skutta runt på högarna. Sen följde många år när det var förbjudet. Och nu har det varit tillåtet några år igen. Men häromdan läste jag att människors skuttande skapar stora sår på högarna. Samtidigt vill inte länsstyrelsen införa förbud igen. Därför ska det sättas upp nya, men mindre avspärrningar och bli nya öppningar i stängslet så att folk rör sig på nya sätt över högarna. Förhoppningsvis funkar det. Platsen är ju så otroligt magisk och det ÄR en speciell känsla när en lyckas ta sig till toppen av en hög och kan blicka ut över Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkotornen…

Gamla Uppsala en stig mellan högarna

Folk får ta nya vägar bland högarna.


Det blev ingen högbestigning idag, 
därtill hade jag inte kraft. Framför allt inte sen jag besvarade ett mobilsamtal och en säljare från Assistansbolaget ringde UTAN ATT HA KOLLAT MED NIX-REGISTRET. Det gjorde mig precis som alltid arg. Jag lovade, även detta precis som alltid, att anmäla händelsen till DM-nämnden. För nånstans nån gång kanske det inte känns så kul att ens företag får ståta med sitt namn på DM-nämndens webbplats för att företaget inte har följt de regler som finns kring direktmarknadsföring. (Jag skickade in min anmälan nu i kväll via DM-nämndens formulär.)

Sen sänkte jag blicken för att ägna mig åt trevligare ting. Vid kanten av en stig noterade några vita och blåa blommor. Jag utbrast:

Sippor, Anna! Titta, blåsippor och vitsippor tillsammans!

Varpå Anna suckade lite och sa:

De där heter scilla…

Ja ja, även en Toffla kan ha fel. Självklart hade Anna rätt. Fast vad de lila blommorna jag såg heter hade ingen av oss nån susning om…

Detta bildspel kräver JavaScript.


När regnet kom 
hoppade vi in på Odinsborg. Borta var mitt glassug, så det blev räkmacka i stället, nogsamt befriad från majonnäs och gurka så att min stackars mage inte skulle få tokspel. Efteråt for vi till Förorten där jag tankade bilen och besiktigade ballenätet*. Lucifer passade på att ta en selfie. Själv visade jag visst rumpan. Sägs det. Detta vill ingen veta nåt mer om.

Lucifer nära

Lucifer tog en selfie.


Nu har jag telefonerat
med såväl mammakusin B som mamma. Utanför mina fönster fullkomligt vräker regnet ner. Jag ska vräka ner mig i bästefåtöljen och ägna mig åt kommissarie Wexford en stund, det vill säga läsa. Under tiden har artisten Prince hittats död i sin studio. Han blev bara 57 år. (Jag blir 54 nästa vecka.) Hans album Purple rain liksom filmen är för alltid inristat i mitt hjärta. Lyssna på titelspåret. Detta är magiskt!


*ballenätet = nätet på balkongen för att hindra katterna från att försöka flyga

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg.


 

Webblapp på golvet

Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.

På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.

Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.

Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.

Gul liten ros

Det finns många som är duktiga och fina här.

För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.

Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag, slutet av veckan närmar sig, och jag är skittrött! Det har varit en intensiv vecka för mig, både på jobbet och privat. Det här med jobbet har ju känts lite oroligt och därför bestämde jag mig för att försöka göra roliga privata saker så att jag har nånting att hämta kraft ifrån om det behövs. Men det har ju fått till följd att dagarna är långa och jag har kommit i säng sent. I natt blev det väldigt få timmars sömn… Dessutom var det dags för kramp i natt igen, denna gång i vaden till vilken min onda häl hör. Synnerligen oskönt.

Fullt ös på dan på jobbet igår. Jag har börjat jobba med båda institutionernas forskarsidor på webben. Det tar tid och krävs att man sitter koncentrerat och jobbar. För varje svensk sida jag ändrar, måste jag ändra motsvarande på den engelska speglingssidan. Och finns det ingen sån, måste jag anteckna detta. För nästa steg blir att våra redaktörer ska granska innehållet. Jag gör mest en första genomgång samt kollar språket.

Idag väntar emellertid planering av en institutionsdag. Igår ändrades datum för dagen, men det gör ingen större skillnad. Ämnet är kommunikation, vilket innebär att jag i princip leder de flesta delarna av dagen. Bland annat ska vi diskutera hur vi kommunicerar vår forskning, till vem, vad, när och varför…

Media har en viktig roll när det gäller att kommunicera forskning.


Vi ska också jobba med
en arbetsbeskrivning över vad jag gör här och vad jag kan erbjuda i framtiden. Just nu finns det ingen sådan. De två institutioner jag jobbar åt har ganska olika syn på kommunikation. För mig är kommunikation mer än att göra bra hemsidor…

Dags att sätta fart. M kommer snart med sin lilla dator och då ska vi planera och skriva så det ryker om kablarna.


Livet är kort.

Read Full Post »

God morgon, det är 20 grader kallt!..

Orden är min Fästmös och jag fick höra dem i morse, runt klockan 6.20. Anna skulle nämligen vara på jobbet klockan sju idag – okristlig tid! – och jag skulle skjutsa min kära. Jag vet att det är folk som reagerar på att jag skjutsar familjen. Även om jag gör det mer sällan nu för tiden får jag höra gliringar. Sluta med det! Det är mitt val! Och skälet till att jag gör det är… kärlek. Vem skulle INTE  vilja skjutsa sin älskade till jobbet en morgon när det är -20 grader om den kunde? Nä, just det! 

Den här bilden tog jag vid åtta-tiden. De övre siffrorna visar utetemperaturen, de nedre temperaturen i mitt kök.


Det är liksom inte bara utomhus det är kallt.
Det är kallt inne i lägenheten också, trots att elementen är varma. Och trots att jag har tätat alla fönster här – mellan rutorna och till och med på insidan i skarvarna. För det drar så in i h-e. Föga har det hjälpt att försöka täta. Jag tycker att det är liiite lite med 18,6 grader inomhus. Nu är det emellertid så att min bostadsrättsförening redan för ungefär ett år sen aviserade i ett medlemsutskick våren 2011 att man tänker göra en upphandling för byte av fönster och balkongdörrar. Det tar tid. Under tiden fryser vi.

I morse när jag kom hem från den kylslagna resan hoppade jag i säng igen och slumrade kanske nån knapp timma. Låg och funderade lite på det här med vanor och rutiner och hur viktigt det ändå är. Vi människor vill ju så gärna tro, ofta, att

allt är som vanligt

fast det inte alls är det. Då är det tryggt med vanor och rutiner. Häromdan, när jag rensade bland mina Viktiga Papper, hittade jag en tjock bunt med papperslappar. När jag tittade på dem och såg vad de innehöll föll en tår. Eller nej, flera tårar.

I januari 2009 fick jag nämligen ett tips från en av de få vettig(a) person(erna) på mitt fack att jag skulle skriva upp sex saker jag måste göra varje dag. Det kunde vara stort som smått, det viktiga var att jag hade en tillvaro med vanor och saker att göra så att min liv fick lite struktur. F*n, vad det gjorde ont att påminnas om det där lappsystemet! Jag körde stenhårt med det fram till slutet av 2010. Då började jag i stället planera på riktigt för mitt frånfälle. För då ville jag inte vara med längre.

Nu har det flutit ännu mer vatten under mina broar. Tillvaron stabiliserar sig periodvis, men grundproblemet är fortfarande inte löst. Jag får små andningspauser när jag kan hämta kraft i att göra det jag älskar – arbeta. Men tankarna på att göra slut på alltihop kommer då och då, det är inget jag kan styra. Däremot försöker jag använda de verktyg jag har insett är bäst för att mota bort såna tankar. Och så har jag människor omkring mig som bryr sig om mig och som älskar mig och som jag bryr mig om och älskar  så mycket att jag inte vill göra dem illa – genom att göra mig själv illa. Jag vill inte försvinna än.

Det tänker jag ofta på. Att jag är lyckligt lottad att det finns en Anna i mitt liv att skjutsa till jobbet tidigt en lördag när det är 20 grader kallt och kroppen skriker efter sovmorgon. (Jag kan ju krypa ner i sängen igen sen, det kan inte Anna, hon måste jobba. Så det är inte synd om mig!)

Jag vill inte försvinna. Ännu.


I kväll ska jag laga italiensk köttfärssås
(på kycklingfärs, förstås!) och vi ska dricka Amaronevin – igår blev det pizza, öl och pistagenötter. Glöm inte bort att jag live-bloggar klockan 20 och framåt! Det är ju första deltävlingen i Melodifestivalen 2012!!!

Read Full Post »