Öppet brev: Ge mig GD-posten!

Ett omorganiserat inlägg.

---

 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 

Det är här jag kommer in. För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.

Som steg två vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 22: Nämnd och Glömd

Ett inlägg med Tofflans sedvanliga hiss-och-diss-lista.

Torsdag it is och hisslista (Nämnd) och disslista (Glömd) ska det därmed bli. Den gångna veckan är det inte svårare än så här att tycka om:

Nämnd 

• Uppsalanyheter.se (Den världsbästa lokala nyhetssajten i Uppsala)
• Blottar vi oss för mycket på nätet? (Intressant fråga att reflektera över!!!)
• Jubileumsår för fred i Uppsala 2014 (BRA initiativ, kommunen!)
• Märkliga sammanträffanden (Att återse vänner från 1980-talet är häftigt!)
• Clark Kent fick godkänt! (Min lille bilman fick OK på besiktningen!)

Glömd

• Mitt märkliga missbruk (Fy te rackarns vilka vidriga missbruk det finns…)
• Tråkiga gamla X (Får du inte tillräckligt med uppmärksamhet hemma så du måste leta på min blogg? Och förresten stavas ”förhållningssätt” med två s.)
• Korrekturläsarna are no more (Ett tråkigt faktum, för det blir bara värre och värre i tidningarna…)
• Hilde var icke önskvärd hon heller (Ja, historien upprepar sig igen och igen och igen…)
• Det var bättre förr (I alla fall när man tänker på alla tramsiga namnbyten på godis!..)

Livet är kort.

Read Full Post »

Snösöndag

Det snöar idag. Det snöar inte måttligt idag. Det snöar som fan idag, för att prata svenska. Och jag som bara vill ha vår! Jag till och med vårpiffade bloggen häromdan i vårens tecken. Vad händer? Det blir vinter igen… Igår var det ganska kallt här, idag mitt på dan när jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet var det slask och runt nollan. Och sen nån timma eller två kommer det alltså sånt där vitt skit från himlen… Till och med min Mårbackapelargon vill ha vår – jag fotade en liten, liten knopp i morse idag på förmiddagen…

Det knoppas i Tofflans köksfönster.

För ett tag sen hade jag faktiskt två pelargoner i mitt köksfönster. Tantvarning? Kanske det. Men en gång, i ett annat liv, fick jag en yttepyttepelargon av numera fröken Flängört*. Det skulle vara en apple blossom. Men det blev typ… en pinne med två små pelargonblad på. Jag slängde den i höstas.

Två dagar i rad har jag vaknat och känt mig bakfull. Och det kan liksom inte vara sant! I morse hade jag sån klumpvärk att jag fick skutta upp och ta ett piller vid åttatiden. Då hade jag druckit en (1) starköl på lördagskvällen. Och igår morse vaknade jag och var så yr att jag gick in i sovrumsväggen. Kvällen innan, alltså på fredagen, hade jag druckit två glas rödvin. Det blir man liksom varken full eller uppkäftig av, än mindre bakis.

När vi ändå är inne på krämpor är jag mindre bekymrad över mina bakissymtom och mer bekymrad över Annas onda fot. I morse Idag på förmiddagen när hon vaknade hade hon ont redan innan hon hade belastat den – hon hade ju liksom legat och sovit en helt natt. Jag tjatar:

Doktor, doktor!

Anna svarar:

Internet, internet!

Vi får se var detta slutar, jag kan ju inte tvångsskjutsa henne till vården, precis…

Vad händer idag? Inte mycket. Jag har sökt två jobb. Mamma har ringt och jag borde ha tankat på vägen hem från Annas jobb. Jag borde också ha tänkt på mat, men middag har jag inte ätit sen… Tja, jag vet inte när. Sista gången jag åt ett mål lagad mat var i fredags till lunch. Jag har ingen lust. Jag äter kanske ett par mackor och så fyller jag på med choklad – det finns massor här efter julen! Kanske ringer jag en vän.

I kväll klockan 19 blir det andra tillfället för mig att delta i distanshealing. Första gången var i onsdags kväll. Jag ska inte berätta allt jag kände och allt som hände under de 20 minuterna, men dessa inleddes och avslutades med hjärtklappning och hög puls. Är du intresserad av att delta? Kontakta Hortellskan!

Igår var det årsdagen av Fadime Sahindals död. Detta fick stor uppmärksamhet i media och Fadimes egen plats i Uppsala, ett litet torg, invigdes. Många skrev om det  på bloggar och i media. Jag skrev inte om Fadime. Jag ser Fadimes mamma och en syster ganska ofta. Men jag har också sett Fadimes grav – utan en enda blomma, utan nåt brinnande ljus, utan nån som helst utsmyckning. Var finns alla som tycker att årsdagen och invigningen av en plats är så viktiga i vanliga fall? Varför lägger inte nån en blomma eller tänder ett ljus på Fadimes grav

en vanlig dag?

Jag har jobbat i närheten av Fadimes grav. Jag har med egna ögon sett det bedrövliga skick den har varit i – och stundtals är i. Och jag ska gå dit – en vanlig dag.

Vad händer i veckan? I morgon jobbar jag min sista måndag på nuvarande ställe. På torsdag jobbar jag min allra sista dag på nuvarande ställe. På tisdag ska jag åka iväg på en anställningsintervju på förmiddagen för ett jobb jag mer och mer känner att jag inte vill ha. På fredag ska jag ha en liten mini-föreläsning om bloggande.

Vad ska du göra i veckan??? Skriv en rad eller flera och berätta!

*Fröken Flängört var tidigare fru, men hon var egentligen lika fläng då. Varken skilsmässa eller namnbyte har gjort nån större skillnad. En del människor är liksom inte utvecklingsbara.

Read Full Post »

&/%¤#)=}!!!

Tycker du att rubriken är obegriplig? Ja, jag kan förklara att den inrymmer alla möjliga fula ord jag kan och vet! Jag har nämligen fått brev från a-kassan, ett brev som jag, tämligen normalbegåvad, inte begriper. A-kassan i mitt fall är SKTF:s a-kassa. Uppenbarligen har man inte hängt med på namnbytet till Dimsyn Vision… jo, på webben har man det! Alltså är man för lat för att tillverka ett nytt brevpapper och framför allt, skriva begriplig svenska.

För hur vore det om SKTSF:s a-kassa faktiskt lärde sig skriva begriplig svenska? Jag och många andra skulle tycka att det vore jättebra, tror jag, för då skulle vi kanske förstå vad SKTF:s a-kassa är ute efter. Nu fattar jag att man är ute efter att sätta dit mig som fifflare, vilket jag å det bestämdaste hävdar att jag inte är. Men med den ton SKTF:s a-kassa använder i sitt brev till mig, känner jag mig trots det skyldig. Så lite fattar jag. Men jag fattar inte varför jag ska sättas dit när jag har varit ärlig.

Det är inte roligt att få såna här brev en fredagskväll. Jag kunde inte ens ringa och försöka få tag i nån som kunde svara på de frågetecken brevet skapade, eftersom det var efter SKTF:s a-kassas stängningstid. Och mejla dem vågar jag inte, jag blev ju så tillrättavisad i höstas när jag gjorde det. Gissningsvis njuter SKTF:s a-kassa av att få visa sin makt mot oss medlemmar. Jag förbannar mig själv för att jag plikttroget har betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan sen 1986. Vilken hjälp fick jag av facket då, för snart tre år sen när min arbetsgivare kränkte mig??? En mycket trött hjälp av ett mycket trött ombud som strax skulle gå i pension.

Njuter a-kassan av att visa sin makt och förstöra helgen för mig?

                                                                                                                                                                 I brevet anmodas jag att sända in arbetsgivarintyg för tiden efter den 31 maj i år – för mitt deltidsarbete. Eh??? Jag jobbar inte deltid och jag har inte uppburit a-kassa sen i augusti. Jag har haft praktisk kompetensutveckling på två månaders heltid där försäkringskassan har betalat ut aktivitetsstöd. Efter det har jag haft/har jag ett vikariat på tre månader, på heltid. Vad menas??? Är det mina blogginlägg som jag skriver för Blogvertiser som räknas som deltidsarbete – plötsligt??? Det gjorde de ju inte för ett år sen – den enda gången min handläggare på a-kassan ringde mig och vi redde ut saken per mobil. Det handlar om åtta timmars arbete från juni i år fram till nu. Är det deltidsarbete det? Ungefär en timma per månad. Under all tid jag har fått a-kassa från SKTF och fyllt i a-kassekortet har jag ärligt uppgett på kortet om jag ägnat en timma åt att skriva ett blogginlägg mot betalning. Jag har inte undanhållit dessa timmar för SKTF:s a-kassa – förrän från och med september eftersom jag då slutade få a-kasse-ersättning och därmed inte heller behövde fylla i a-kassekort längre.

Ja, jag är arg. Och förtvivlad.

                                                                                                                                                            Antagligen blir jag nu återbetalningsskyldig till SKTF:s a-kassa, för om man anses jobba deltid får man bara ersättning för 75 dagar. Jag har ju levt på a-kassa hela våren och sommaren. Var ska jag ta dessa pengar ifrån?

Nej, jag kan väl säga som så att i mitt tack&adjö-brev ska jag namnge de fyra personer/institutioner som har slagit in spikarna i min kista:

1. DLF*
2. SKTF
3. ett X som är ökänd som Uppsalas största skvallerkärring och förtalerska (och nej, det är inte Chucky)
4. webbtrollet som plågar mig sen snart två år tillbaka.

Ni har alla slagit mig till marken och ni njuter uppenbarligen av att sparka på en som redan ligger. Men räkna med att jag sparkar tillbaka – inne ifrån kistan! Jag ska spöka för er så länge ni lever. Buuuuuuuuuu!

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »

Visioner och dimsyn

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.

Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.

En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »

Vision – en tidning med Dimsyn

Jag har skrivit om det förr, fackförbundet SKTF och dess  namnbyte till Vision- fast det borde ha blivit Dimsyn. Facket, som sätter snarskank för sig själv och sina medlemmar. Och man fortsätter att överträffa sig själv – i dumhet.

Den här gången är det tidningen Vision, min facktidning, vars chefredaktör stoppade kritiska artiklar om fackets 75-årsfest i Stockholms stadshus. Många medier rapporterade om festen – och att den hade kostat fyra miljoner kronor. På tidningen Visions hemsida skrev man om kritiken. Men några kritiska artiklar fick inte publiceras i det första numret av den nya tidningen. Chefredaktören satte stopp för det.

Till min andra facktidning, Journalisten, har chefredaktören sagt att beslutet att stoppa ariklarna var ett för att

värna tidningen

Men han vill inte förklara varför mer än att han tycker att kritiken gjorts på för lösa grunder.

SKTF, Dimsyn Vision är ett av de fack som idag tappar medlemmar. Ett sätt att möta detta är namnbytet, tror facket. Personligen tycker jag inte att det är konstigt med medlemstappet och jag tycker dessutom att det krävs betydligt mer för att möta det än ett namnbyte. Det handlar om trovärdighet. Trovärdighet. (Om jag säger det två gånger kanske nån hör???) Just detta har mitt fack väldigt dåligt av. Men hur kan det bli annat när man motarbetar sig själv i domstol, stoppar kritiska artiklar och jag vet inte mer vilka galenskaper man sysslar med. Hantera och lös problemen i stället för att byta namn. Och flumma om gladare måndagar. Det hjälper liksom inte.

Read Full Post »

Facket sätter snarskank för sig självt

Idag landade min trista facktidning. Jag brukar sällan fördjupa mig i några av artiklarna, men idag var det en av dem som fångade mitt intresse. Det handlade om a-kassan och ett fall där man kräver tillbaka ersättning från en medlem.

En manlig fackmedlem blev uppsagd från sitt jobb och gick arbetslös i åtta och en halv månad. Han fick ersättning från fackets a-kassa. Men uppsägningen visade sig vara fel och med hjälp av…  facket (!) fick han till stånd en uppgörelse med arbetsgivaren som gav honom ungefär det dubbla av det han fått i ersättning från a-kassan – det handlade om fyra månadslöner.

Efter några månader fick mannen ett krav från fackets a-kassa där han skulle betala tillbaka fyra månaders ersättning, eftersom han ju fått pengar från arbetsgivaren.

Alltså, snacka om att facket sätter snarskank – inte bara för sina medlemmar – utan för sig själv! Mannen fick hjälp av fackets jurister så att han skulle slippa betala tillbaka pengarna till fackets a-kassa. Länsrätten och kammarrätten kom nämligen båda fram till att mannen inte behövde betala tillbaka ersättningen eftersom fackets a-kassa inte kunde bevisa att pengarna kan ses som lön. Fackets jurister menar nämligen att det inte går att säga om pengarna är ersättning för lön eller sveda och värk…

Nu har emellertid ärendet hamnat hos Högsta förvaltningsdomstolen eftersom fackets a-kassa har valt att driva ärendet vidare. Fördelen med en dom där är ju förstås att man en gång för alla klargör vad som gäller. Nackdelen med ytterligare domstolsförhandlingar är förstås att det måste vara jättejobbigt för den drabbade fackmedlemmen.

När facket agerar på det här viset och slåss mot sig själv, på sätt och vis, men också mot en enskild medlem som man sägs företräda, ja, då blir det bara ytterligare ett argument för mig att lämna just det här facket så snart jag kan. Men om domen faller väl ut, ska jag överväga att stämma mitt fack för att man väntade i 23 månader, eller något mer, med att betala ut min a-kassa. För jag anser att mitt avgångsvederlag inte var nån lön utan för sveda och värk – en smärta som aldrig går över, kan jag meddela.

Det kan inte bli annat än en svart bak till SKTF! För övrigt tror jag inte ert kommande namnbyte hjälper, sånt där kostar bara pengar. Pengar som kunde ha använts till bättre ändamål som hade kommit medlemmarna till del.

Ett fack som tampas juridiskt med sig själv, varav den ena sidan mot en enskild medlem, är inte värt annat än en svart bak. Skäms!

Read Full Post »