Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dans på rosor’

Jag gillar Alexander Bard. Det har jag alltid gjort, även när vi gick på gymnasiet i samma plugg i slutet av 1970-talet. Då var han den mest gulliga kille! Men Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar – vill jag tro, i alla fall. Och det är det jag högaktar honom för. Därför studsar jag inte när han säger i Aftonbladet att i princip alla som jobbar är horor. Jag vill tro att jag förstår honom. Citatet i rubriken är från Aftonbladets intervju.


Alexander Bard 1977.

                                                                                                                                                                Vi växte båda upp i Metropolen Byhålan – och tro mig, det var ingen dans på rosor för såna som var annorlunda! Det gällde att skapa sig en riktigt hård hud. Och att se fram emot den dan man blev myndig så man kunde dra. Det är först nu de senaste åren som jag har insett hur mycket och hur ofta jag har saknat och längtat efter att få komma hem till min barndomsstad. Men det är för sent nu.


Jag har längtat hit.

                                                                                                                                                                 I Aftonbladet intervjun berättar Alexander Bard att han redan som tolvåring insåg att han var bisexuell och berättade det för sin pappa. Det var modigt gjort! Jag var 27 när mina föräldrar tvingade fram sanningen ur mig. Vi hade en stor uppgörelse som började med att jag beordrades ”komma hem” (jag hade inte bott i Metropolen Byhålan på nio år då…) och ”prata ut”. Två mot en. Ja, det var inte lätt. Men jag överlevde.

Alexander Bard blev inte kändis förrän han var runt 30. Och då var det som artist i Army of Lovers. Men att han kunde sjunga bevisade han redan när han var med i Kristna skolföreningen och kören Cantemus som tonåring. Nu kan Alexander Bard så mycket mer än bara sjunga och skriva musik. Framför allt har han förmågan att säga vad han tycker. Och det är det jag gillar och avundas!

Read Full Post »

Är det nåt jag ogillar så är det sura ungar. Jag orkar inte med surpuppor innan klockan har slagit åtta. Själv är jag naturligtvis glad som en lärka på morgonen – NOT! Den som är smart frestar därför inte på mitt tålamod genom att vara sur. Eftersom jag är vuxen blir jag nämligen lika sur som jag är STOR.


Vad sa räven om rönnbären?

                                                                                                                                                               Nä fy, jag åker hem till mig själv och sitter här och är sur och arg i min ensamhet. Så stör jag ingen. Och ingen behöver störa sig på mig. Men det är ananrs fasligt vad folk verkar störa sig på mig, jag som surar mest när jag är ensam! Idag hittade jag en kommentar som jag SURT vägrade att publicera här. Skribenten tyckte att jag skulle vara lite mer positiv så skulle allt ordna sig. HA! Vilken drömvärld lever h*n i, tro? Jag ska säga att jag ärligt försöker vara positiv så mycket och så ofta jag kan, men det är inte lätt när man befinner sig där jag befinner mig. I mitt privata lilla h-e.

Igår fick jag en annan kommentar här på mitt CV där nån tackade för en underhållande blogg och var rätt impad av mitt CV, men som tyckte att fotot var fult och att jag ser snipig ut! Kan jag hjälpa hur jag ser ut? Jag ler ju, för f*n, det får väl lov att räcka? Till skillnad från vissa andra bloggare går jag inte och stylar mig och sen till en proffsfotograf för en enkel presentationsbild på min blogg, liksom… Och inte har jag råd att lägga mig under skalpellen heller och få mitt utseende fixat. Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Framför allt är det ingen dans med några tusenlappar, precis.

Tänk att det är så lätt att ha synpunkter på andra! Jag inledde det här inlägget med att skriva om sura ungar… Så jag är inte så mycket bättre själv. Vilken tur då att jag är ensam hemma hos mig och kan ha mungiporna nedåtvända hur mycket jag vill. Ända tills jag sätter på mig masken jag bär när jag ska kliva ut genom dörren.

Det blåser idag. Det blåser som 17. Himlen är mörk och jag gissar att vi snart har regnet över oss. Igen. Skönt att det inte är förrän i morgon jag ska tvätta och städa bilen! För på torsdag gäller det! Då ska Clark Kent* besiktigas för andra gången i sitt liv. Mekar-Bruden har inte hört av sig angående ljudet hon skulle ha lyssnat på i fredags. I morse lät det lite av och till. Men ett ljud behöver ju inte betyda att bilen inte går igenom besiktningen. Eller??? JA JAG ÄR SKITNERVÖS!!! Kan tänka mig att det är som att gå med sitt barn till doktorn.

Det blir en liten utflykt idag för att hämta ett beställt material, posta ett Mors Dags-kort samt inhandla TV-tidning. Jag har ett sånt spännande trist liv, jag känner hur det riktigt spritter i benen av glädje dålig cirkulation. HA! Den enda gång det spritter i den här gamla kroppen är när jag ser på Fästmön. Hon gör mig glad och fnissig. Men tänk att det finns folk som är så missunnsamma att de är avundsjuka på min kärlek?

Kan man då bli annat än… sur??? Eller eller???

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bästa bil

Read Full Post »