Fem i topp!

En välgörenhetsorganisation – okänd vilken -som arbetar för att främja flickors läsning har låtit göra en undersökning om barns favoritböcker genom tiderna. Och i topp ligger Fem-böckerna av Enid Blyton, en författare jag nyligen såg en dramatiserad film om!

Så här ser de flesta av mina Fem-böcker ut utanpå. Bilden är lånad från den förträffliga bloggen om Kitty Drew! 

Enligt den okända välgörenhetsorganisationen går 75 miljoner flickor i världen inte i skolan. Så många som 80 miljoner unga kvinnor mellan 15 och 24 kan inte läsa eller skriva. I förhoppning om att råda bot på detta lanserar man nu en app där människor kan donera en elektronisk bok till flickor ute i världen. Jag undrar i mitt stilla sinne om flickor som inte kan läsa eller skriva eller går i skolan har tillgång till mobiler eller datorer och andra såna tillbehör. Men det kanske de har…

Åter till undersökningen! Den visar att Fem-böckerna är barnens favoritböcker. Böckerna om Julian, Dick, George, Anne och hunden Timmy säljs fortfarande i över en halv miljon exemplar varje år i Storbritannien. Enid Blyton skrev flera böcker om olika konstellationer barn som upplevde äventyr och mysterier, men de 21 Fem-böckerna är popuärast. Böckerna gavs ut under 20 år, med start 1942. Enid Blyton var mycket produktiv som författare, det lärde jag mig av filmen. Men hon har också blivit ganska kritiserad genom åren. I filmen fick jag veta att hon bland annat beskylldes för att ha en spökskrivare, att hon alltså inte skrev böckerna själv. Dessutom har hon fått kritik för stereotypa könsroller, rasism, och förakt för arbetarklassen. Därför har förlagen, både i Storbritannien och utomlands, ”tvättat” en del av hennes böcker. Omslagen har förnyats och lite så. Lite synd,  för jag tycker att man ska läsa Fem-böckerna som en bild av en tid som var. Ungefär lika knäppt som att anmäla Tintin-böcker för rasism. För övrigt föredrar jag också kapten Haddocks grövre språk i de äldre utgåvorna!!!

Topp tre-böckerna i undersökningen blev

1. Fem-böckerna (30 procent)
2. Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl (22 procent)
3. Häxan och lejonet av C S Lewis (19 procent)

Read Full Post »

Tintin – Steven Spielbergs tappning

En upplevelse som nästan inte kan återberättas! Så vill jag beskriva Steven Spielbergs Tintin som Fästmön och jag var och såg i kväll i 3D och med engelskt tal. (Vi trodde nämligen att det engelska talet skulle rädda oss från ungjä… barn, men icke!)

Tintin, tecknad fast ändå otecknad, i Steven Spielbergs tappning.

                                                                                                                                                            Den här filmen är både spännande och rolig redan från början, precis som man vill att Tintin ska vara. För när man inte längre får höra Tomas Bolme som Tintins röst, kan man lika gärna höra Jamie Bell. I den här filmen träffas Tintin och kapten Haddock för första gången. Det handlar om Rackham den Rödes skatt, en skatt som egentligen tillhörde kapten Haddocks förfader Haddoque.

Kapten Haddoque? Nej, Anna i 3D-brillor.

                                                                                                                                                                 Det var en riktigt häftig upplevelse att se filmen i 3D! Fast brillorna kunde ju ha varit lite snyggare – och lite mindre. De stack liksom ut långt bak på sidorna… Vidare tycker jag att det är extremt snålt av SF att ta 30 kronor betalt för att det är en 3D-film, när man som jag kommer med ett biopresentkort. Ett presentkort ska motsvara en biljett för en film – utan att man ska behöva betala nåt extra. Det står på biljetten. Dåligt!!!

Snålt av SF att ta ut 30 kronor trots att jag hade ett presentkort!

                                                                                                                                                            Jag tycker att 130 kronor är väldigt mycket för en biofilm som för övrigt redan finns att köpa på DVD. Men jag tycker filmen i sig är mycket sevärd och ångrar inte kvällens biobesök, även om det har sina fördelar, ibland, att titta hemma i TV-soffan. Till höger om Anna placerade sig nämligen en (helg?)pappa med sitt högst treåriga barn. VA?! Det var elvaårsgräns för filmen! Ungen satt och sparkade hela tiden så sätena gungade och efter en kvart ville han gå. Tacka 17 för det, en svensk unge på tre år fattar väl inte ett ord engelska?! Filmen var alldeles för läskig, dessutom, så jag förstår mycket väl att pojken ville gå. Har inte biopersonalen nån funktion att förhindra sånt här???

Förutom barnet var det otroligt störande med allt prasslande av godispapper och popcorndoften låg flottig över våra huvuden. Men samtidigt… Det är mysigt att gå på bio och sitta och hålla handen. Och betydligt häftigare ljud och bild än där hemma!..

För publiken, biljettpriset och snåla SF: IG, för filmen: MVG!

Read Full Post »