Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utan lön’

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.


 

Sing dance dream tavla Helping Hand 20 kr

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Mönster stol

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det min pappas dag. Hans födelsedag. Pappa skulle ha fyllt 85 år. Om han nu inte hade gått bort så där hastigt för sex år sen.

Min pappa som jag minns honom.


Sex år har gått,
som sagt. Så klart jag funderar på hur allt hade varit om han inte hade drunknat den där varma dagen i slutet av juli. Och jag saknar och sörjer fortfarande. Tycker att det är tråkigt att pappa och Fästmön aldrig fick träffas, att det är ledsamt och ensamt för min lilla mamma. Men så är livet.

Vi vet så lite om livet. Visst kan vi till stor del påverka vad som händer oss genom de val vi gör, men baske mig inte allting! Döden kommer när den tycker att det är dags. Och då är det oåterkalleligt.

Sista kvällen pappa levde fick vi i alla fall prata ovanligt länge i telefonen. Det känns gott. Det känns gott att veta att hans sista timmar var mysiga och att han hade det bra på semestern tillsammans med mamma. Föga skulle jag då ana att jag nästa kväll skulle sova i sängen där han hade sovit sin sista natt – jag fick ju ge mig av i all hast neråt landet. Som tur var hade jag vännen Mia här som skjutsade mig, för sen blev jag ju tvungen att köra hem mamma och pappas bil (mamma har inte körkort).

Det finns ögonblick från den där dagen jag helst glömmer. Som när mamma ringde på eftermiddagen och jag hörde hennes förtvivlade röst på telefonsvararen – men jag kunde inte svara för att själva telefonapparaterna var avstängda för att spara batteri! Och väntan… Väntan på att sjukhuset i Jönköping skulle ringa tillbaka med ett besked. Det gjorde de aldrig och det tycker jag var riktigt jävla dåligt! 

Till sist fick jag tag i nån på hotellet och jag insåg att jag skulle åka ner. Min pappa hade slutat sina dagar i den sjö där han simmade som krigsbarn – när han inte tvingades arbeta utan lön i sin värdfamiljs fabrik.

Älskade lilla pappa vad jag saknar dig!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags att kolla runt lite i media för att se vad som har hänt sen sist. Som vanligt gäller att den som inte är hugad av mitt omvärldsurval inte heller på nåt sätt är tvingad att läsa. Stoppa in tummen ner där bak i stället. Eller nåt. Nu kör vi!

  • Nytt implantat kan få blinda att se. Nu har amerikanska forskare kommit på hur ögat gör om den information det tar in till hjärnan via sinnescellerna. På basis av detta har de sen konstruerat ett implantat som kan ge blinda nästan perfekt syn. Det låter verkligen scifi, tycker jag, men hoppas givetvis att detta är sant!
  • Alla ciggpaket i Australien blir lika… äckliga. Äntligen en vettig idé! I Australien har landets högsta domstol bestlutat att alla cigarrettpaket ska vara olivgröna och försedda med äckliga bilder på de skador tobaken gör på en människa. Den som fortsätter att köpa dessa paket med lungcancer kan ju inte vara annat än… inte så smart…
  • Otto Franks brev säljs på auktion. Anne Franks, hon med dagboken, du vet, pappa Otto var den ende i familjen som överlevde koncentrationslägret. Nu säljs hans brev på auktion. Breven har tillhört en skådespelare som spelade Otto Frank i en filmatisering av dottern Annes dagbok 1959. Rörande… Och jag hoppas breven kommer i rätta händer!..
  • Unga blir utan lön när det regnar. Antalet solskensavtal med unga sommarjobbare har ökat igen. Många unga får endast betalt för sina sommarjobb de dagar det inte regnar. Alltså man jobbar när det är sol, när det regnar får man vara hemma utan lön. Skitdumt, tycker jag!
  • Fröken Dell får inte twittra. Ibland är det synd om de rika och mäktiga. En del har inte koll på familjen, andra tvingas till tystnad. Som fröken Dell, dotter till miljardären Michael med samma efternamn. Du vet han med datorerna, också med samma namn… Dottern sägs ha gett alltför frikostig information om familjen på Twitter. Dells säkerhetstrupper stänger därför hennes Twitterkonto. Ajsan, bajsan! För övrigt behöver man ju inte alltid vara rik för att sätta munkavle på sina barn. Det händer även i andra familjer. Har jag hört.


Livet är kort.

Read Full Post »