Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tomrum’

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!


 

Gult träd mot blå himmel

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Sometimes you have to leave people to find them

Passande meddelande..?


Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. 
När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Fullmåne blått filter

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Pilträd höst

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 


*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris

**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänligt inlägg.


 

Lunchbaguette med Paria

Lunchbaguette för paria med Paria.

Det händer att jag går små ärenden ute i verkligheten. Ibland går jag till och med såna ärenden för att få uppleva lite vänlighet. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte fattar att en butiksanställds vänlighet är nåt helt annat än en älskads smekning över min kind.

Jag var till optikern. Den butiksanställda och jag talade om vädret. Jag hade solbrillor på näsan – och då kom regnet.

Nästan mitt emot optikern ligger Systrarnas bullbod. Även innehavaren där är mycket trevlig, så jag skuttade över gatan och in. Den vänlige mannen = Systrarna gjorde en fräsch ostbaguette med massor av grönsaker. Den var så god! Jag kan inte förstå att bullboden är så tom som den är, för brödet är gott och servicen på topp. Dessutom finns det ju fri wi-fi…

Inte kände jag mig särskilt glad idag. Tårarna var ganska nära, faktiskt. Det finns vissa saker jag inte kan förstå – och uppenbarligen inte alla runt omkring mig heller. Detta att man har valt ett tomrum, om än tillfälligt, i stället för att nån gör en insats övergår mitt förstånd. Jag känner mig verkligen som en paria! Passande nog bär jag omkring på en bok med samma titel. Det blev en stunds läsning i den hos Systrarna. Tills jag kom på mig själv med att mumla texten till hitsen från 1978 som flödade ur kaféets ljudmaskin…

Som en skugga dök då plötsligt Systrarna upp vid mitt bord, medförandes en assiett med en kanelbulle. Han sa:

Vi brukar bjuda våra gäster på gårdagens bullar.

Jag blev så rörd att jag utbrast:

Men va snäll du är! Tack så jättemycket!

Och så tryckte jag i mig bullen som dessert trots att jag var proppmätt. Hoppas nu att allt bröd sjunker undan till i afton. Då har jag nämligen en kinesisk dejt med min Fästmö.

Bulle

Gårdagens bulle smakade hur gott som helst, Systrarna! TACK!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Död, mystik och sorg. Det står svart för enligt Dagens Nyheters Sofia Edgren. Själv tycker jag att svart är tryggt och bra och diskret – när man är fet som jag är. Då kan man liksom dölja sig i det mörka och man drar inte uppmärksamheten till sig.

En gång skojade Fästmön med mig och frågade om jag skulle på begravning. Det var strax innan avfärd till hennes yngsta dotters födelsedagsfirande…


Jag är rätt svart.

                                                                                                                                                              Jaa, sån är jag. Svart. Det är en färg som passar mig, för den passar nästan jämt. Jag vägrar göra som hon, den där tjocka blommänniskan jag en gång kände som klädde sig i de mest färggranna skapelser, gärna med makalösa mönster också. Om jag hade ett sånt arsle som hon skulle jag aldrig ha… etc etc. Men smaken är som baken! Vissa människor är bara färgrika och passar i färger, medan andra är som jag, trista, svårmodiga och svarta. Jag säger inte att jag är rätt och du är fel, jag menar att var och en avgör vad de själva gillar – även den som är smaklös när det gäller kläder och färger…

Sofia Edgren skriver i sin DN-artikel att svart är paradoxens färg:

[…] Färgen som saknar frånvaro av andra färger är lika laddad med symbolik som den är tvetydig: representanten för döden, ondskan och tomrummet står samtidigt för elegans, formalitet och stilfullhet. […]

Precis. Läs de tre sista orden, de sammanfattar alltså min klädstil. Ehum… nåja…

Att svart är dubbeltydig visar dessa fakta:

[…] Eftersom svart knappt reflekterar något ljus har färgen en förmåga att sluka allt i sin omgivning. Men samtidigt som den är dominerande och tar stor plats kan den också fungera nedtonande […]

På ett psykologiskt plan anses svart ha en dämpande och kontrollerande effekt. Det är en distanserande färg som inte bjussar på sig själv. Kyrkan, bödlar och begravningar har svart som sin färg. Svart förknippas med död, medan dess motsats vit och ljus förknippas med liv.

Svart var länge en färg som förknippades med fattigdom, sorg, anonymitet. Men sen blev svart mode – i såväl kläder som intredning! Svart stod för det sofistikerade, det intellektuella, till skillnad från det fåfänga…


Mina regnbågssockar är rätt fåfänga, men jag gillar också att vara lättsinnig ibland. Jag fick dem av snälla Monica den Norska.

                                                                                                                                                                Tur att jag inte är på Nobelfest i kväll. Där skulle jag nog inte anses diskret, för där är det färgchock som gäller, enligt Pravda. Och Pravda betyder ju, som bekant, Sanningen…

Read Full Post »