Pronto med Pronto

Ett färdigt inlägg.

---

 

Pronto är italienska och betyder färdig. Färdig är jag också med Pronto, en digital kommunikationsbyrå med en massa snygga anställda. (Inget fel i det!) Runt midsommar ställde jag upp på en kampanj anordnad av Pronto. Det var andra och sista gången för min del.

Mitt första samarbete med Pronto skedde emellertid redan i november 2012. Eftersom jag är bokmal nappade jag på ett uppdrag som gick ut på att läsa en då nyutkommen bok, Rekordvinnaren av Pieter Tham. Jag blev lovad

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

och jag skulle få

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

För att få boken och den därtill hörande upplevelsen skulle jag naturligtvis blogga om boken. Boken handlade om en man som vinner mycket pengar på en lott och hur detta förändrar hans liv. Några dar efter att jag hade läst ut boken kom ett brev med snigelpost till mig med liknande innehåll som mannen i boken hade fått. Kuvertet innehöll dessutom en Trisslott. Redan där föll liksom hela kampanjen platt: brevet med lotten kom till mig alldeles försent. Jag var helt uppe i en ANNAN bok vid det laget. Nä, det funkar liksom inte med den här typen av utskick eftersom vi ju faktiskt alla läser olika snabbt. Boken fick för övrigt medelbetyg av mig (och då var jag snäll) och den fick ingen större uppmärksamhet nånstans i media eller så.

I början av sommaren fick jag ett nytt erbjudande av Pronto. Eftersom även det handlade om böcker beslutade jag mig för att nappa. Nån ersättning var det aldrig tal om precis som förra gången, ordet

volontär 

var vanligt förekommande i mejlen från Pronto. Däremot stod det också

[…] Som tack för sitt engagemang som volontär kan man få en fribiljett till Augustgalan. Som bloggare får man även en officiell &#8221badge&#8221 att märka sin blogg med. […]

Orden

[…] kan man få […]

visade sig betyda att alla bloggare deltog i en utlottning av en (?) biljett. (Hade Pronto tillstånd för lotteriverksamhet?)

Jag deltog i kampanjen Bokvalet genom att blogga om den. Främsta skälet var att jag tyckte att det lät som allt annat än lika villkor att digitala böcker har högre moms än andra böcker. Det tycker jag fortfarande, för övrigt. Ett annat skäl var naturligtvis den hägrande biljetten till Augustgalan. Jag fattade inte först att

[…] kan man få […]

betydde just det jag skrev ovan, att man som en av många (?) deltog i en utlottning av en (?) biljett.

Nä. Jag fick förstås inte den där biljetten. Och ja. Det är delvis därför jag skriver detta inlägg – jag är en dålig förlorare. Men… jag vill också lyfta fram hur viktigt det är att man tar reda på saker och ting innan man lovar att jobba gratis åt andra med till exempel marknadsföring.

För i Bokvalets fall visade det sig inte bara handla om nån liten orättvis moms. Det handlar om lagstiftning och EU-regler och om att digitala böcker ses som tjänster av EU och inte som varor. DETTA hade varit bra att få veta i förhand av kampanjarrangören. Eftersom jag spred kampanjen i alla sociala medier där jag har konton fick jag nämligen ta ett antal diskussioner också. Och blotta min okunnighet. Jag borde ha läst på innan jag bloggade. Jag borde kanske också ha fått bättre underlag…

Vidare fick media (traditionell) underlag före kampanjstarten, medan vi bloggare (social media) fick underlaget samma dag som kampanjen startade. Lika villkor? Nä, inte särskilt. Nån tidsplan såg jag inte röken av. Det fanns heller inte preciserat i uppdraget när jag skulle blogga och i vilka ytterligare kanaler jag skulle puffa för kampanjen.

Som jag såg var DN först med en artikel om Bokvalet. Därefter kom vi bloggare. Det twittrades lite samma dag och nån dag efteråt. Sen hände ingenting. Eller i vart fall såg inte jag nåt mer om kampanjen Bokvalet. Med en tidsplan där Pronto hade preciserat när bloggarna – eller ett visst antal – skulle ut med sina texter – hade kampanjen fått större genomslagskraft. Vidare borde Pronto ha kollat av med bloggarna vilka andra kanaler de skulle använda, hur och när och kanske på så vis varit med och styrt. Nu fick kampanjen hyfsad uppmärksamhet i ett par dar. Och sen blev det tyst.

Eller??? Blev det tyst? Som medhjälpare i den här kampanjen hade jag önskat – förutom en biljett till Augustgalan – en redovisning hur det gick. Det enda jag fick var en inbjudan till ett evenemang i Stockholm, ett kampanjkalas. Den inbjudan kom ett par (2) dar före festen, vilket gjorde att jag inte kunde delta.

Nä, vet du… Nu är det pronto med Pronto för min del! För övrigt har jag fortfarande inte vunnit nån storvinst på Triss och jag har inte heller läst en enda digital bok. Jag håller mig till de gamla hederliga pappersböckerna. Och Augustgalan kan jag följa på webben, säkerligen, det gjorde jag förra året.

Från och med nu gäller för min del

1. inget gratisjobbande
2. ta reda på alla fakta och se till att få underlag innan jag tackar ja till medverkan i marknadsföring
3. fortsätta skriva på bloggen om varor och tjänster som jag själv tycker är bra och har provat

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Följer du nån TV-serie?

Den gångna veckan undrade Tofflan kort och gott om du följer nån TV-serie. Frågan lockade bara 21 svar, kanske satt alla och glodde på TV och därför inte hade tid att svara på frågor..?

Så här fördelade sig de inkomna svaren:

66,67 procent (14 personer) svarade: Ja alltså jag följer flera! 

19,05 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag glor på annat om jag tittar på TV. 

14,29 procent (tre personer) svarade: Ja, jag följer en. 

Totalt inkom sex kommentarer:

Tofflan skrev:

Jag är en sucker för brittiska deckare i typ fem delar eller så, som Line of duty (sista avsnittet i kväll, men det spelar vi in). Och så har jag börjat följa Dallas. Förut följde jag bara Desperate Housewives, men den är ju tvärslut nu. CSI glor jag på gärna, men jag följer ingen av serierna.

Christina skrev:

Det fanns inget svarsalternativ som riktigt passade mig så det fick bli att jag glor på annat. Jag vill nämligen följa åtminstone en serie men mitt liv är sådant att det alltid skiter sig, med andra ord har jag givit upp och glor på det som finns…..

Micke skrev:

Tittar inte speciellt mycket på TV överhuvudtaget. Kanskt lite obstinat, men jag tycker att det är dumt att man måste låsa upp sig och binda sig för ett avtal för att kunna få se på lite TV i den nya digitala världen. Flyttar jag så måste jag ändå betala klart på det! Hur idiotiskt som helst! Är inte emot ny teknik, missförstå mig inte – jättefin bild och ljud, och massor av kanaler att glo på (som man ju ändå inte tittar på iallafall!). Undrars tro om det nya som kommer nu att man via nätet kan abonnera på en ”TV”-tjänst likt Spotify är bättre? Där tror jag man kunde välja vilka kanaler som man ville ha och bara betala för dem, om jag fattat det rätt. Hoppas!!

Dessutom är det störningar på det så kallade 800 MHz-bandet där bl.a. TV4 och TV6 sänds på, här i mitt område. De kanalerna går det knappt att titta på eftersom bilden fryser och är pausad ett par minuter åt gången, ja om man nu inte tycker det är ok att missa den spännande upplösningen på den braiga deckaren man för tillfället tittar på. Det är tydligen det bandet som det nya 4G-nätet använder sig av och enligt Teracom får inte de som bygger ut 4G-nätet lov att orsaka störningar. Jag har klagat, och fyllt i formulär för det ändamålet på deras hemsida – helt enligt deras önskemål , men de tycker jag skall köpa en ny box eller prova en ny antenn – trots att jag har en nyinköpt box och allt fungerade perfekt före sommaren. När sedan en av Telenors säljare ringer och säger att -”Vi har nyligen varit i ditt område och installerat 4G, vill du inte prova detta nya fantastiska”?! Då får de allt ge mig tillbaka TV4 och TV6 först.

Tofflan svarade Micke:

Å så irriterande! Och vet du, jag tittar faktiskt inte alls så mycket på TV själv. Det finns inte tid till det. Jag spelar in ibland på min inspelningsbara DVD, men det behövs ju tid för att titta på det inspelade också…

Cattis skrev:

Slöglor lite här och där men den enda TV-serie jag ”måste” är nog Downton Abbey. Säsong tre sänds just nu i good old England – emigration överväges…

Tofflan svarade Cattis:

Jamen Downton Abbey är ju skitbra! Det är nog inte bara brittiska deckare jag gillar, utan just det brittiska! 😀

Stort TACK till alla som klickade ett svar och/eller lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kikar på den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar! Denna veckas fråga är lite knepigare…

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag med kommunikation i fokus

Det bara regnade, från morgon till kväll. Det blev en lång dag, men också en bra dag.

Vid lunch gav vi oss iväg till vackra Hammarskog på kringelikrokiga vägar. Trist att vädret var så dåligt, även om vi nu främst skulle jobba inomhus.

Intåg.

Vi inledde med en grön lunch – för alla.

Grönt till lunch.

Passade på att pudra näsan och upptäckt att det fanns väldigt många luckor överallt…

En lucka i golvet…

…och en lucka i väggen…

Undrar om dessa tapeter är från 1600-talet som byggnaden, eller? Hur som helst, väldigt grilliga…

Grilliga tapeter.

Idag fick jag bestämma. Jag delade in kollegorna i grupper, försåg dem med arbetsuppgifter och sparkade igång dem. Sen jobbades det som 17! Själv gled jag omkring och ”störde” då och då. La mig i. Svarade på frågor. Redde ut. Tipsade. Ledde fram. Och så fotade jag.

Ljusbärare.

Man kan säga att jag kanske var ljusbäraren idag, men medarbetarna gjorde jobbet! Och vilket bra jobb, sen!

Eftermiddagskaffe med hembakat bröd satt fint.

Sockerpåfyllning.

Och i samband med kaksmasket blev det prisutdelning. Ett sammanträdesrum på jobbet skulle namnges och det namnförslag som fått flest röster var kollegan H:s och mitt – fast var och en hade vi lämnat samma förslag! Vi fick var sin biobiljett och började naturligtvis diskutera vilken film vilka filmer vi ska se. (Vi skojade om att vi skulle gå tillsammans! Jag föreslog den nya Palmefilmen.)

Kaffepaus – med jobbdiskussioner.

Diskussionerna fortsatte under kaffet. Vad är det vi ska kommunicera? Vilka är våra mål? Har vi nåt övergripande syfte med kommunikationen kring just detta projekt? Hur når vi ut? Vilka kanaler ska vi använda? Vad är skillnaden mellan mål och syfte? Men vågar vi använda sociala medier? Varför finns informationen på så många olika ställen? Jag har inte fått nån information, säger en del. Visioner. Ska vi bjuda in media? Vågar vi stå för resultaten? Finns det resurser??? Mycket på tapeten var det…

Visioner…

Klockan 16 skulle tankarna redovisas. Alla grupper hade arbetat bra, men lite olika. Presentationerna drog över tiden, men det fick de. Bensträckarövningen blev nämligen senarelagd på grund av en olycka. (Jag vet inte vad som hade hänt… Olustigt!)

Vi skenade runt gruppvis med en padda per grupp och letade kontroller och svarade på frågor. Min grupp kom näst sist, men vi var bara tre varav en dessutom halt (jag). Och regnet bara öste ner… Det är verkligen höst nu…

Höstlig dekoration inomhus.

Det var många som uttryckte att de var nöjda med dagen, att den hade gett mycket, att det var bra övningar och att det var roligt att få jobba i grupp och med människor man kanske vanligtvis inte jobbar med. Det tar jag till mig. Jag kan ju inte vara säker på att alla var lika positiva, men jag kände att alla jobbade och bidrog på bästa sätt. Alla verkade trivas och det var helt fantastiskt att se all aktivitet idag. Jag har haft en kanondag!

En trerättersmiddag avslutade dagen. Det var små portioner och inte så där vidare värst smakrikt. På slingriga vägar, med regnet ösande ner och dimman som kompanjon snirklade vi oss in till stan, in i bostadsområden jag knappt besökt och ut igen.

Utsikt från herrgårdstrappan.

Nästan prick 21 var jag hemma och nu är jag trött och har ont i huvudet. I morgon tänker ge mig sovmorgon till halv sju. Det är en ny arbetsdag då, men veckans sista för min del. På fredag har jag semester så att jag kan ställa iordning det kaos som råder här hemma.

Livet är kort. Men tack för fina kollegor!

Read Full Post »

Jag går lite bort

Nej då! Tyvärr, tycker somliga, men ändå. Jag tänker inte ”gå bort” som i ”dö” idag heller. Det står ju

lite bort

Inte bara bort. Däremot ska vi ut på övning. Vi åker klockan elva till ett ställe utanför stan (inte en viss folkhögskola, tack och lov!!!) där vi ska ha institutionsdag med kommunikation på agendan. Jag ska försöka lotsa mina arbetskamrater och kollegor genom kommunikationens snåriga(?) djungel. Resultatet av dagen ska bli att jag får med mig en hög papper som ska komplettera min kommunikationsplan. Eller i vart fall underlag som ska utgöra en del av aktiviteterna i höstens plan och början av nästa års. Detta innebär att vi till 2013 är ännu bättre förberedda vad gäller kommunikation.

Mot högt satta mål!

Jag har ett högt satta mål med dagens övning. Min plan är att den här institutionen ska bli den skarpaste på att kommunicera sin forskning, framför allt. Vi har redan många besökare till vår externa webb, men webb är ju ganska mycket ”envägskommunikation”, det vill säga information. Idag finns det andra möjligheter och kanaler än det fanns igår. Det finns också gamla kanaler som alltid fungerar och som överlever alla tider. Vi ska helt enkelt bli bäst.

Tyvärr får vi inte med oss hela institutionen, men väl 36 av oss. (Cirka tio kan inte delta.) Vi bilar ut till en lätt lunch. Efter prefektens inledning tar jag över nån kvart och sen ska folk få jobba, med avbrott för eftermiddagskaffe, förstås. Efter redovisning på seneftermiddagen blir det en utomhusövning så att vi ska få lite frisk luft – hoppas det har slutat vräka ner då. Dagen avslutas med middag på kvällen. Gissa vem som lär somna ovaggad i kväll… Men jag ser fram emot fredag när jag ska ha semester. Visserligen går den ut på att göra färdigt hemma, men ändå. Jag slipper ge mig iväg och har tre lediga dagar (lördag och söndag också, ju!) när jag kan göra fint efter fönsterbytet.

Och så, avslutningsvis, uttrycket i rubriken… Det kommer egentligen från min pappa, prästsonen, uppvuxen under världskriget i Helsingfors, med en mamma som var så snäll att hon gav bort hans få leksaker till mer behövande barn (!) och en pappa som var minst sagt respektingivande i sin svarta prästkappa. I en sån familj kunde barnet inte mopsa, minsann, men visst hände det att pappa nån gång ibland blev irriterad på sin pappa. Idag skulle kanske värstingsonen säga:

Dra åt h-e, gubbjävel!

Men pappa, som var försynt i vissa lägen, explosiv i andra, har jag fått höra, sa på sin mjuka finlandssvenska, den han sen tränade bort till 98 procent:

Pappa, gå lite bort!

Nu är jag inte sur på nån alls, men jag drar mig undan lite idag, för att ge jobbet 200 procent och allt annat noll och intet. Tro inte att jag glömmer en enda av er som stöttar mig för det! Såna som jag kommer alltid igen, för ont krut förgås inte så lätt. Ha en bra dag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Huvudvärk av diverse orsaker

Usch vilken huvudvärk jag har! Inte konstigt efter den här kvällens jakt på prylar och framför allt: kanaler! Jag åkte direkt från jobbet för att hämta Fästmön till en shoppingrunda. Det finns ju en viss person i familjen som fyller 21 år på lördag. Detta måste uppmärksammas! Men när barn blir vuxna slutar de att skriva önskelistor. Då måste ”mammornas” egna fantasier flöda. Man kan väl säga att vi lyckades hyfsat genom att slå våra kloka (?) huvuden ihop. Det är väl därför jag har ont i mitt – hjärncellen har fått arbeta. Men hur och vad vi lyckades med kan jag ju naturligtvis inte skriva här – ifall att en viss Slaktar-Pojke råkar läsa.

Känner mig som denna träskalle.

Vi passade på att äta ute också. Slaskmat, förstås, på en hamburgkedja. Inte konstigt att alla jeans sitter som korvaskinn. Inte heller konstigt att ryggen bråkar med mig – jag har ju inga matmuskler, bara en stor, gigantisk fettballong på framsidan.

Bilen var full av grejor så jag blev tvungen att köra in på gården. Det är väl snart det enda jag gör som retar grannarna nu för tiden. Kör bil på innergården, alltså. Jag har ju blivit så snäll att jag är mesig. Att de retar mig är kanske inte sant, men däremot ger de mig… huvudvärk. De nyinflyttade flyttar liksom aldrig in. De renoverar. Varje kväll kvart i sju borras och/eller spikas det. Inte nån lång stund, men tillräckligt för att spä på huvudvärken – eller sätta igång den. Och samma tid fast på morgnarna är det skrikkonsert från en annan lägenhet.  Nej, som sagt, det här med min huvudvärk kanske inte bara beror på att hjärncellen har fått anstränga sig i presentjakt.

Sen var det två kanaler som KomBort ComHem tyckte skulle flytta på sina frekvenser. Lätt för dem att göra! Men förb. svårt för en Toffla med huvudvärk att flytta på. OK, nya platt-TV:n gick väl bra, men hela skiten alla kanaler fick automatsökas om och läggas upp på bra och logiska platser. Alltså SvT1 på kanal 1, SvT2 på kanal 2, TV3 på kanal 3 osv. På gamla tjock-TV:n i sovrummet lyckades jag bara hitta ny frekvens för en av kanalerna. DVD:n, tja, där gav jag upp… Jag orkade inte. Jag fattar inte. Jag är för trött. Och har… ont i huvudet… Men jag måste ju säga att det hade förenklat något om ComHem hade gett oss boende här en kanalplan med alla frekvenser. Eller att man kanske hade gett en sån plan till bostadsrättsföreningen att lägga ut på webben. Dess hemsida om TV-kanalerna är både inaktuell och full av stavfel. Tröttsamt!

Stavfel, ja… Jag skriver då och då riktigt illa här, som jag talade om i morse. Men idag var det rejält pinsamt när nån annan hade stavat illa! På förmiddagen var jag på en dragning om videokonferenser och telefonmöten. Som alltid ska ju folk som presenterar nåt visa ett PowerPoint-bildspel. Förr i tiden, lilla vän, använde man OH-bilder. Lika trist båda två! Men idag blev det som sagt pinsamt. Inte nog med att presentatören hade skrivit

löptes 

i stället för

köptes.

H*n kunde uppenbarligen inte stava till de där stekta, platta sakerna man brukar äta efter fjärtsoppan på torsdagar. Det stod…

pankakor

Nej, nu har jag varit tillräckligt elak, jag som nyss skrev att jag blivt mes-snäll!.. Så elak att jag trodde att jag hade blivit sjuk på riktigt – jag kissade nyss rött. Men tyvärr, tyvärr, alla fiender, jag tänker inte dö i kväll. Jag åt rödbetor till lunch.

Nej, det var bara rödbetornas fel att jag kissade rött. (Bilden är lånad från recept.nu) 

Read Full Post »

Lördagens gästbloggerier

Lokalblaskans servrar verkar ha vant sig vid mina strida strömmar av ord. Inget sammanbrott på flera dar! Och ingen har mig veterligen bombhotat tidningen med anledning av mina skriverier heller…

Här är dagens gästinlägg i Skrivrummet:

Alltid på en lördag

Nya kanaler, snabba ryck, korta språk

Tecken som språk

Read and weep!

Read Full Post »

Lysande klarsynt om Sjukstugan i backen

Med glädje och stort intresse läser jag en alldeles lysande och klarsynt kolumnist i dagens lokalblaska, Li Bennich- Björkman, när hon skriver om Sjuktugan i backen. Li Bennich-Björkman, som inte bara är fristående kolumnist utan också professor i statsvetenskap, formulerar sina tankar så BRA att jag får rysningar på kuppen!

Enligt Li Bennich-Björkman är Sjukstugan i backen ett alldeles fantastiskt universitetssjukhus. Och det håller jag verkligen med om! Där finns högspecialiserad vård och mången personal med specialistkompetenser – förutom alla erfarna och kunniga anställda rent generellt sett. Men ändå har Sjukstugan problem. Nu sist kunde vi läsa om barnonkologen där många syrror sagt upp sig i protest mot nya scheman som skulle gett dem mindre pengar för mer arbet. För ett tag sen var det en annan konflikt kring samma sak på Sjukstugan, denna gång på intensiven. Och sjukhusmaten och städningen har debatterats jag vet inte hur många gånger i lokalblaskan.

Som Li Bennich-Björkman ser det ska olika grupper inom en politiskt styrd organisation samarbeta för att få fram god sjukvård. Det handlar om politiker, medicinska specialister och tjänstemän. Men alla har de lågt förtroende för varandra, enligt en studie som kolumnisten själv gjort. Och då kan man ju inte göra annat än att utbrista:

Ja, då blir det ju som det blir – inget konstigt med det!

Dessutom, påpekar Li Bennich-Björkman, är

[…]kommunikationskanalerna[…] bristfälliga, faktiska forum för gränsöverskridanden möten få och följden var ömsesidg oförståelse, misstänksamhet och maktkamp. […]

Men naturligtvis har människan helt rätt! Så är det ju! Kan man inte samtala, föra en dialog därför att det inte finns plats, tillfälle eller sätt att ”prata” på, då blir det ju som det blir!

Kan det vara så att detta är typiskt för en organisation av denna storlek? Nej inte alls, svarar Li Bennich-Björkman. Hon jämför med Östergötland, som hon också undersökt. Där finns

[…]en helt annan förtroendekultur, medvetet uppbyggd sen decennier. Kommunikation 0ch personlig kontakt (men inte alltid samförstånd) är nycklarna. […] Politiska beslut kunde genomföras, budget hållas och patientinflytande efterfrågades. […]

Li Bennich-Björkman avslutar sin kolumn med att framhålla att hon naturligtvis inte har hela bilden. Men hon tycker att det är självklart att man bör arbeta aktivt för att förbättra samarbete och organisationsklimat. Och kanske, menar hon också, ska det vara skillnader i arbetsvillkor för dem som jobbar på

[…]emotionellt och mentalt särskilt tunga avdelningar[…]

En lysande och klarsynt kolumnist har talat!

Read Full Post »