Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pudeldosa, fint brev och en konstnär. Med mera…

Igår eftermiddag blev det jag som hämtade Elias från skolan medan Fästmön inhandlade fikagott och middagsmat på ICA Solen. Det var en glad gosse som vinkade och strålade i hela ansiktet när han såg mig, men som inte blev utsläppt från klassrummet av sin fröken förrän han, liksom klasskamraterna, svarat på en minusfråga. Jag frågade Elias om han inte tyckte att fröken var sträng som gjorde så, men han svarade att hon är jättesnäll! (Personligen tror jag hon är en mycket god pedagog OCH lärare! Och jättesnäll och bara lite sträng.)

Hemma i Himlen blev det semlor för dem som så önskade – Anna trodde nämligen att det var fettisdagen! Elias fick chokladmunk och jag pecanwienerbröd. Vi är nämligen inga semmeltyper. Av Anna fick jag sen också en fin pudeldosa, en liten ask som hon lovade mig så snart hon fått en ny. Kan nån gissa vad den är till för, egentligen??? Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, jag tycker bara den är söt.

En pudeldosa, men vad ska man ha den till..?

                                                                                                                                                            Pratade med en kär vän på eftermiddagen i telefonen. En vän, som liksom jag själv råkat ut för människor som förföljer och trakasserar. Varför är det så roligt att systematiskt jävlas med den som är sårbar? Varför? Varför??? Det är grymt och elakt.

Idag på seneftermiddagen är hela bandet bjudet hem till mormor på middag. Mormor fyllde 70 år i förra veckan, men vill inte fira, så hon och maken for utomlands. Nu vill hon i stället att vi kommer dit och äter gott i efterhand. Några presenter får vi INTE ha med oss, men jag tycker inte man kommer tomhänt, så jag har just slagit in ett litet paket, inget märkvärdigt alls. Fast jag kan ju inte skriva vad det är här, för jag vet inte riktigt om mormor läser min blogg. Det finns en sån möjlighet, nämligen…

Elias bestämde sig för att göra en fin teckning till mormor. Han textade så fint och ritade, men sen var det tur att censuren grep in innan han började färglägga. Vissa av figurerna, som var bilder av mamma och mig och alla syskonen, på teckningen var nämligen försedda med vissa enorma kroppsdelar. En del hade till och med fått kroppsdelar som de inte har i verkligheten… Nu hoppas vi att det inte syns igenom suddet och färgläggningen… Han är i sanning en konstnär, den lille mannen…

Tio grader kallt och strålande sol var det i morse när Elias och jag tuffade iväg till skolan. Mamma hade gjort matsäck med köttbullemackor och dricka, för idag på morgonen var det naturskola. Då lufsar barnen ut nånstans i naturen och kollar på saker och ting – och det vet väl alla att man ska ha matsäck med sig när man går ut i naturen?!

Jag for hem till mig och hittade ett lila brev från min urgulliga mamma. Förutom att det innehöll en trisslott, var det så gulliga ord att jag här måste återge en del av dem:

Tofflan älskade barnet mitt!
Tänker på dig och hoppas att du ska få lite råd och hjälp på måndag. Idag känner jag mig vissen har frossa och troligen feber. Vädret är också trist dis och mulet, så brevet kommer försent. Önskar dig både bättre hjälp och tur den här gången.
[…] Massor med kramar och tankar […] från din mamma som inte kan göra så mycket för dig just nu mer än att be till Gud för dig […]

När jag pratade med henne häromdan erbjöd hon sig dessutom att lösa mitt studielån i förtid. Det är inte så mycket kvar att betala på det, men tillräckligt för att det ska svida varje gång. Har jag den bästa mamman, eller???

Read Full Post »