Det brinner!

Ett brinnande inlägg.

---

 

Det brinner i en av Sveriges tre trästäder, Eksjö. Idag på förmiddagen fick jag nyhetsflashar om branden, som startade redan vid sextiden i morse i Gamla stan. Branden började i en lägenhet i ett flerfamiljshus och en ung kvinna har avlidit.

Branden har redan även orsakat stora materiella skador. Området grundades 1568, men de flesta av husen byggdes under mitten av 1600-talet. Det finns, totalt sett, 54 byggnadsminnen här. Ungefär 200 människor som bor här har nu evakuerats. Elden sprider sig snabbt mellan trähusen, mycket på grund av vinden. Den kraftiga röken gör att Eksjöborna varnas för att gå ut och i stället hålla sig inomhus, med stängda fönster och dörrar.

Gamla stan i Eksjö påminner förstås mycket om Nora, som jag besökte i somras. Men jag har andra minnen av Eksjö. Minnen, som inte alltid är så goda. Det var på lasarettet här min mamma vistades av och till när jag var liten kicka. På den tiden fick barn inte besöka sjuka på lasarett. I stället fick barn vänta tills den sjuka/e var så pass pigg att h*n kunde komma ut i sjukhusparken.

Det var naturligtvis inte lätt för en pappa att försöka roa en liten unge som ivrigt väntade på sin mamma. Pappa tog med sig kameran och knäppte ganska många bilder, bland annat från Gamla stan. Några av dem hamnade i det fotoalbum som pappa gjorde till min 30-årsdag. På det här uppslaget porträtteras en trött fyraåring i Gamla stan i Eksjö:

Bilduppslag med foton från Gamla stan i Eksjö där en fyraåring ivrigt väntade på sin mamma.

För att du ska få ett hum om hur vackert där är, måste jag zooma in ett par av bilderna. Du får bortse från flickan om du retar dig på henne, men min pappas bildtexter tar jag inte bort.

Fyraårig Toffla börjar lessna ur. Här pausar de springande kalasbyxeföredda benen i en mörk gammal port.

Som synes hade min pappa ett ganska tufft jobb att roa sin dotter…

Väldigt trött fyraåring.

Mina tankar går till dem som drabbats/drabbas i Eksjö. Jag hoppas verkligen att branden snart är under kontroll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Har du varit i Dalarna?

Ett inlägg med resultaten av veckans fråga.

Förra helgen företog sig Tofflan och Fästmön en resa till Dalarna. Och eftersom Tofflan är en nyfiken typ undrade hon om DU har varit i Dalarna.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

37 procent (sju personer) svarade: Other:
ja det har jag. 
Japp, har varit där ett flertal gånger och gillar det!
Ja,fast inte många,många gånger. Men jag har mina rötter i Orsa. 
Några gånger i min ljuva ungdom! Bra minnen! 
Japp, för att se Vasaloppet! 
Många gånger, men inte favorithörnet 😉 
Jepp, jag har bott i Hedemora 🙂

32 procent (sex personer) svarade: Jaaa, många, många gånger! Mitt favorithörn (?) av Sverige! 

16 procent (tre personer) svarade: Ja, tyvärr… 

Elva procent (två personer) svarade: Varit i? Jag BOR där!

Fem procent (en person) svarade: Eh… jag vet inte… 

Ingen svarade: Nope, inte alls, faktiskt. Inte en enda gång…

SoP kommenterade:

Mormor o hennes sida av släkten stammar från Orsa med omnejd ända tillbaka till 1600-talet 🙂 Och så bodde vår senfunne halvbror i Ludvika .

Stort TACK till alla som avslöjade sina Dalaerfarenheter! Jag hoppas alla orkar kolla in den nya frågan, som vanligt i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsmorgon

I natt har jag sovit hela natten utan avbrott. Det är väldigt ovanligt. Väldigt. Jag sov från nästan klockan 22 ända till halv sju. Var hyfsat pigg när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Hon envisades igår med att säga att hon skulle ta bussen, men här är det jag som bestämmer! (I detta ärende, alltså, inte nåt annat!)

Hemma igen gick jag och la mig. Somnade inte om, men slumrade och såg bilder av målade äggskal framför mig. Jag har aldrig kunnat måla, jag har velat kunna måla. Men det är orden som i stället kom till mig. I viss mån. Min farfar Mansfield kunde måla och hans mamma Mabel kunde måla. Tyvärr tog den där %&¤”! AE minst tre av Mabels tavlor och sålde på en av sina auktioner. DET VAR AFFEKTIONSVÄRDE I DEM, IDIOT! Men jag har kvar lite smått av det farfar målade. Den här oljan gjorde han 1911, när han var elva år:

Farfars verk som elvaåring.

Några år senare, som 18-åring, gjorde han den här:

Farfar Mansfield var 18 bast när han målade denna. Och jag tror att det är ett Uppsalamotiv!

Nej, jag gick visserligen och la mig en stund, men händerna domnade så läskigt att jag inte ens kunde läsa. Men Zarah var med mig på nattduksbordet.

Zarah var med. Det var ett h-e med den här bilden, för Photoshop ville inte spara den… Spöken..?

Den här boken fick farmor och farfar efter att ha träffat Zarah Leander 1973 i samband med en sjukhusvistelse i Norrköping, där farmor och farfar bodde. (Ja hon har signerat den!) Farfar hade just gett ut sin bok, Karl Hurtig – en livsgärning, om sin far, så jag gissar att de bytte! Två synnerligen olika biografier…. Farfars bok innehöll en del av farfars släktforskning, en forskning som förde honom tillbaka till 1600-talet – utan vare sig dator eller internet!

Morgonen har bara svischat iväg. Jag har tagit reda på gårdagens tvätt och förberett en maskin för senare idag. Ska bara bära ut däcken i bilen först och då blir tjockis-svarta fleecejackan smutsigare än den är nu. Lika bra att vänta.

Handdukar i strykhög. Nej, jag har ingen mangel.

Medicinen för nästa vecka är fördelad. Den ena sortens tabletter var så yttepyttesmå att jag var tvungen att gå och kolla om jag hade fått rätt. De hade ju skrivit ut för låg styrka på mina magtabletter, så… Men det var rätt. Annars hade jag blivit smått irriterad… (dagens litotes).

Mediciner. Fast hostmedicinen längst till höger fördelade jag inte i min Anabox, jag hällde en skvätt i truten, bara.

Växterna ser hur hängiga ut som helst. Jag tror att de har fått en chock av att det inte drar från fönstren längre. Men palettbladet, en av dem, är väldigt fint på nära håll.

Palettbladet ser väldigt fint ut – på nära håll. 

Igår kväll spelade jag min första Wordfeud-match med Anna. Nu funderar jag på vem jag ska utmana härnäst. Jag spelade ju ett parti med Inna, men hon gav upp och det förstår jag – jag ledde ju STORT! (retas). Att vinna en match på WO känns inte lika härligt som att vinna den för att man, som jag, bara är bäst! (synnerligen ironiskt!)

Jag trodde verkligen att jag inte skulle kunna gå alls idag på grund av gårdagens irrfärder inne på Stormarknaden. Men faktum är att hälen är rätt OK idag och jag har nästan träningsvärk i stället, i vadmuskeln och ryggen.

Idag händer inte mycket mer än att jag måste över till Tokerian en sväng och så ska jag som sagt knö in däcken i bilen. I morgon, måndag, är vi ju borta på kvällen, så då måste det vara förberett för tisdagens bilservice.

Till middag i kväll har jag tänkt lax med citronsås och kokt potatis. Det känns lite bra att kunna servera nånting hyfsat nyttigt.

Nu blir det en stund med kallt kaffe och lokalblaskan. Kaffet blev kallt eftersom datorn krånglade och Zarahbilden var ovillig. Jag har gått en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar, för jag orkade inte det igår kväll – annars är det minst en sån runda om dan! Utan input, ingen output, anser jag! Ni inspirerar mig, med andra ord!

Kaffe och söndagstidningen.

Ska väl så smått klura på en ny fråga till Tofflan undrar. Den om ensamhet, som jag la ut förra söndagen, lockade många som svarade. Det får mig att undra om människor känner sig väldigt ensamma rent generellt…

Vad har du för dig idag, dårå???

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag med kommunikation i fokus

Det bara regnade, från morgon till kväll. Det blev en lång dag, men också en bra dag.

Vid lunch gav vi oss iväg till vackra Hammarskog på kringelikrokiga vägar. Trist att vädret var så dåligt, även om vi nu främst skulle jobba inomhus.

Intåg.

Vi inledde med en grön lunch – för alla.

Grönt till lunch.

Passade på att pudra näsan och upptäckt att det fanns väldigt många luckor överallt…

En lucka i golvet…

…och en lucka i väggen…

Undrar om dessa tapeter är från 1600-talet som byggnaden, eller? Hur som helst, väldigt grilliga…

Grilliga tapeter.

Idag fick jag bestämma. Jag delade in kollegorna i grupper, försåg dem med arbetsuppgifter och sparkade igång dem. Sen jobbades det som 17! Själv gled jag omkring och ”störde” då och då. La mig i. Svarade på frågor. Redde ut. Tipsade. Ledde fram. Och så fotade jag.

Ljusbärare.

Man kan säga att jag kanske var ljusbäraren idag, men medarbetarna gjorde jobbet! Och vilket bra jobb, sen!

Eftermiddagskaffe med hembakat bröd satt fint.

Sockerpåfyllning.

Och i samband med kaksmasket blev det prisutdelning. Ett sammanträdesrum på jobbet skulle namnges och det namnförslag som fått flest röster var kollegan H:s och mitt – fast var och en hade vi lämnat samma förslag! Vi fick var sin biobiljett och började naturligtvis diskutera vilken film vilka filmer vi ska se. (Vi skojade om att vi skulle gå tillsammans! Jag föreslog den nya Palmefilmen.)

Kaffepaus – med jobbdiskussioner.

Diskussionerna fortsatte under kaffet. Vad är det vi ska kommunicera? Vilka är våra mål? Har vi nåt övergripande syfte med kommunikationen kring just detta projekt? Hur når vi ut? Vilka kanaler ska vi använda? Vad är skillnaden mellan mål och syfte? Men vågar vi använda sociala medier? Varför finns informationen på så många olika ställen? Jag har inte fått nån information, säger en del. Visioner. Ska vi bjuda in media? Vågar vi stå för resultaten? Finns det resurser??? Mycket på tapeten var det…

Visioner…

Klockan 16 skulle tankarna redovisas. Alla grupper hade arbetat bra, men lite olika. Presentationerna drog över tiden, men det fick de. Bensträckarövningen blev nämligen senarelagd på grund av en olycka. (Jag vet inte vad som hade hänt… Olustigt!)

Vi skenade runt gruppvis med en padda per grupp och letade kontroller och svarade på frågor. Min grupp kom näst sist, men vi var bara tre varav en dessutom halt (jag). Och regnet bara öste ner… Det är verkligen höst nu…

Höstlig dekoration inomhus.

Det var många som uttryckte att de var nöjda med dagen, att den hade gett mycket, att det var bra övningar och att det var roligt att få jobba i grupp och med människor man kanske vanligtvis inte jobbar med. Det tar jag till mig. Jag kan ju inte vara säker på att alla var lika positiva, men jag kände att alla jobbade och bidrog på bästa sätt. Alla verkade trivas och det var helt fantastiskt att se all aktivitet idag. Jag har haft en kanondag!

En trerättersmiddag avslutade dagen. Det var små portioner och inte så där vidare värst smakrikt. På slingriga vägar, med regnet ösande ner och dimman som kompanjon snirklade vi oss in till stan, in i bostadsområden jag knappt besökt och ut igen.

Utsikt från herrgårdstrappan.

Nästan prick 21 var jag hemma och nu är jag trött och har ont i huvudet. I morgon tänker ge mig sovmorgon till halv sju. Det är en ny arbetsdag då, men veckans sista för min del. På fredag har jag semester så att jag kan ställa iordning det kaos som råder här hemma.

Livet är kort. Men tack för fina kollegor!

Read Full Post »

Turister i vår egen stad: Vi besöker Gustavianum

Varning till min Sister! Här förekommer en del fötter!!!

En del tror att det heter

GustavianIum.

Men museet vi besökte idag heter Gustavianum. Och här fanns inga spår efter Tofflan som tog 20 av sina akademiska poäng i kandidatexamen här. I stället fanns det mycket annat att titta på.

Entréavgiften är 50 pix för vuxen, studenter och pensionärer 40, barn under tolv år och personal och anställda vid Uppsala universitet gratis. I sommar är museet öppet tisdag – söndag klockan 10 – 16.

Vi fick med oss en oanvändbar folder av kartningsvikning när vi flämtande traskade uppför. Museet har två visningar per dag, en svensk och en engelsk, men vi ville gå själva. På översta våningen tittade vi på utgrävningarna från Valsgärde. Man hade byggt upp en modell som låg under glas. Och den fick man tydligen gå på – barfota! USCH!

Barfota får man tydligen gå på glasmontern.

Skor, däremot, var strängeligen förbjudna!

Skoförbud. I alla fall för högklackat, sandaler och knytskor. Månntro foppatofflor är tillåtna?

Vi stegade vidare in på Anatomiska teatern och tittade ner på bordet. Sen gick vi ner och tittade upp i taket. Vackert…

Taket i anatomiska teatern.

Här fann vi ett antal organ, kroppsdelar, skelett och dödsmasker. Jag är sjukt fascinerad av sånt…

Dödsmasken, till vänster, för mannen vars kranium man ser till höger i bild.

Uppsala universitet hade inte ändrat sin utställning på tio år, så den var rätt trist. Däremot tyckte jag att utställningen om datorer var rolig. Här fångade jag en av de tidiga Mac-datorerna på bild!

En tidig MacIntosh.

Gustavianums dyrgrip är det fantastiska Augsburgska skåpet. Jag förklarade innan musiebesöket för Anna att det är

som en sorts stor byrå.

Snacka om underdrift! Det här 1600-talsskåpet innehöll allt!

En sida av det vackra och innehållsrika Augsburgska skåpet.

Förutom att skåpet är otroligt vackert innehåller det allt från kammar och hårborstar till spel, instrument, leksaker – till och med ett bord. Totalt tusen föremål är bevarade.

I medelhavsdelen av museet är mumierna det som lockar mig. Läskigt och härligt!

En av museets två mumier.

Vi fick se smycken, mynt och små föremål som var bevarade från gravarna, men också faktiskt en del tyger. Som denna skjorta, en gång svepning för ett dött spädbarn.

Svepskjorta för spädbarn.

Samlingen av skarabéer var häftig, men ljuset var för dåligt för att bilden skulle bli bra.

Skarabéerna var häftiga.

Slutligen, det var ju inte svårt att se varifrån idén med flip flops kommer – från de gamla mumierna egyptierna, förstås!

Egyptiska flip flops.

Efter all denna andliga spis kände vi oss sugna på annan spis. Fästmön bjöd på fika på Saluhallen.

Russintopp.

Vi tog var sin kaka, men delade också på en macka som kaféägaren värmde åt oss i smörgåsgrillen. Gott!

Varm macka och capuccino för min del.

En mysig avslutning på en kulturell eftermiddag!

Tack, min älskling!

Hur ska jag nu summera Gustavianum? Som museum är det superintressant! Det som drar ner Toffel-betyget är inträdet (50 kronor) – och fem kronor för att gå på toa. Nä, det var skit-dåligt!

Ändå, ett museum helt klart värt ett besök! Högt Toffel-betyg, men inte det högsta!

Read Full Post »

Senaste rönen om choklad: du går ner i vikt!

Det här med choklad är ju lite roligt. Från början lanserades ju choklad mer eller mindre som nån sorts hälsobringande föda här i Sverige – även om kvinnor och munkar inte fick äta choklad på 1600-talet… Och på senare år har vi fått höra att choklad är bra mot högt blodtryck, mot stroke och när man är trött och behöver ladda. Men choklad kan visst användas i brottsliga sammanhang också…

Chokladspindlar kan vara nyttiga!

De senaste rönen om choklad är att choklad kan göra så du går ner i vikt! Ja du läser rätt! Amerikanska forskare (vilka annars?..) har undersökt BMI (Body Mass Index) hos ungefär tusen pers. Det man fann var att regelbunden chokladkonsumtion hängde ihop med lägre BMI. Dessutom verkar det som om mängden spelar mindre roll och hur ofta man äter choklad större roll. Fast det klart, det är ju kompositionen av kalorier och inte antalet, som avgör hur kroppsvikten påverkas. En förklaring kan vara antioxidanten catechin. Den finns mest i mörk choklad. Försök på möss har visat att denna minska kroppsvikten.

Så tyvärr! Det gällde inte vanlig, brun choklad eller vit choklad utan äcklig mörk. Sån jag aldrig äter. Aldrig får man vara riktigt glad… 😦

Här kan du testa dina kunskaper om choklad!

Read Full Post »

På spaning i omvärlden

Det går inte att låta bli att omvärldsspana. Jag är helt besatt av vad som händer runt omkring. Och medias nyhetsurval.

Här kommer något klokt och slugt, annat dumt och flängt:

• Felica, 19 bast, fick jobb via Arbetsförmedlingen som telefonist på en dejtinglinje. Tjejen uppdaterade sitt CV på Arbetsförmedlingens hemsida och dan därpå fick hon jobb. Hon trodde hon skulle jobba på ett callcenter. Och på sätt och vis var det ju det. Men det Felicia inte gillade var att det handlade om män som ville prata sex. Efter fjärde samtalet gick hon. BRA, tjejen! Men FY Arbetsförmedlingen! Man tror ju att ni har bättre koll på företagen, men ni har ju ingen koll alls!
• Varför tror svenska manliga programledare på TV att vi gillar att se när de super framför kamerorna? Filip och Fredrik har gjort det så jag har ledsnat för länge sen, nu senast är det Fredrik Lindström. Fulla män är inte roliga, fulla män på TV är pinsamma. Är det detta jag betalar TV-licens för? Snacka om dum-TV…
• Jessica Sayers två pojkvänner var samma person – och dessutom en tjej. Gemma Baker, hon som lurades, dömdes till två och ett halvt års fängelse för två fall av sexuella övergrepp och ett fall av bedrägeri. En smått osannolik historia…
• Coca-Cola och Pepsi ska ändra sina recept. Hmm… vadårå? Jo, på så vis slipper de sätta en etikett med cancervarning på flaskan i Kalifornien. Boven i dramat är en kemikalie i en karamellfärg. Själv tycker jag att bästa sättet är att… inte dricka varken Cola eller Pepsi. Man har väl gjort tand-testet (en tand i ett glas med Cola upplöses över natten)…
• Är du intresserad av 1600-talets stockholmare och deras toa- och sexvanor? Då kan jag rekommendera ett besök på Stockholms stadsmuseum. Idag öppnade en annorlunda utställning där. Bland annat kan man få se en sexfilm och ett porträtt av Stockholms kanske första transsexuella person, Lisbetha Olsdotter, även kallad Matts Ersson.
• Årets vinnare i Eurovision Song Contest är given – det blir de ryska babusjkorna förstås. Syftet med att de ställde upp var för att samla in pengar så de kan bygga en ny kyrka…

Read Full Post »

Halmstad i natt

I natt är jag i Halmstad. Alltså, jag surfar mobilt med 3, vilket är rätt värdelöst just nu, men… Det är svajigt och för det mesta står datorn och tuggar och kommer ingen vart. Enligt hemsidan ska man kunna ladda ner filer och kolla filmklipp. Tror inte det… Nej, Tre:s mobila har verkligen blivit sämre. Trist, för jag var så nöjd med det i början.

Hur som helst, enligt IP-adressen är jag i Halmstad. Jag har aldrig varit i Halmstad i verkliga livet – inte vad jag vet, i alla fall. Den första tanken som Halmstad för med sig är Gyllene Tider. Annars noll och intet.  Jag bodde för övrigt i England när Gyllene Tider slog igenom, så min GT-period kom lite senare än alla andras.

Nissan flyter genom Halmstad.

                                                                                                                                                             Enligt Wikipedia är Halmstad residensstad i Halland. Det är en hamnstad och staden ligger vid ån Nissan. Här finns en garnison, en högskola och ett länssjukhus. De äldsta husen i Halmstad är från 1600-talet, men här finns rester av en kyrka från 1300-talet. Man har även gjort fynd från 1000- och 1100-talet som talar för att Halmstad var bebyggt redan då, kanske till och med en handelspunkt. Här finns också ruiner av ett gammalt slott från 1600-talets början, Norre Port. På Stora torg finns Carl Milles staty Europa och Tjuren att beskåda.

Halmstad har periodvis varit danskt. Kanske det är därför jag tycker att hallänningar pratar lite grötigt..? Förra året var det 58 577 personer som bodde i Halmstad.

Här finns konstmuseum, parker, teater och en del idrottsföreningar. Bland kända Halmstadbor märks, förutom Per Gessle, till exempel barnboksförfattaren Sven Nordqvist, artisterna Lars Demian och Harpo, Carl Bildt, Brynolf Wendt (den riktigt sanslöse!) med flera.

Nån som har lust att hänga på till Halmstad i natt???

Read Full Post »

Det var hårdare förr!

Det var hårdare förr.  Om du kallade din granne slamsäck på 1600-talet kunde du få böta!

Slamsäck är ett annat ord för hora. Idag säger var och varannan människa hora till nån. Vad jag förstår är det ett lika vanligt tillmäle som

bög

Och vad man tycker om bög som epitet har ju Christer Sandelin gjort klart. Amen Christer! ÄR du bög egentligen eller bara homofob? Du reagerar som ett skolexempel på smygbög! Dina barn hade antagligen inte brytt sig om inte du hade gjort det.

Men åter till muntliga förolämpningar. Erik Falk är språkforskare och har skrivit avhandlingen Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala. Den skulle jag utan tvekan vilja läsa, jag som tycker att var och varannan är pucko.

För övrigt var det skillnad på skit och pannkaka redan på 1600-talet:

[…] Stadsborna uppfattade skällsorden som ogrundade anklagelser medan man på universitetet betraktade förolämpningarna som allmänna kränkningar. Det kan bero på sociala skillnader mellan kulturerna […]

Jag kallar aldrig nån nåt skällsord utan att ha grund för mina anklagelser. Ordet slamsäck – eller nån synonym till det – skulle jag emellertid aldrig använda. Humorlös, bajsnödig och En riktig röv är ju faktiskt sånt vi alla kan vara. Utom jag, dårå, som alltid är rolig, nyskiten och sötrumpad.

Read Full Post »

Babel den 12 maj: Skrivbord, japanska Twitternoveller och Kairo

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »