En salig litterär blandning: Pippi, Quick och pocketar

Ett litterärt inlägg.

---

 

Pippi på de sju haven var min favorit Pippi-film. Här på bilden är Inger Nilsson Pippi som sjörövare och sjunger Sjörövar-Fabbe.

På torsdag fyller Pippi Långstrump 70 år. Tänk, denna egensinniga, rödhåriga och urstarka lilla flicka fyller mer än pensionär! Jag tror att många av oss har sitt eget speciella förhållande till Pippi. Själv ville jag nog vara lite Pippi som barn, men jag var för feg. Pippi stod för det som var modigt och tufft, men också rättskaffens. Sån ville jag också vara!

Det är ju allmänt känt att Pippis författare Astrid Lindgren fick sitt första Pippimanus refuserat av ett känt förlag här i Sverige. Vilken tur att ett annat förlag inte sa nej! Eller rättare sagt, det senare hade en tävling som Astrid Lindgren vann.

För mig är Pippi väldigt mycket Inger Nilsson. Det gör lite ont, för jag vet att Inger Nilsson hade det tufft under och efter Pippi-tiden, framför allt i lilla Kisa där beundrande fans kunde kliva rakt in i hennes barndomshem. Men jag var bedårad på avstånd och läste böcker, såg på TV och såg filmerna. Mest gillade jag Pippi på de sju haven som film, för den var ju lite spännande. Sen har det genom tiderna kommit en massa olika Pippi Långstrump. Jag träffade faktiskt finska Pippi, Peppi Pitkätossu, en sommar när jag var i Finland. Det mest bestående från det mötet var att jag tyckte att hon var så himla sur. Och så lärde jag mig sjunga Pippi-sången på finska. Första versen och refrängen sitter faktiskt kvar…

Göran Lambertz bok Quickologi.

Till Inger Nilssons – och sin egen! – barndomsstad Kisa kom i förra veckan Göran Lambertz för att prata om sin bok Quickologi. Jag har läst Hannes Holms bok om Thomas Quick och tro mig, det räcker. Precis som Stefan Lisinski i DN tycker jag att det är dags att avsluta Quick-historien nu. Thomas Quick, numera åter Sture Bergwall, är friad från alla mordmisstankar. Och Göran Lambertz har erkänt på sin webbplats att han har haft fel på flera punkter i sin bok. I Aftonbladet medger han till och med att det kan finnas mellan fem och tio fel i den egna boken. Trots detta har förlaget inga planer på att dra in boken. Däremot säger man från förlaget att man ska publicera rättelser så fort man får kännedom om faktafel. Eh… jag säger nog bara nej tack till den här boken!

Nä, jag håller mig nog mest till pocketböcker och tittar som vanligt på Bokus webbplats där det finns många intressanta pocketböcker till bra priser. Här finns bland annat Carin Gerhardsens Hammarbyböcker och de sex första säljs för 39 kronor styck i pocket. Har du missat dem rekommenderar jag varmt denna spännande läsning! Bland pocketnyheterna kan också nämnas I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson, Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs, Britt-Marie var här av Fredrik Backman med flera, samtliga för endast 47 kronor styck. Det är ett bra pris jämfört med en affär nära mig som tar det dubbla…

Har du missat dessa? Bra pris just nu hos Bokus!

 

Detta blev en litterär blandning från mig och ett och annat boktips. Men nu undrar jag om DU har nåt boktips till mig??? Skriv gärna detta i en kommentar – jag läser MYCKET och GÄRNA och behöver ny input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den enögda kaninen

Ett inlägg om en bok.

---

 

En dag i april hittade två böcker av Christoffer Carlsson ner i min postbox. Det var vännen Inger som tyckte att jag behövde lite uppmuntran. Och tänk, det var just rätt dag för jag minns att jag var ledsen. Nu har jag läst den andra av böckerna, Den enögda kaninen. Precis som Fallet Vincent Franke var det en märklig och obehaglig historia. TACK, Inger, för böckerna!

Händelserna i boken utspelar sig i byhålan Dalen. Där finns ett övergivet hus där David och hans kompisar håller till. David bor i Stockholm, men tillbringar sommaren i sin barndomsstad Dalen. Tillsammans med kompisarna drogar han, dricker, har sex, gör inbrott och ännu värre saker. Det dröjer inte länge förrän polisen börjar bli intresserad av David och hans kompisar. Naturligtvis inträffar en katastrof…

Jag tyckte att författarens debutroman, Fallet Vincent Franke, var en riktigt mardrömslik berättelse. Liksom den handlar uppföljaren, Den enögda kaninen, om det goda och det onda, vänskaper och hemligheter. Och lögner. Den enögda kaninen, som ägs av pojken Kasper, har en rollen som bokens argusöga. Riktigt kusligt!

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Att gå till jobbet är att göra något mot ersättning för du skulle inte göra det gratis”

Jag gillar Alexander Bard. Det har jag alltid gjort, även när vi gick på gymnasiet i samma plugg i slutet av 1970-talet. Då var han den mest gulliga kille! Men Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar – vill jag tro, i alla fall. Och det är det jag högaktar honom för. Därför studsar jag inte när han säger i Aftonbladet att i princip alla som jobbar är horor. Jag vill tro att jag förstår honom. Citatet i rubriken är från Aftonbladets intervju.

Alexander Bard 1977.

                                                                                                                                                                Vi växte båda upp i Metropolen Byhålan – och tro mig, det var ingen dans på rosor för såna som var annorlunda! Det gällde att skapa sig en riktigt hård hud. Och att se fram emot den dan man blev myndig så man kunde dra. Det är först nu de senaste åren som jag har insett hur mycket och hur ofta jag har saknat och längtat efter att få komma hem till min barndomsstad. Men det är för sent nu.

Jag har längtat hit.

                                                                                                                                                                 I Aftonbladet intervjun berättar Alexander Bard att han redan som tolvåring insåg att han var bisexuell och berättade det för sin pappa. Det var modigt gjort! Jag var 27 när mina föräldrar tvingade fram sanningen ur mig. Vi hade en stor uppgörelse som började med att jag beordrades ”komma hem” (jag hade inte bott i Metropolen Byhålan på nio år då…) och ”prata ut”. Två mot en. Ja, det var inte lätt. Men jag överlevde.

Alexander Bard blev inte kändis förrän han var runt 30. Och då var det som artist i Army of Lovers. Men att han kunde sjunga bevisade han redan när han var med i Kristna skolföreningen och kören Cantemus som tonåring. Nu kan Alexander Bard så mycket mer än bara sjunga och skriva musik. Framför allt har han förmågan att säga vad han tycker. Och det är det jag gillar och avundas!

Read Full Post »

Tofflans tankar 10: Märklig känsla av anonymitet

Det är en sån konstig känsla att gå omkring här i Metropolen Byhålan. Jag skulle kunna gå på stan en hel dag här i barndomsstaden och ändå skulle inte en människa heja på mig. Jag känner ju nästan ingen här längre!

Ibland kommer jag på mig själv med att titta efter tonåringar. Men jissses, tonåringar, det är ju mina gamla klasskompisars barn – eller nästan deras barnbarn! Klart jag inte känner igen nån…

Och så räknar jag upp dem jag känner, dem jag har träffat från Metropolen det senaste året, för mig själv: FEM, AS, MLK och CS. Och så faster E, förstås. Men hon är ju verkligen inte tonåring längre…

Ibland, inte så mycket den här gången av förklarliga flyttskäl, kan jag nästan längta till att trava omkring här och vara anonym. Det är en sån märklig känsla. Ibland gör den att jag känner mig lite rotlös, ibland är det bara så otroligt skönt. Skulle kunna göra bort mig mitt på Stora Torget här – vad spelar det för roll, liksom? Bada näck i fontänen i Stadsparken. Sprätta en bira inne på Gallerian… Nej fy, nu känner jag hur tonårstrotset fortfarande lever inom mig…

Sprätta en sån här i Gallerian???

Read Full Post »