Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.
Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.
Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.
Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…
Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:
- jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
- jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
- jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
- jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv
Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.
Hög integritet..?
Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..
Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.
I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.
Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!
Livet är kort.
SMS,mejl samt en och annan kommentar här på bloggen. Det räcker för mig. SMS när jag vill vara lite personlig, mejl mest på jobbet och kommentarerna när du skriver nåt kul, konstigt, intressant eller så på bloggen. Fejan är absolut inget för mig. Det där med vänner hit och dit och en massa skit man kan rota runt i…Nä, inget för mig.
Håller med om Fejan! Jag kan inte riktigt förstå det sättet att umgås. Nä, jag träffar hellre mina vänner IRL!
Ja, du vet ju hur mycket jag ”syns” i bloggen- så är jag på fb sen 1,5 år. Där finns ju mycket fler foton på mig, men de syns bara för vänner o ”nära vänner”.Är noga med vem jag tackar ja till som vän också. Kanske är jag För paranoid? Det som syns offentligt är mest ” dela”-bilder o dyl.
Det jag inte gillar heller med Fejan är att det är Fejan som äger de bilder jag lägger upp där. Eller, Fejan har rätt att använda mina bilder, kanske i reklam eller syften som jag inte är OK med.
Jag är ju lite ”anonym” på bloggen då jag valt att inte ha bilder med och jag är nöjd med det.
FB har jag och förundras ofta över att det finns de som har flera hundra, ibland tusen ”vänner”!
Jag har mina närmaste och några bloggvänner, det räcker för mig och även där är jag väldigt restrektiv med bilder.
Jag tycker inte att du blottar dig på din blogg, du har en väldig integritet enligt min mening i alla fall!
(Ja, efter hur jag ”känner” dig…)
Ha dé!/Kram
Ja det är ditt val och jag respekterar det, även om jag är väldigt nyfiken på att se hur de små ser ut, Morris, maken och du själv… 😛 Döttrarna, Personen också, förstås.
Jag tycker också att det är konstigt med alla dessa ”vänner” som man ju kanske inte egentligen känner så väl…
Jag tror att du har förstått min blogg korrekt!
Kram!