Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Han ändrade 40 vanor på ett år

Ett förundrat inlägg.

---

 

I morse läste jag i lokalblaskan att Micael Dahlén, du vet professorn med svart nagellack, hade ändrat 40 av sina vanor på ett år. Han hade uppenbarligen möjlighet att ta tjänstledig, för det var vad han gjorde – för att ägna sig åt sin nyfikenhet… Och så slutade det med att han ändrade 40 vanor och bevisade på så vis att förändring inte behöver ta tid.

Grunden till det hela var ett nyårslöfte. Jag trodde inte folk avgav såna nu för tiden, men kanske är det så att man tänker

Nytt år, ny möjligheter.

Och så lovar man sig själv att ändra på sig, helst till det bättre, på nåt sätt. (Vilket ju innebär att det är dömt att misslyckas för en del av oss – alla är inte utvecklingsbara…)

Aristoteles menade att vi är vad vi upprepade gånger gör.

Micael Dahlén tog till sig Aristoteles ord om att vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är en vana, typ. Och så testade han om han kunde skapa sig några nya vanor. Det började med några ganska enkla vanor som att städa kontoret och börja äta broccoli. Sen blev det en vana i veckan, ungefär. Syftet var att se om han kunde förändra sig som människa. Han var rätt slutkörd, enligt UNT-artikeln, och det var ett annat syfte att se om man kan hitta lyckan genom att ändra saker. En vana han ändrade var att ta bort måsten i sin tillvaro… Men det handlade också om att göra jobbiga saker, förändra sitt sätt att tänka.

Hur gick det då? Enligt artikeln känner sig Micael Dahlén idag starkare som människa. Han har fått en starkare personlighet, menar han. Han har blivit tryggare och öppnare och mer påträngande, säger han i artikeln.

Jag tycker att det låter som ett spännande experiment och önskar att jag hade kraften och orken att förändra massor hos mig själv. Bland annat skulle jag vilja bli bättre på att tänka positivt, att inte ta åt mig lika mycket av människors elakheter och att börja röra på mig mer.

Vad skulle DU vilja förändra hos dig själv om du hade möjligheten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagen den 13:e, nyanser och färgåtergivningar

Fredagen den 13:e… En otursdag sen gammal tradition. Inte bara att Jesus och lärjungarna var 13 vid bordet under den sista måltiden – det var de väl för övrigt varje gång de åt tillsammans? – utan ett liknande motiv finns i den gamla asatron. Det var Loke som kom som trettonde gäst till ett partaj i Valhall och lurade den blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder. Personligen har jag inga upplevelser av att just denna dag skulle vara en otursdag för mig…

Idag är det fredagen den 13:e… Ifall du har missat det, alltså.

Däremot tyckte jag att Uppsalatidningen hade lite otur med det senaste numret som landade i postboxarna i hushållen här igår. För ett tag sen skrev jag ett trams- och humorinlägg om ett gigantiskt korrekturfel i tidningen. Den som läste inlägget ordentligt såg att det handlade om min turkosfobi och min orangefetischism. Men det såg inte Björn Löfqvist på Uppsalatidningen. Han uppfattade mig uppenbarligen som nån som inte är

folk i allmänhet

eftersom min åsikt och mitt tycke är att turkos inte är en färg utan en nyans. Genom att kalla turkos för en nyans degraderar jag den. Och alltså är jag inte som

folk i allmänhet.

Inte enligt Björn Löfqvist, i alla fall. Jag undrar om han säger likadant om andra som har avvikande åsikter och ”tycken” om saker och ting..? Hur som helst, Björn Löfqvist kände tydligen att jag hade kritiserat Uppsalatidningens färgåtergivning i tryck. Min avsikt var att skoja om turkos som man kallade

en tydlig trend

i tidningen.

Ja ja, jag har fortsatt att läsa tidningen trots att Maria Thuré inte längre skriver krönikor i den och trots dess fäbless för turkos, men igår fick jag nästan skavsår i ögonen vid anblicken av en sida om gult. Förutom att det kändes lite sent att gul-sidan kom efter påsk, vars signalfärg väl är gul, så var faktiskt färgåtergivningen i mitt exemplar av tidningen förskräcklig! Hälften av prylarna som visades upp på sidan var limegröna – och det, kära läsare, är en annan nyans som jag avskyr. Men – och nu kommer poängen! – den här gången måste det alltså ha blivit fel på färgåtergivningen! På riktigt.

Seriöst, idag ska jag gå på kurs och lära mig Google Analytics. Det blir andra försöket. Och tro det eller ej, men det handlar inte om att jag inte är utvecklingsbar utan att det var så mycket strul med kontot förra gången. Sen ska jag prata med min doktor. Förhoppningsvis. Om vi får kontakt. Men bäst av allt idag är att jag har bjudit in mig själv på fikafrossa på min förra avdelning i eftermiddag! Det ser jag verkligen fram emot!!!

Och, by the way… Gult är som bekant alltid fult… 😉

Read Full Post »

Snösöndag

Det snöar idag. Det snöar inte måttligt idag. Det snöar som fan idag, för att prata svenska. Och jag som bara vill ha vår! Jag till och med vårpiffade bloggen häromdan i vårens tecken. Vad händer? Det blir vinter igen… Igår var det ganska kallt här, idag mitt på dan när jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet var det slask och runt nollan. Och sen nån timma eller två kommer det alltså sånt där vitt skit från himlen… Till och med min Mårbackapelargon vill ha vår – jag fotade en liten, liten knopp i morse idag på förmiddagen…

Det knoppas i Tofflans köksfönster.

För ett tag sen hade jag faktiskt två pelargoner i mitt köksfönster. Tantvarning? Kanske det. Men en gång, i ett annat liv, fick jag en yttepyttepelargon av numera fröken Flängört*. Det skulle vara en apple blossom. Men det blev typ… en pinne med två små pelargonblad på. Jag slängde den i höstas.

Två dagar i rad har jag vaknat och känt mig bakfull. Och det kan liksom inte vara sant! I morse hade jag sån klumpvärk att jag fick skutta upp och ta ett piller vid åttatiden. Då hade jag druckit en (1) starköl på lördagskvällen. Och igår morse vaknade jag och var så yr att jag gick in i sovrumsväggen. Kvällen innan, alltså på fredagen, hade jag druckit två glas rödvin. Det blir man liksom varken full eller uppkäftig av, än mindre bakis.

När vi ändå är inne på krämpor är jag mindre bekymrad över mina bakissymtom och mer bekymrad över Annas onda fot. I morse Idag på förmiddagen när hon vaknade hade hon ont redan innan hon hade belastat den – hon hade ju liksom legat och sovit en helt natt. Jag tjatar:

Doktor, doktor!

Anna svarar:

Internet, internet!

Vi får se var detta slutar, jag kan ju inte tvångsskjutsa henne till vården, precis…

Vad händer idag? Inte mycket. Jag har sökt två jobb. Mamma har ringt och jag borde ha tankat på vägen hem från Annas jobb. Jag borde också ha tänkt på mat, men middag har jag inte ätit sen… Tja, jag vet inte när. Sista gången jag åt ett mål lagad mat var i fredags till lunch. Jag har ingen lust. Jag äter kanske ett par mackor och så fyller jag på med choklad – det finns massor här efter julen! Kanske ringer jag en vän.

I kväll klockan 19 blir det andra tillfället för mig att delta i distanshealing. Första gången var i onsdags kväll. Jag ska inte berätta allt jag kände och allt som hände under de 20 minuterna, men dessa inleddes och avslutades med hjärtklappning och hög puls. Är du intresserad av att delta? Kontakta Hortellskan!

Igår var det årsdagen av Fadime Sahindals död. Detta fick stor uppmärksamhet i media och Fadimes egen plats i Uppsala, ett litet torg, invigdes. Många skrev om det  på bloggar och i media. Jag skrev inte om Fadime. Jag ser Fadimes mamma och en syster ganska ofta. Men jag har också sett Fadimes grav – utan en enda blomma, utan nåt brinnande ljus, utan nån som helst utsmyckning. Var finns alla som tycker att årsdagen och invigningen av en plats är så viktiga i vanliga fall? Varför lägger inte nån en blomma eller tänder ett ljus på Fadimes grav

en vanlig dag?

Jag har jobbat i närheten av Fadimes grav. Jag har med egna ögon sett det bedrövliga skick den har varit i – och stundtals är i. Och jag ska gå dit – en vanlig dag.

Vad händer i veckan? I morgon jobbar jag min sista måndag på nuvarande ställe. På torsdag jobbar jag min allra sista dag på nuvarande ställe. På tisdag ska jag åka iväg på en anställningsintervju på förmiddagen för ett jobb jag mer och mer känner att jag inte vill ha. På fredag ska jag ha en liten mini-föreläsning om bloggande.

Vad ska du göra i veckan??? Skriv en rad eller flera och berätta!

*Fröken Flängört var tidigare fru, men hon var egentligen lika fläng då. Varken skilsmässa eller namnbyte har gjort nån större skillnad. En del människor är liksom inte utvecklingsbara.

Read Full Post »