Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vända kappan efter vinden’

Ett typiskt gnällinlägg, med inriktning mot er som hånar mig för att jag inte orkar.


Nä, jag orkar inte.
Jag orkar inte med allt brus, alla (o)ljud. Står inte ut. Det kallas för högkänslighet och det är inget jag fejkar.

Pojke i porslin s håller för öronen

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.


Bloggen tar fortfarande hand om
min overload, för människor litar jag inte på. De vänder kappan efter vinden alltför lätt. Eller väljer att missförstå.


Livet är kort. Jag orkar inte delta.

Read Full Post »

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd! arg

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.


StrykjärnTill sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.


Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

I eftermiddags blev det så klart att årets Nobelpristagare är en svensk, Tomas Tranströmer. En mycket värdig pristagare, anser jag. Men det tycker förstås inte alla. Plötsligt har Dagens Nyheter, till exempel tyckt att det är lämpligt att diskutera huruvida Tomas Tranströmer är värd priset. Då är det inget snack om låsta kommentarsfunktioner på medias hemsidor… Dubbelmoral, eller?

På radion i bilen hem diskuterade en programledare pristagaren. Han hade aldrig hört talas om Tomas Tranströmer och han tänkte minsann aldrig läsa honom. I stället för ett litteraturpris borde det instiftas ett teknikpris. Eh… ett teknikpris? Teknik – bygger inte de flesta andra prisen på olika sorts teknik och naturvetenskap? Vad är det för fel med ett pris i ren humaniora? Jo, resonerade den unge radiomannen med salvelsefull stämma,

författare har ju liksom inte gjort nånting för världen!

Behöver jag säga att jag bytte kanal och starkt överväger att sluta lyssna på Bandit..? Musiken är helt OK, men puckona där emellan…

Häromdan var det rolighetsminister Betnér som ondgjorde sig över Marcus Birro. Du minns väl Marcus Birros utspel om att han tänkte aspirera som kandidat till partiledarposten hos Kristdemokraterna – och sen slutade han aspirera men blev ändå av med programledarposten på TV4. Då satt Magnus Betnér och raljerade över hur lättkränkt Marcus Birro är och undrade vad han Birro tänkte sluta göra nu:

För han slutar ju alltid med nånting – blogga eller twittra eller så – när han blir kränkt. Eller också flyr han utomlands.

Samme Betnér tog några timmar senare ställning för Marcus Birro. Kan nån fatta? Snacka om att vända kappan efter vinden! Men det var det ju för övrigt inte bara Magnus Betnér som gjorde…

Jag menar inte att man ska vara rigid och inte kunna ändra åsikt, men att ena stunden sitta och raljera en längre stund i radion om Marcus Birro – och sen tycka synd om honom för att TV4 är så taskiga… Det är lite konstigt för mig…

Vad tycker jag då?

  • Tomas Tranströmer är en mycket värdig Nobelpristagare, det skrev jag redan inledningsvis.
  • Dagens Nyheters diskussion om Tomas Tranströmers värdighet känns dubbelmoralisk med tanke på att media nyligen diskuterat kommentarsfunktionens vara eller inte vara. För att inte tala om hur ovärdig diskussionen känns…
  • Magnus Betnér… ja, jag begriper mig inte på honom. Kappvändare? Vindfågare? Rolig? Eller?
  • Marcus Birro. Duktig skribent, jag älskar hans krönikor. Men lättkränkt, som en liten pojke. Och lite får man nog tåla när man har åsikter. (Jag gissar att jag får en massa skit för det här inlägget, till exempel. Fast jag tänker inte sluta blogga för det. Inte just nu, i alla fall och inte av det skälet.)
  • TV4. Jag tycker att man gjorde rätt. Låt oss åtminstone få tro att programledarna är partipolitiskt obundna. Tyvärr är ju Marcus Birrot bränd nu då, eftersom han hade planer på en politisk karriär och berättade öppet om dem.

För att det här inlägget inte ska sluta i en negativ ton kommer här min favoritdikt av Tomas Tranströmer, C dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Read Full Post »

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Ibland känns det som om jag bor mitt på en teaterscen. Det är skrik och gap och smällande i dörrar som den värsta farsen. Och mitt i eländet finns jag. Försöker existera, försöker överleva, försöker skriva, sova, älska, vara, städa. Ja, allt som en människa gör. Men det går inte att komma ifrån att livet är en fars, åtminstone där jag befinner mig. Eller en tragisk komedi. Eller, för att citera ett pucko som en gång skrev ett fult och elakt brev till mig:

[…] Tofflan – en tragisk persons bekännelser […]

Puckot som skrev brevet kunde inte ens stava mitt förnamn korrekt i brevet, så jag tar inte så mycket på allvar det som puckot

[…] skrivigt […]

 – ja, puckot stavade illa (då snackar vi inte stavfel eller dyslexi, vi snackar dålig bildning) – till mig i brevet. För det var ju inte det enda felet heller. Bland faktafelen noterar jag bland annat att det ju inte enbart var EN granne som utsatte mig för sexuella trakasserier, utan TVÅ. Och att sparken kan man väl ändå inte få om man inte är anställd och betalar skatt?

Precis som en blogg är ett brev ju ofta baserat på känslor. Fakta kan vi snacka om när vi snackar om forskning. Jag tror att vi är många som behöver ett andningshål och att blogga om sina åsikter och känslor är både gratis och terapeutiskt. Dessutom ett bra sätt att skaffa sig nya och riktiga vänner på.

Var sak har sin tid – och det gäller också så kallade vänner som visade sig ha tomma baksidor, likt pappfigurer. Pappfigurer som inte tålde det minsta blåst utan att falla omkull – trots att de vände kappan efter vinden genom att skratta med åt vissa andra till dess de själva blev föremål för skratten. Då satte de skrattet i vrångstrupen och kallade mig Karlsson på taket. (Ja jisses så somliga har skrattat!) Platta pappfigurer, knappt tvådimensionella, utan substans, utan själar, utan mod att tala om varför

[…] folk började backa ur […]

Jag hittade ett fult brev i morse och det är det jag citerar ur. För att visa att jag har gått vidare. För att visa hur elaka folk kan vara. Elaka genom att varken säga vad man har gjort för ursprungligt fel eller genom att sprida saker sagda i förtroende vidare. Det är betydligt elakare, nämligen, att snacka bakom ryggen än att lyfta fram allt i det öppna ljuset. Men jag har lärt mig att folk är ljusskygga. Och tänk, jag har överlevt även detta!

↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔

Dagen är lite svagt bajsbrun idag. Jag tyckte att det var trist att se snöflingor singla ner i morse, trodde först inte att det var sant när Fästmön gav väderleksrapport. Vi tog sovmorgon. Anna börjar inte jobba förrän klockan 16. Härligt att ägna lång tid åt frukost och tidningsläsning – nu har vi ju var sin och slipper vänta på att den ena ska läsa klart lokalblaskans första del. Jag måste säga att jag gillar Dagens Nyheter! Det ÄR liksom en större tidning på alla sätt. Men den har ju inte de lokala nyheterna. Nyheter som man kan läsa på nätet. Ja, jag står faktiskt och överväger saker och ting…

Nu ska jag strax ringa en vän. Jag har noterat att hon är uppstigen! 😀

Read Full Post »

I dagens lokalblaska läser jag en alldeles utmärkt formulerad och klarsynt insändare, signerad med namn, av en operationssjuksköterska. Lysande! Det känns endast liiite trist att det inte finns en bra personaltidning där de anställda internt kan diskutera och ventilera knasigheter på Sjukstugan i Backen. Och den personaltidning som nu läggs ner har varit Husbondens röst i så många år nu att det vara länge sen den hade trovärdighet. (Vem, för resten, skulle ha vågat skicka in en kritisk insändare dit utan att vara rädd för repressalier???) Mycket, mycket tråkigt slut för en tidning som i begynnelsen fick flera priser och utmärkelser för att den just INTE var Husbondens röst… Och kom inte dragandes med argumentet intranät, för se tillgång till datorer på arbetstid är få i den här verksamheten förunnat. I vart fall inte majoriteten av de anställda, de som jobbar på golvet.

Insändaren, som har fått en rubrik som är halvtöntig och som jag gissar är satt av tidningen, behandlar det stora antal avhopp av chefer inom Sjukstugan i Backen. Men den behandlar också det faktum att cheferna har fått komma till tals i lokalpressen om orsakerna till att de slutar. Insändarskribenten noterar två saker i dessa  nyheter (jag vet inte om jag skulle kalla detta nyheter, men insändarskribenten gör det):

  1. Chefernas klagomål över hur de har blivit behandlade
  2. Framställningen av dem som hjältar

Nu kommer insändarskribenten fram till ytterligare ett viktigta faktum, nämligen:

[…] Men då blundar man för att de här cheferna själva har varit delaktiga, mer eller mindre, i den process som lett till det kristillstånd […] nu befinner sig i. De har varit tysta hela vägen, men nu när deras ledarskap ifrågasätts vänder de kappan efter vinden och motsätter sig sjukhusledningens policy. […]

Insändarskribenten menar att de chefer som har hoppat av aldrig har lyssnat på sin personal när den har försökt påtala bristande resurser, stress, arbetsbelastning och fara för patientsäkerheten.

Och så den underbara slutklämmen:

[…] Nu har det bildats en ny grupp med syfte att få […] ur krisen. Och gissa vilka som ingår i denna grupp. Jo, samma gamla ”hjältar”. Man blir bara förbannad.

Detta, kära läsare, är skrivet av en riktig hjälte, en sån som arbetar på golvet och inte von oben! BRA rutet, NRD!!!

Read Full Post »