Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘göra illa’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Min näst sista arbetsdag på en arbetsplats där jag har trivts som aldrig förr är över. Vad jag tänker och känner ställer jag åt sidan en stund för att titta på kvällens avsnitt av När livet vänder. Det är viktigt att se att det finns andra som har det svårare än jag – för än så länge finns samhällets skyddsnät för mig. SvT gör mer än bara visar Anja Kontors fina serie – SvT hjälper mig att orka gå vidare.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

Paulina och Anja Kontor

Paulina våldtogs av sin pojkvän och såldes till andra män som sexslav.


I kväll fick vi tittare höra Paulinas historia. 
Redan på första dejten blir Paulina våldtagen. Sen börjar pojkvännen sälja henne till främlingar. Slagen, nypt och med kroppsvätskor över hela sig ser Paulina till sist nån i spegeln som inte är hon. Men när hon planerar självmord kommer vändningen: ett litet nytt liv växer i magen.

Det är inte lätt att förstå hur nån kan hamna i ett helvete som det Paulina hamnade i. Hur kan man stanna kvar hos nån som misshandlar en, som gör en så illa? Varför inte bara resa sig och gå? Att tryckas ner, att känna sig värdelös, svag… Till sist kunde Paulina resa sig och komma vidare. Gråten är en helande kraft, men mest av allt barnet. Dottern.

Paulina är en mycket modig ung kvinna. Det är min sammanfattning.

Direkt efter programmet kunde tittarna chatta med Paulina. Kanske pågår chatten fortfarande när du läser detta!

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spårigt inlägg.


 

Vinterdäck

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero davolo

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Äggröra

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördareFör lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

  1. Vilka är de riktiga mördarna?
  2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett för-julklapps-inlägg.


 

Kökshanddukar jul och ängelservetter

Tre fina och juliga kökshanddukar samt ett paket servetter med änglar på har jag fått.

Min gäst anlände på eftermiddagen efter en ganska lång resa om Strängnäs. Vi har ätit både smörgås och saffranskaka, den senare från ICA Solen (jättegod!). Nu packas det upp och jag passar på att sitta en stund vid datorn.

Det har ännu inte hänt nåt med värmen, det vill säga elementen är fortfarande ganska kalla. I gästrummet har temperaturen stigit till 19,4 grader. Troligen beror det inte på att nån har justerat nåt – elementen är som sagt kalla. Det är nog den som packar upp som avger värme.

Jag hostar som f*n och när jag får fram lite röst är den knarrig. Ingen risk att jag ska sjunga nån aria, med andra ord. Min gäst har gjort illa sin fot, så en av oss haltar, den andra kraxar och hostar nästan så hon spyr.

Men snäll har jag visst varit, för jag har redan fått julklappar i form av tre jättefina kökshanddukar och ett paket änglaservetter!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett renligt inlägg.


 

Damma böcker är INTE kul. Det är tidskrävande och skitigt!

Damma böcker tillhör det i städningen som är mindre kul – särskilt när man har så många böcker som jag ju har…

Idag städar jag. Eller jag ska städa. Inte för att det är städdag rent generellt eller för att det är torsdag eller för att vädret är sisådär utan för att det behövs. Och för att jag ska bli av med energi som finns inuti och som bara skapar oro. Just för det senare finns inget bättre än städning för mig. Dels blir jag för med mesta av med de negativa känslorna – och sen får jag ju faktiskt ett rent hem också. Dessutom gör jag varken mig själv eller andra illa.

Men visst finns det saker med städningen som är mindre kul. Jag gillar till exempel inte ljudet från damm-sugaren – även om jag har en extremt tyst dammsugare. Inte är det särskilt roligt att damma alla mina böcker heller. Eller att skura toaletten… Just skurning kan bli extra jobbigt eftersom jag nu har börjat reagera på rengöringsmedel. Det vill säga, det sticker i luftvägarna och gör ont att andas.

I morse sov jag ända till kvart över sju. Igår sabbade jag nämligen Fästmöns goda intentioner om att promenera till och från jobbet. Därför fick jag inte skjutsa henne i morse utan hon skulle gå. Om det inte ösregnade. Det gjorde det inte. Det är bara mulet och faktiskt ganska kvavt. Jag tror i alla fall att jag får hämta henne efteråt. Då brukar de söta små fötterna var ganska trötta efter allt gående och spring på jobbet.

Pulled turkey

Pulled turkey från Tulip blir det till middag idag.

Vi ska leka lite helg idag, för i morgon är Anna ledig, men sen är det jobb lördag och söndag. Jag ska laga pulled turkey till middag och kanske blir det nåt glas Amarone till det. I morgon hade vi hoppats på att få gäster, men jag har inget hört angående ankomsttid och idag vill jag inte störa paret som firar bröllopsdag. Kanske har det kommit nåt emellan, typ livet. En tur in till stan blir det nog kanske ändå för oss. Jag har en kasse med böcker som ska lämnas in till försäljning på vettig second hand-affär. Och det valet är inte svårt – en viss bonusson jobbar ju på bokavdelningen på Myrornas affär inne i stan. Tyvärr hade affären översvämning i somras under ett av de stora regnen och bokavdelningen blev till stor del förstörd. Nu när affären kanske har öppnat igen tror jag att bokavdelningen behöver lite tillskott! Alternativt får jag vänta eller ta mig till den nyaste affären i Boländerna. Där har jag faktiskt aldrig varit…

Nåt som inte kan vänta längre är dammvippan och min dammsugare. Jag har både sökt jobb och bloggat, nu finns inga ursäkter längre. För även om städning är bra för mig är det ju… liiite trist. Först. Sen blir det bra.

Och under tiden jag går med dammsugaren ska jag tänka ut vad jag ska skriva om ett svårt ämne som orsakar mycket ilska och många upprörda känslor hos människor…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »