Skuld

Ett inlägg om skuld.

 

Om skuld skriver jag. Bilden föreställer en sida ur Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta.

Det gör ont att skriva bok. Inte bara i kroppen utan också i själen. Det finns så många ord och frågetecken fortfarande. Och så är det här med skuld… Det går inte att komma ifrån den skuld jag känner i det hela, gentemot alla dem jag har gjort illa. Men också den skuld som jag än idag tycker ligger hos andra än mig själv.

Ja, det gör ont att skriva bok. Trots att åren har gått. Ingen bör känna sig säker, inte ens jag själv, för smärtan jag åsamkar. Men det är inte av hämnd. Det handlar om katharsis, på sätt och vis. En rening. En uppgörelse. Det är först när detta är gjort som jag kan gå vidare utan att se tillbaka. Bara vara den jag har blivit och acceptera det. Bli av med skulden gentemot dem jag älskar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Skäligen misstänkt för mord

Under Fästmöns och mitt stadsbesök den 26 februari i år tittade vi in på ett par antikvariat. Lillemor Östlins bok Skäligen misstänkt för mord följde med hem för endast 90 kronor. En recensionsexemplar, så denna inbundna bok var läst högst en gång.

Mord eller inte?

Boken utspelar sig bland ett gäng knarkare som bor i husvagnar. En av dem skadar sig och dör en dag. Några blir rädda och beslutar sig för att dumpa kroppen. Naturligtvis hittas liket och spåren leder till en bilhandlare. Det talas om tortyrmord och uppgörelser i den undre världen.

En deckare av självaste Hinsehäxan borde vara trovärdig och spännande. Nog är den trovärdig i person- och miljöteckningen, men den blir aldrig spännande. Och just spänning är ett krav jag har på en deckare. Annars är boken relativt lättläst. Men lite för… lätt alltså för min smak.

Lågt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall

Efter parodifestivalens tredje deltävling behövde vi få oss nåt spännande, Fästmön och jag.  Vi valde den tredje, säsongsavslutande delen av Sherlock Holmes: The Reichenabach Fall på SvT1. Det skulle vi inte ha gjort.

Sherlock Holmes som han ser ut nu för tiden.

Den här gången handlade det om uppgörelsen mellan Sherlock Holmes och James Moriarty. En hel film, det vill säga en och en halv timma handlade om detta. Towern, ett fängelse  och Bank of England drabbas av inbrott under en och samma dag. Det är förstås James Moriarty som ligger bakom. Men syftet är inte att tillskansa sig guld och rikedomar – utan att utmana Sherlock Holmes.

Detta var det mest hattiga avsnitt av nya Sherlock Holmes som jag har sett!Här flaxas mellan sanning och lögner. Ingen tycks vara vad den utger sig för att vara. Självaste Sherlock Holmes visar sig vara en bluff! Eller? Det blippas och bloppas med tekniska prylar, kameran far och flyger och… nej… Det blir inte spännande. Jag tror att Anna sov mer än hon tittade och själv kämpade jag för att hålla ögonen öppna den sista halvtimman. Så tråkigt var det!  Men sämst av allt tycker jag det är att skämta om självmord. Det är faktiskt rent av smaklöst.

En enda toffla blir det – och då är jag väldigt, väldigt generös.

Read Full Post »

”Att gå till jobbet är att göra något mot ersättning för du skulle inte göra det gratis”

Jag gillar Alexander Bard. Det har jag alltid gjort, även när vi gick på gymnasiet i samma plugg i slutet av 1970-talet. Då var han den mest gulliga kille! Men Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar – vill jag tro, i alla fall. Och det är det jag högaktar honom för. Därför studsar jag inte när han säger i Aftonbladet att i princip alla som jobbar är horor. Jag vill tro att jag förstår honom. Citatet i rubriken är från Aftonbladets intervju.

Alexander Bard 1977.

                                                                                                                                                                Vi växte båda upp i Metropolen Byhålan – och tro mig, det var ingen dans på rosor för såna som var annorlunda! Det gällde att skapa sig en riktigt hård hud. Och att se fram emot den dan man blev myndig så man kunde dra. Det är först nu de senaste åren som jag har insett hur mycket och hur ofta jag har saknat och längtat efter att få komma hem till min barndomsstad. Men det är för sent nu.

Jag har längtat hit.

                                                                                                                                                                 I Aftonbladet intervjun berättar Alexander Bard att han redan som tolvåring insåg att han var bisexuell och berättade det för sin pappa. Det var modigt gjort! Jag var 27 när mina föräldrar tvingade fram sanningen ur mig. Vi hade en stor uppgörelse som började med att jag beordrades ”komma hem” (jag hade inte bott i Metropolen Byhålan på nio år då…) och ”prata ut”. Två mot en. Ja, det var inte lätt. Men jag överlevde.

Alexander Bard blev inte kändis förrän han var runt 30. Och då var det som artist i Army of Lovers. Men att han kunde sjunga bevisade han redan när han var med i Kristna skolföreningen och kören Cantemus som tonåring. Nu kan Alexander Bard så mycket mer än bara sjunga och skriva musik. Framför allt har han förmågan att säga vad han tycker. Och det är det jag gillar och avundas!

Read Full Post »

Facket sätter snarskank för sig självt

Idag landade min trista facktidning. Jag brukar sällan fördjupa mig i några av artiklarna, men idag var det en av dem som fångade mitt intresse. Det handlade om a-kassan och ett fall där man kräver tillbaka ersättning från en medlem.

En manlig fackmedlem blev uppsagd från sitt jobb och gick arbetslös i åtta och en halv månad. Han fick ersättning från fackets a-kassa. Men uppsägningen visade sig vara fel och med hjälp av…  facket (!) fick han till stånd en uppgörelse med arbetsgivaren som gav honom ungefär det dubbla av det han fått i ersättning från a-kassan – det handlade om fyra månadslöner.

Efter några månader fick mannen ett krav från fackets a-kassa där han skulle betala tillbaka fyra månaders ersättning, eftersom han ju fått pengar från arbetsgivaren.

Alltså, snacka om att facket sätter snarskank – inte bara för sina medlemmar – utan för sig själv! Mannen fick hjälp av fackets jurister så att han skulle slippa betala tillbaka pengarna till fackets a-kassa. Länsrätten och kammarrätten kom nämligen båda fram till att mannen inte behövde betala tillbaka ersättningen eftersom fackets a-kassa inte kunde bevisa att pengarna kan ses som lön. Fackets jurister menar nämligen att det inte går att säga om pengarna är ersättning för lön eller sveda och värk…

Nu har emellertid ärendet hamnat hos Högsta förvaltningsdomstolen eftersom fackets a-kassa har valt att driva ärendet vidare. Fördelen med en dom där är ju förstås att man en gång för alla klargör vad som gäller. Nackdelen med ytterligare domstolsförhandlingar är förstås att det måste vara jättejobbigt för den drabbade fackmedlemmen.

När facket agerar på det här viset och slåss mot sig själv, på sätt och vis, men också mot en enskild medlem som man sägs företräda, ja, då blir det bara ytterligare ett argument för mig att lämna just det här facket så snart jag kan. Men om domen faller väl ut, ska jag överväga att stämma mitt fack för att man väntade i 23 månader, eller något mer, med att betala ut min a-kassa. För jag anser att mitt avgångsvederlag inte var nån lön utan för sveda och värk – en smärta som aldrig går över, kan jag meddela.

Det kan inte bli annat än en svart bak till SKTF! För övrigt tror jag inte ert kommande namnbyte hjälper, sånt där kostar bara pengar. Pengar som kunde ha använts till bättre ändamål som hade kommit medlemmarna till del.

Ett fack som tampas juridiskt med sig själv, varav den ena sidan mot en enskild medlem, är inte värt annat än en svart bak. Skäms!

Read Full Post »