Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘datorer’

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!


 

Gult träd mot blå himmel

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Sometimes you have to leave people to find them

Passande meddelande..?


Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. 
När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Fullmåne blått filter

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Pilträd höst

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 


*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris

**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om drömmar. Och K-rauta.


För ett tag sen såg jag mitt drömkök i en brittisk TV-deckare.
Du vet, ett sånt där kök i ett sånt där hus som man bara har i sina drömmar. Om man nu fortfarande har drömmar…

Jag skulle vilja ha ett litet hus med många små rum (ingen öppen planlösning!) där jag kan breda ut mig och mina böcker och mina datorer. Köket ska vara stort, för jag vill kunna samla den stora familjen omkring mig ofta (hö,hö!…). Och så ska jag ha en lagom stor trädgård, som innebär lagom mycket arbete, men definitivt en som har ett land med köksväxter. Örter, grönsaker och kanske rentav ett potatisland.

Det är lätt flyga iväg i tanken. Jag kände en gång en tjej som efter sin skilsmässa flyttade in till stan och en lägenhet mitt i city. Där stod hon ut i max ett år, sen var hon tillbaka på landet igen. Då hade hon renoverat sin lägenhet och gjort täta turer till K-rauta (ja, hon var av finskt ursprung). Detta K-rauta lät bara som ett underligt namn för mig. Jag var van vid Beijers och såna ställen där lustiga småpojkar sprang omkring i shorts sommartid och kapade brädor åt oss.

Ett lustigt träd
Trä i generna?


Jag hoppade in på K-rautas webbplats 
alldeles nyss för att kika lite och för att låtsas att jag fortfarande har drömmar. Hemsidan känns väldigt typisk för det jag tycker K-rauta står för: bra grejor och inget tjafs. Alltså inget utöver det som behövs. Webbplatsen är bra och redigt upplagd och jag hittar spännande undersidor med inspirerande tips för allt från våtutrymmen till trädgård.

Sa jag att min morfar var snickare? Jag tror att jag har detta med trä i generna, i blodet. Önskar så att jag hade haft kanske inte ett arbete med trävaror, men ett lagom projekt eller en hobby som har med det att göra. Ett fritidshus eller en liten engelsk cottage, med stort kök och en örtagård. Om jag fortfarande hade drömmar… Idag har jag bara en trist bostadsrätt som behöver ytrenoveras. Men vem vet, jag kanske hittar såväl inspiration som mina drömmar igen och sätter lite fart…


Livet är kort. Det måste omfatta drömmar.

Read Full Post »

Varning till min Sister! Här förekommer en del fötter!!!


En del tror att det heter

GustavianIum.

Men museet vi besökte idag heter Gustavianum. Och här fanns inga spår efter Tofflan som tog 20 av sina akademiska poäng i kandidatexamen här. I stället fanns det mycket annat att titta på.

Entréavgiften är 50 pix för vuxen, studenter och pensionärer 40, barn under tolv år och personal och anställda vid Uppsala universitet gratis. I sommar är museet öppet tisdag – söndag klockan 10 – 16.

Vi fick med oss en oanvändbar folder av kartningsvikning när vi flämtande traskade uppför. Museet har två visningar per dag, en svensk och en engelsk, men vi ville gå själva. På översta våningen tittade vi på utgrävningarna från Valsgärde. Man hade byggt upp en modell som låg under glas. Och den fick man tydligen gå på – barfota! USCH!

Barfota får man tydligen gå på glasmontern.


Skor, däremot,
var strängeligen förbjudna!

Skoförbud. I alla fall för högklackat, sandaler och knytskor. Månntro foppatofflor är tillåtna?


Vi stegade vidare in på Anatomiska teatern
och tittade ner på bordet. Sen gick vi ner och tittade upp i taket. Vackert…

Taket i anatomiska teatern.


Här fann vi ett antal
organ, kroppsdelar, skelett och dödsmasker. Jag är sjukt fascinerad av sånt…

Dödsmasken, till vänster, för mannen vars kranium man ser till höger i bild.


Uppsala universitet hade inte ändrat sin utställning på tio år,
så den var rätt trist. Däremot tyckte jag att utställningen om datorer var rolig. Här fångade jag en av de tidiga Mac-datorerna på bild!

En tidig MacIntosh.


Gustavianums dyrgrip
är det fantastiska Augsburgska skåpet. Jag förklarade innan musiebesöket för Anna att det är

som en sorts stor byrå.

Snacka om underdrift! Det här 1600-talsskåpet innehöll allt!

En sida av det vackra och innehållsrika Augsburgska skåpet.


Förutom att skåpet är otroligt vackert
innehåller det allt från kammar och hårborstar till spel, instrument, leksaker – till och med ett bord. Totalt tusen föremål är bevarade.

I medelhavsdelen av museet är mumierna det som lockar mig. Läskigt och härligt!

En av museets två mumier.


Vi fick se smycken, mynt och små föremål
som var bevarade från gravarna, men också faktiskt en del tyger. Som denna skjorta, en gång svepning för ett dött spädbarn.

Svepskjorta för spädbarn.


Samlingen av skarabéer
var häftig, men ljuset var för dåligt för att bilden skulle bli bra.

Skarabéerna var häftiga.


Slutligen, det var ju inte svårt att se
varifrån idén med flip flops kommer – från de gamla mumierna egyptierna, förstås!

Egyptiska flip flops.


Efter all denna andliga spis
kände vi oss sugna på annan spis. Fästmön bjöd på fika på Saluhallen.

Russintopp.


Vi tog var sin kaka,
men delade också på en macka som kaféägaren värmde åt oss i smörgåsgrillen. Gott!

Varm macka och capuccino för min del.


En mysig avslutning
på en kulturell eftermiddag!

Tack, min älskling!


Hur ska jag nu summera Gustavianum?
Som museum är det superintressant! Det som drar ner Toffel-betyget är inträdet (50 kronor) – och fem kronor för att gå på toa. Nä, det var skit-dåligt!

Ändå, ett museum helt klart värt ett besök! Högt Toffel-betyg, men inte det högsta!

Read Full Post »

En välgörenhetsorganisation – okänd vilken -som arbetar för att främja flickors läsning har låtit göra en undersökning om barns favoritböcker genom tiderna. Och i topp ligger Fem-böckerna av Enid Blyton, en författare jag nyligen såg en dramatiserad film om!

Så här ser de flesta av mina Fem-böcker ut utanpå. Bilden är lånad från den förträffliga bloggen om Kitty Drew


Enligt den okända välgörenhetsorganisationen
går 75 miljoner flickor i världen inte i skolan. Så många som 80 miljoner unga kvinnor mellan 15 och 24 kan inte läsa eller skriva. I förhoppning om att råda bot på detta lanserar man nu en app där människor kan donera en elektronisk bok till flickor ute i världen. Jag undrar i mitt stilla sinne om flickor som inte kan läsa eller skriva eller går i skolan har tillgång till mobiler eller datorer och andra såna tillbehör. Men det kanske de har…

Åter till undersökningen! Den visar att Fem-böckerna är barnens favoritböcker. Böckerna om Julian, Dick, George, Anne och hunden Timmy säljs fortfarande i över en halv miljon exemplar varje år i Storbritannien. Enid Blyton skrev flera böcker om olika konstellationer barn som upplevde äventyr och mysterier, men de 21 Fem-böckerna är popuärast. Böckerna gavs ut under 20 år, med start 1942. Enid Blyton var mycket produktiv som författare, det lärde jag mig av filmen. Men hon har också blivit ganska kritiserad genom åren. I filmen fick jag veta att hon bland annat beskylldes för att ha en spökskrivare, att hon alltså inte skrev böckerna själv. Dessutom har hon fått kritik för stereotypa könsroller, rasism, och förakt för arbetarklassen. Därför har förlagen, både i Storbritannien och utomlands, ”tvättat” en del av hennes böcker. Omslagen har förnyats och lite så. Lite synd,  för jag tycker att man ska läsa Fem-böckerna som en bild av en tid som var. Ungefär lika knäppt som att anmäla Tintin-böcker för rasism. För övrigt föredrar jag också kapten Haddocks grövre språk i de äldre utgåvorna!!!

Topp tre-böckerna i undersökningen blev

  1. Fem-böckerna (30 procent)
  2. Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl (22 procent)
  3. Häxan och lejonet av C S Lewis (19 procent)

Read Full Post »