Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriva inlägg’

Ett vilodagsinlägg.


 

Plötsligt inser jag att jag är vrålhungrig. Det är söndag och jag har tagit sovmorgon. Jag låg kvar i sängen och läste med en senapsmugg nyperkolerat kaffe intill på nattduksbordet. Nu har jag cirka 50 sidor kvar i den andra delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Efter den behöver jag en paus, så det blir en deckare av en för mig helt ny bekantskap, Tom Rob Smith. Jag köpte hans bok Barn 44Myrorna i förra månaden för en guldpeng. Sen inser jag att många brittiska deckare står på ett eget hyllplan och väntar på mig tack vare vännen Agneta. Men helt klart hinner en inte läsa lika mycket nu när en jobbar som när en var arbetssökande.

Sörja för de sinaAlla pocketböcker 10 kronor! Barn 44 fyndade jag.
Maj behöver pauseras med lite spänning.


Skälet till att jag är vrålhungrig
beror kanske på att jag har skrivit fem jobbansökningar nu på vilodagens förmiddag. Nej, det är inte så att jag inte trivs med mitt nya jobb, men det är ett konsultuppdrag och sträcker sig bara fram till årsskiftet. Då måste en ligga steget före och försöka hitta nåt mer permanent innan uppdraget tar slut. Alla säger att det är lättare att få jobb när en redan har nåt. Det är säkert sant. Men visst är lite märkligt att det dyker upp fem intressanta lediga tjänster just när jag har skrivit kontrakt för ett uppdrag?!

Idag är himlen blå och solen skiner. Jo, jag borde gå ut… Jag borde dammsuga också. Vådan av att ha starkare linser är att en ser skräp mycket bättre…. Men varken promenad eller städning lockar. Jag ska ta en dusch, inta frukost och läsa ut min bok. Igår kväll orkade jag inte skjutsa hem Fästmön från jobbet, men jag erbjöd per sms att göra det idag i stället. Hon kunde inte svara på mitt erbjudande igår eftersom hon kanske behöver jobba över, men jag utgår från att hon hör av sig om hon är intresserad. I såna fall blir det en bilutflykt i eftermiddag.

Jag har gjort iordning växterna jag köpte igår och fixat krukor från förrådet till dem. Kaffemugg är också framplockad, vattenflaska på gång. Egentligen är jag redo för en arbetsdag i skrivande stund! Jag ska emellertid lägga band på mig och försöka koppla av. Kanske blir det trots allt en söndagspromenad efter frukost. Det känns som jag inte pallar med ytterligare en dag av grannens skrikgullande med sin unge. Igår var jag till och med tvungen att dra på Spotify för att slippa höra gapandet.

Saint Paulia och novemberkaktus

Redo att gå till jobbet.


Lite datorfix borde jag ta itu med,
men lusten saknas. Jag säkerhetskopierade i alla fall igår. Tyvärr beter sig datorn konstigt ibland. När jag ska dra över bilder från min iPhone påstår den sen igår att jag inte har installerat drivrutiner till min scanner. Eh? Den scanner jag hade var för gammal för att funka ihop med den här datorn, så den och datorn har aldrig varit ihop, så att säga. Vidare krånglar musen. Plötsligt slutar den fungera när jag sitter och skriver ett inlägg, till exempel. Men tar jag upp Anteckningar och börjar skriva fungerar musen igen. Märkligheter som det säkert inte finns nån förklaring till.

Igår kväll hade jag ett gott och långt mobilsamtal med vännen FEM. I kväll väntar inget babblande utan säsongsstarten av Bron på SvT1. Tio söndagskvällar, inklusive denna, framöver är räddade!


Vad håller DU på med då??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en söndagsmiddag.


Vid 17.30-tiden
tog vi apostlahästarna och travade bort till Maestro i Gamla Uppsala. Kvällen till ära tog jag mina nya (köpta i april och ännu inte använda) gympadojor på Toffelfötterna. Mina korrekta inlägg ligger i dessa dojs och jag ville testa om det var nån skillnad att gå på dem och på ett par vanliga köpes, som nu börjar bli utslitna. Det var det! Hälen har varit ganska ond de dagar jag har gått mycket på den. Det är som att den inte vill läka riktigt. Lite tungt när det har gått typ ett år och tre, fyra månader… Men, jag ska inte klaga, den är mycket bättre. Det tar bara tid…

Idag var servicen på Maestro utmärkt! Vi fick snabbt menyerna och vi kunde snabbt beställa. Maten kom… snabbt. Jag hade ett speciellt önskemål om kycklingsouvlaki i stället för fläsk dito. Det gick alldeles utmärkt att få! Så gör en restaurang som är mån om sina gäster!

Brillor på bordet

Många brillor på bordet medan vi väntade på mat och dryck.


Jag hade en lätt huvudvärk,
antagligen beroende på vätskebrist eller brist på salt. Valde därför en stor härlig ale.

India pale ale

India pale ale var fylligt, gott och svalkande.


Vädret svängde om till kvällen
och det blev varmare och soligare. Ölen smakade förträffligt. Och maten sen…

Pommes kycklingsouvlaki tzatziki

Två kycklingsouvlaki, pommes, tzatziki och grönsaker = jättegott!


Maten smakade super!
Pommesen var lagom friterad, köttet perfekt grillat, grönsakerna fräscha och tzatzikin vitlökig, men inte för mycket!

Vi rundade av med var sin kaffe och promenerade sen hemåt för att fundera lite på Pride. Fundera… Leta…

Dagens besök på Maestro får högsta Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Gästerna däremot
 fick lägre betyg. Man måste liksom inte skräna när man är på restaurang, tycker jag, för det är inte trevligt. Jag tänker lite matro. Sen kan det ju vara så att andra i ens sällskap vill få en syl i vädret också. Jag hade stundom svårt att höra vad mitt sällskap sa.

Anna i motljus

Anna med solen i ryggen. Notera det märkliga gröna hålet i hennes mage… En alien???


Nu kollar vi hotell och priser.
Anna brukar vara en fena på att hitta hotell till överkomligt pris. Vi sitter vid var sin dator och glor. Fast jag sitter ju och skriver ett inlägg, förstås…

Vad gör du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.


Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.


En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »