Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘duger inte’

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nej, nej, nej.


Så kom det.
Det där nej:et jag verkligen inte ville ha. Samtidigt förstår jag varför, jag fick juste och ärlig återkoppling den här gången: jag har inte den rätta bakgrunden och, återigen, man söker en mer junior medarbetare. Nej, jag köper verkligen inte Jonas Mauritzsons tankar om var åldersfixeringen ligger. För inte 17 ligger den hos mig som arbetssökande.

Balett-tant

Junior i sinnet och fötterna, i alla fall.


Än en gång
får jag bita i det sura, nästan bittra äpplet. För varje nej tappar jag tron på mig själv ett uns eller två. Jag förstår inte varför jag inte duger, varför jag inte räcker till. Jag kan inte ljuga om min ålder och jag kan inte fabulera i mitt CV.

Skönt att ha Fästmön här idag. Jag har varit och handlat tillbehör till torsk-middag, medan Anna var och tränade. Vi ska ta en liten kort foto-promenad tillsammans sen. Jag orkar inte vara ensam och jag orkar inte vara med nån annan än Anna just nu.

Om några timmar har jag säkert spottat upp mig igen och kört upp på banan. Gissningsvis sitter jag i morgon bitti som vanligt och söker jobb jag aldrig får. Men just nu känns det väldigt, väldigt tufft.


Livet är kort. Och hårt.

Read Full Post »

Ett inlägg om sorg och glädje, nära och kära och hur jävla svårt det är att vara till lags.


Jag vet knappt vad jag pallar att skriva om
här på bloggen längre. Eller jo: jag tänker inte falla till föga och skriva mesiga inlägg så att alla är nöjda och glada. Passar inte galoscherna är det väl bara att sluta läsa mina ord. Jag funderar själv på att dissa folk som har rasistiska åsikter (men bara i lösenskyddade inlägg). Eller såna som bara skriver om hur fantastiskt jobbet är. Eller hur vaaansinnigt duktiga barnen är. Kanske hur jävla dum mak*n är, det senare enbart i lösenskyddade inlägg också. (Inte konstigt att mak*n är jävla dum då, h*n fattar väl att vad det handlar om.) Nej, tillvaron är varken svart eller vit och jag orkar inte vara till lags. Det hjälper liksom inte, för hur jag än är så duger jag inte. Då föredrar jag att vara den jag är, i stället. NOG!

Min lilla mamma fyller år idag, men när jag skulle ringa och gratta var lilla mamma utflugen. Och just som jag själv skulle flyga ut vid lunchtid, ringde hon upp. Därför har vi inte pratat förrän nyssens. Det var bara tur för mamma, för då hade jag haft hela dan på mig att sjunga upp mig och rösten bar lite mer än tidigare på dan…

Mamma äter glass

Mamma äter glass på en bild från slutet av juli förra året. Grattis, mamma!


När man bor 30 mil från varandra
kan man inte alltid tillbringa födelsedagar tillsammans. Mamma fick paket och middag på sin låtsas-födelsedag i förra veckan i stället. Och fyra paket hade hon sparat till idag. Hon har fått telefonsamtal från sin faster och från två kusiner. Och från sin dotter. Så många samtal får inte jag när jag fyller år – för jag har ju varken faster eller kusiner, inte heller nån dotter. Men det glädjer mig att mamma blev lite firad, i alla fall! Grattis!

Själv bjöd jag med mig till Slottet i eftermiddags. Fästmön och Elias skulle hälsa på Mormor/Annas snälla mamma och jag fick följa med. Som bonus var Annas bror och svägerska från Norge där. Riktigt trevligt blev det. Och jag glömde alla sorger för en stund och bara gladde mig åt sommaren, blommorna och att få tillhöra en grupp människor.

Här kan du se några bilder från min eftermiddag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


I övrigt har jag på gång en mejlkonversation
med en av mina uppdragsgivare. Jag köper inte taskigt bemötande och har uttryckt det. Min uppdragsgivare vill veta mer. Det är inte helt enkelt att diskutera via mejl… Kommunikation är svårt, det är det jag säger understundom. Samtidigt är kommunikation nånting som folk alltför ofta tror att de är bra på. Jag är expert, i alla fall enligt LinkedIn. Därmed inte sagt att jag är ofelbar. Jag får höra varje dag hur jag kommer till korta. Det börjar sätta sina spår.


Livet är kort. Det gör så ont ibland.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan redovisar veckans toppar och dalar.


Inte den bästa av veckor
har förflutit sen sist, men till somligas förtret har jag överlevt och rest mig igen. Här kommer veckans toppar (midsommar) respektive dalar (miss-sommar) – enligt mig, förstås. Det är inte svårare än så här:

Midsommar


Miss-sommar


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Under åren 2009 och fram till nu har jag sökt massor av jobb. Det är bara att inse att vissa arbetsgivare inte är intresserade PUNKT. Idag såg jag två annonser i lokalblaskan där två ”företag” utlyser tjänster som till synes passar in på mig. Men jag känner att det inte är nån idé att lägga ner nån timmas jobb på att skriva två ambitiösa ansökningar – för dessa arbetsgivare kommer inte att kalla mig till intervju.

Ibland, när jag har kommit till intervju men inte fått det utlysta jobbet, har jag frågat varför. Det svar jag oftast har fått är att man har sökt nån som har nåt i sin CV som jag inte har i min. Det är svider. Jag är 50 år, jag har massor av saker i mitt CV, men ändå är jag inte intressant för vissa arbetsgivare. Vad beror det på? Tror man att jag är gammal och trött, eller? Det är jag INTE! Jag har inte haft en sjukdag sen jag började jobba för över ett år sen nu. Och även om jag har vissa krämpor ska det mycket till för att jag ska stanna hemma och vara sjuk. Skälet är att jag verkligen älskar att jobba – och jag mår bra av det! Jag presterar också, det finns det siffror och statistik på. Men ändå duger jag inte – för vissa. Tänker ibland att dessa kanske har lånat sitt öra till den som tog ifrån mig glädjen att arbeta i januari 2009. Eller också är jag bara värdelös i deras ögon. Inte svårare än så.

Magnus Ivarsson heter en sedan 2005 arbetslös civilingenjör. Han sprejade en jättestor jobbsökarannons på en bullervall vid en motorväg. Den enda som hörde av sig och erbjöd honom ett jobb var ett företag som tyckte att han skulle sälja schampo. Sen hörde förstås Trafikverket av sig – med en räkning på nästan 60 000 kronor för klottersanering…

Har du sökt många jobb och hur gör du då??? Har du fått napp??? Om du har fått nej på tjänster du har sökt, vad har du fått för skäl till det???


Livet är kort.

Read Full Post »