Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glöd’

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.


 

Communication Error

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!


*under min balle = under min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anna slutade jobbet klockan 16 igår och jag och Clark Kent* åkte och hämtade henne – utan gnissel, fast onekligen med mindre bra bromsar (eller så är det psykiskt…). Killarna hade tjatat om grillning och vi var måttligt roade i värmen, jag, med mitt tröttande flöde och Anna, som hade jobbat 7 – 16. Men vad göra man inte för sina små älsklingar (nåja…)? Vi köpte grönsaker, potatissallad, tzatziki, bröd, dricka, kött och kalkon samt grillkol på hemvägen. Jag var blond och pekade på

kål

när Anna undrade om jag visste var ICA Heidan hade

kol…

I Himlen snodde Anna ihop en sallad, medan jag försökte plocka ihop lite av Elias prylar. Slaktar-Pojken hade plötsligt ångrat sig och skulle INTE med och grilla, så Anna, Elias och jag åkte till Morgonen. Där väntade en hungrig Storasyster som nästan hade förstört sina naglar på att rengöra grillgallret – OMG! – så vi körd igång direkt. (Jerry och Frida var på väg hem från ett spännande möte i Göteborg.)

Eftersom jag är mannen i huset – SKOJAR! – var det jag som tände grillen. Och eftersom jag inte hade nån grillöl blev glöden omjämn, nåt som somliga påpekade några gånger…


Ja, ja, det tog sig så småningom…

                                                                                                                                                                Elden tog sig, glöden infann sig, jag hostade bara lite och alla våra kläder stank sur rök efteråt. Men ändå. Min mat blev jättegod, Anna var missnöjd med köttet till sig och barnen. Salladen var ljuvlig, tzatzikin underbar och bubbelvattnet med citrussmak otroligt läskande i värmen.


Av herr Kalle Kon blev det delvis kolbitar, men de gick att äta. Somrigt och gott!

                                                                                                                                                         Halloumi, gnisselost, la vi på lite senare och den blev också riktigt god.


Gnisselost är gott!

                                                                                                                                                               Jerry och Frida anlände vid 20-tiden och var vrålhungriga. Tyvärr hade de övriga hungriga barnen ätit upp nästan all mat, men något litet fanns kvar. Anna och jag pussade lillgrabben hej då, tog en tur till Himlen och hämtade våra grejor och for sen in till stan. Vi satt på ballen** en stund och försökte svalka av oss, Anna tog en dusch först, jag läste lokalblaskan. Tidig sänggång medan fulla vuxna roade sig med töntspelet Kubb och herr Smidig höll på att skrämma livet ur oss genom att vippa en pool.

Som vanligt skrek alla i grillsällskapet när jag ville fota dem, så håll till godo med denna vackra pion i stället, NÄSTAN lika vacker som mitt sällskap!


Nästan lika vacker som mitt sällskap!

                                                                                                                                                           *Clark Kent = han e min BILman!
**ballen = balkongen

Read Full Post »

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Det har blivit dags att återkomma till hustrun. Första gången jag kontaktade henne i egenskap av begravningsentreprenör var det för min avlidna arvtants skull. Jag ville att tant skulle återbördas till fosterlandets jord. H ombesörjde allt mycket tillfredsställande, varpå jag deklarerade, med blicken borrad djup in i hennes ögon, att jag snart skulle återkomma. Det kanske låter som en märklig sak att säga, men H reagerade inte nämnvärt – förutom att jag såg ett blink av nyfikenhet i hennes ögon.

Och återkom gjorde jag. Tyvärr fick jag offra några oskyldiga för den goda sakens skull, men det var nödvändigt. Jag såg hur hon började glöda i min närhet och när hon insåg att de döda jag överlämnade i hennes vård i själva verket tagits av daga av mig personligen blev hennes blick alldeles svart. Hon var verkligen ljuvlig i sin passion. Och hur hon så att säga ”använde” de döda när jag lämnat dem, försökte jag att inte bry mig om. Jag insåg snart att jag hade H precis där jag ville ha henne.

En kväll när jag som vanligt gjort mig ett ärende till begravningsbyrån, låtsades jag åka därifrån efter att vi sagt farväl. I själva verket dröjde jag mig kvar i lokaliteterna, som jag ju haft möjlighet att lära känna mycket väl efter alla mina besök.

När jag såg hur hon skred till verket, var det inga som helst problem att föreviga det hela med min utomordentliga lilla kamera. Naturligtvis spelade kameran även in ljud. Och även om jag vämjdes av den akt hon utförde, grinade jag förnöjt inombords vid tanken på D:s reaktion.

Naturligtvis var D ende mottagare av filmen tillsammans med ett brev innehållande korta och enkla instruktioner för hur han skulle förfara härnäst. Som jag njöt vid tanken! Och den gjorde det möjligt för mig att inte se det fasansfulla som pågick framför mina ögon, det jag filmade. Jag blundade – trots att mina ögon var vidöppna och seende.

Read Full Post »

E blev både teoretiskt och rent fysiskt utslängd i kylan. Det var vinter och neråt 20 grader kallt den dagen han fick veta att han inte längre var önskvärd. Någonstans inuti hade han nog bara gått och väntat på den här dagen. D och han hade så skickligt som möjligt lyckats undvika att konfronteras, men till slut blev situationen ohållbar. Tyvärr var det D som hann före och eftersom han stod högre i rang än E var det den senare som fick stryka på foten och lämna byggnaden bakvägen.

Efter den här dagen var E:s tillvaro som en drömvärld. En MARDRÖMSVÄRLD, vill säga. Plötsligt var allt det trygga i tillvaron bortryckt under hans fötter. Han som hade varit så nära sitt mål!

E:s plan hade varit att få D att inse att det klokaste D kunde göra var att söka sig därifrån. Men E hade så mycket information och hade samlat så många fakta att han inte hunnit sortera allt än. En del fakta handlade om ren och skär omoral, annat var endast oetiskt. Men det var det brottsliga, det olagliga, som inte kunde få fortsätta. Detta eftersom handlingarna ju ledde till katastrofer och lidanden långt över vad man först kunde föreställa sig.

Problemet var nu att jag inte hade hunnit få all information och alla fakta från E innan hans frånfälle. Någonstans under vägen gav han upp. Jag var helt oförstående inför detta eftersom jag ju visste att en man som E var en man som brann för rättvisa. Samtidigt gissade jag att han ville vara säker på sin sak innan han la fram ett förslag som kunde stå oemotsagt.

Mitt dilemma var att främsta källan till information nu var avliden. Gissningsvis fanns dokument bevarade på säkra ställen – frågan var bara VILKA ställen… Men sedan E:s frånfälle var det som om hans ursprungliga glöd hade slagit en gnista i mig. Även jag började fatta eld. Även jag började brinna för att ont skulle fördrivas med ont och rättvisan segra.

Enligt min uppfattning var emellertid D:s grövsta brott att E inte längre fanns i livet. Det fanns ingen annan skyldig till detta än D. Att sända någon annan människa i döden är den största synd man kan begå. Och syndaren skulle straffas, om det så var det sista jag gjorde. Det lovade jag E när mina tårar så småningom hade slutat falla och jag försökte sluta hans ögon inför den sista resan.

Read Full Post »