Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Se ljuset i det svarta’

Ett hissande och dissande inlägg.


Inlägget uppdaterades eftersom det var tidsinställt och skrivet i förväg under torsdagsmorgonen med två (2) hissningar!


Det är torsdag
och därmed dags för en presentation av den Tofflianska veckans höjdpunkter (snygg) och lågvattenmärken (rygg). Från bloggen tar jag nämligen aldrig semester. Svårare än så här det inte: Snygg

Rygg

  • Rygg var ordet. (F*n så ont jag har!)
  • Läkare utan gränser (Sluta skicka brev till mig, men återkom gärna när ert samarbete med Postkodlotteriet har upphört.)
  • Oförskämda människor (Om du inte vet vad det står för, googla på det.)
  • Grannar (Framför allt skrikande sådana och sådana som tar långduschar klockan fem på morgonen.)
  • Orm i liga (Den organisationen har inte bara långa väntetider, den har många ormar…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skuld.

 

Om skuld

Om skuld skriver jag. Bilden föreställer en sida ur Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta.

Det gör ont att skriva bok. Inte bara i kroppen utan också i själen. Det finns så många ord och frågetecken fortfarande. Och så är det här med skuld… Det går inte att komma ifrån den skuld jag känner i det hela, gentemot alla dem jag har gjort illa. Men också den skuld som jag än idag tycker ligger hos andra än mig själv.

Ja, det gör ont att skriva bok. Trots att åren har gått. Ingen bör känna sig säker, inte ens jag själv, för smärtan jag åsamkar. Men det är inte av hämnd. Det handlar om katharsis, på sätt och vis. En rening. En uppgörelse. Det är först när detta är gjort som jag kan gå vidare utan att se tillbaka. Bara vara den jag har blivit och acceptera det. Bli av med skulden gentemot dem jag älskar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Se ljuset i det svartaÄntligen har jag fått läsa
Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Ett blött inlägg.

 

Blött

Sen blev det blött…

I morse fick jag skotta mig ut från porten och in i garaget. Det kom så mycket snö igår att alla stadsbussar ännu på morgonen idag inte hade börjat gå. Man undrar varför det blir så här varje vinter. För vinter blir det ju varje år. Vanligtvis kommer det snö då. Vi som har levt ett tag vet att det till och med kan snöa på vår födelsedag, i slutet av april. Men det klart… Om man gör som UL och kör utan vinterdäck är det ju inte konstigt att man får ställa in bussturer för att det snöar på vintern.

Men framåt kvällen, när jag skulle åka hem, hade snön börjat rinna bort. Tö, helt enkelt. Det var väldigt blött och fem grader varmt. Nu ser jag fram emot en varm helg, gärna med lite sol, dock. Det här vädret och lite annat tjafs gör mig sur och på dåligt humör. Det andra tjafset handlar om att det är så svårt för människor att ta ansvar för saker och ting. På nåt vis är det lättare för somliga att andra tar ansvar. Ungefär.

Jag har försökt spola av mig det dåliga humöret i duschen. En liten macka på det här gör nog att jag kan visa upp ett leende igen. Ska försöka läsa ut min bok på gång före Antikrundan. I kväll är det sista avsnittet av Antikis för säsongen. Min kväll avslutas med att jag kastar på mig rustningen jeansen direkt efter programmet är slut och rider i sporrsträck medelst gasen i botten på Clark Kent* far till Fästmöns jobb för att skjutsa hem henne. Det är nämligen först i morgon kväll vi strålar samman i New Village.

Vad gör du en sån här blöt torsdagskväll då??? Skriv gärna några rader och berätta! För nyfiken är jag ju, som bekant.


Livet är kort.

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Ett vintertrött inlägg som mynnar ut i lite glädje trots allt.

 

Med kvällssolen i min hand.

Med kvällssolen i min hand. En bild från juni 2013.

Nej. Den här j********vla vintern är jag så trött på att jag kan spy! I morse gick det an att köra, men vägen hem gick i kryptakt på E4:an. De flesta som var ute samtidigt som jag var i alla fall bra på att hålla avstånd. Det var inte heller så lätt att köra om eftersom det låg en läskig mittsträng av snö som gjorde att man slirade lite. Några bilar stod med varningsblinkers på intill sidan av vägen. Men nu är jag hemma, som sagt, och det är jag glad och tacksam över.

Jag vill se knoppar!

Jag vill se knoppar!

När jag tittar ut genom fönstret kan jag inte tro att det faktiskt är vårdagjämning i morgon. I skrivande stund vräker det ner snö som är ganska blöt av sig. Ärligt talat är jag riktigt avundsjuk på vännen som åker till varmare breddgrader sent i kväll…

Men… å andra sidan kan jag med gott samvete tillbringa den här ruggiga kvällen med en god bok, rostade mackor och ett glas mjölk. Det är jag värd efter en hektisk dag på kexfabriken. En dag, som började med ett möte med chefen och som slutade med annonsering av nytt jobb i sociala medier och en artikel för koll. Däremellan, lite upphandlingsinfo och originalande, möten och sånt där vanligt som man gör en arbetsdag. Varierat, alltså. Roligt idag.

Framtiden då? Tja, jag fick nej på ett jobb idag och känner att det är det ställets förlust. Ja, så kaxig är jag. Den närmaste framtiden är tryggad och det ska jag strax informera min lilla mamma telefonledes om. Men nästa vecka… Då har JAG semester! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord som påverkar.


Jag läser en vidunderlig
liten bok just nu. Den kan tyckas liten till formatet och har ett trevligt utseende. På omslaget promenerar en kvinna och hennes hund i skogen.

Det är Annika Östbergs bok Se ljuset i det svarta. Och orden kastar sig på mig, nästlar sig in i det allra innersta. Lite mer om boken kommer vid ett senare tillfälle. Nu bjuder jag bara på detta citat:

[…] Att älta det som har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, vore att göra mig själv blind, döv och förlamad inför det jag upplever nu. Saker som redan skett står absolut stilla, förändras inte och kan aldrig göras ogjorda. […]


Livet är kort. Tack för att du sa till mig att det är en gåva, Annika!

Read Full Post »