Lanthandlerskans son

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blekingegatan 32

Ett inlägg om en bok.

---

 

Om jag tidigare var lite nyfiken på Greta Garbo, kan jag inte påstå att den nyfikenheten har minskat. Detta efter att ha läst Lena Einhorns roman Blekingegatan 32. Här får jag som läsare träffa den mycket unga Greta fram till genombrotten i såväl Sverige som Amerika. Och så får jag läsa om kärleken till lilla Mimi. Det här var den sista boken i den gigantiska hög jag köpte för en del av födelsdagspengen från mamma. Tack!

Händelserna i romanen (nej, det är ingen biografi, men den är baserad på verkliga händelser och fakta!) utspelar sig under 1920-talet. Greta Gustafsson bor på Blekingegatan 32 på Söder i Stockholm tillsammans med sin mamma Anna och syskonen Sven och Alva. Pappan gick bort när Greta bara var 14 år. Hon får tidigt arbete som expedit på PUB. Så småningom ”upptäcks” hon där och för stå modell för hattar i PUB:s katalog. Men det är skådespelare hon vill bli. Genom tillfälligheter får hon en kontakt och medverkar i en filmkomedi. Sen kommer hon till Dramaten. Det är där hon träffar Mimi, som blir hennes älskade. Tiden på Dramaten är Gretas lyckligaste i livet. Sen träffar hon Moje, regissören Mauritz Stiller. Och inget blir sig likt.

Det här är en vidunderlig bok – på många sätt. Ett sätt därför att författaren ursprungligen tänkte göra en film om Greta Garbo. Under sju år kämpade hon för detta. Men det blev ingen film, det blev en bok. Och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är en välskriven bok. En del kapitel skildrar tiden efter upptäckten i Amerika, andra kapitel vägen fram till berömmelsen i Sverige. Författaren lotsar skickligt mig som läsare genom de olika tiderna. Man får ett hum om varför Greta Garbo kallas gåtfull – Lena Einhorn lyckas skildra Greta Garbo på ett mycket trovärdigt sätt.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Göingeflickorna – 60-talets skånska Spice Girls”

Ett inlägg om en dokumentär om Göingeflickorna.

Nä, jag har inte kommit på rubriken till det här inlägget själv, den är snodd från en kvällsblaska! Idag vet väl knappt nån vilka Spice Girls var. Är det nån som då minns Göingeflickorna från skånska Boalt?

Göingeflickorna.

Systrarna Norén, som de ursprungligen hette och kallade sig, började sjunga tillsammans kring mitten av 1950-talet. Sonja, Barbro och Agneta turnerade Sverige runt och var riktigt stora, framför allt på 1960-talet. Då var det två, tre framträdanden per dag… Det blev många mil i den gamla Volvo Duetten.

Det stora genombrottet för trion kom 1961 med låten Kära Mor. Och det är bland annat på grund av den låten jag verkligen gillar dessa töser! För Kära Mor blev, precis som vissa andra, döskallemärkt av Sveriges Radio. Skälet var att den ansågs alltför sentimental. Men det handlade också om att man tyckte att det var förskräckligt med en dotter som inte besökte sin mor tillräckligt ofta…

Som tur var spelade Radio Nord låten. Och den blev så populär att Sveriges Radio tvingades häva spelstoppet av den. Den valdes till och med till Årets låt 1961 – och slog då bland andra Evert Taube.

Under 1960-talet blev det till och med en turné i USA. Under 1970-talet försökte tjejerna poppa till sig lite, med kort-kort och sånt, men publiken ville se dem i folkdräkter.

Vid mitten av 1970-talet valde Barbro att hoppa av från gruppen och i stället sjunga med sin man Lars. Sen dess har trion gjort ett par revivals. Det senaste framträdandet tror jag var 2012. Men nu blir det inga fler, för Sonja avled i mars i år. Den här dokumentären är gjord av hennes son Tord till minne av mamman.

Det här är en rörande dokumentärfilm om en tid och en musik- och sångstil som inte längre görs. För Göingeflickorna kunde nämligen sjunga.

Tofflan ger högsta betyg till den här dokumentärfilmen!

Missade du dokumentären på TV? Här kan du titta på den!

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets julinyheter

Månadsbrevet från Månpocket svischade ner i inboxen. Här har jag gjort ett urval av intressanta titlar som ges ut i juli:

Sankta Psyko av Johan Theorin
Johan Theorins byter spelplats: från ett vindpinat öländskt alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten. Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte som andra dagis. Det ligger i anslutning till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under övervakning få träffa sina föräldrar. Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Som varför han ville ha just tjänsten på Sankta Psyko. Och som vad som egentligen hände för nio är sedan när lille William försvann från det dagis där Jan arbetade då …

Pojkarna av Jessica Schiefauer
Den här boken fick Augustpriset för bästa barn och ungdomsbok.
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Jessica Schiefauer har skrivit en magisk roman om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap.

Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide 
En dag känner Jacks fru Aino inte längre igen honom. Han är bortsuddad ur hennes minne; som om deras liv tillsammans i stugan vid havet aldrig hade ägt rum. När han kommer till sitt jobb som guide på slottet Myntholm är hans kollegor avvisande, och även hans gamla mor stirrar frågande och skrämt på honom. Ingen vet vem han är. Varför är det ingen som kommer ihåg Jack? Och varför kan ingen minnas hans ansikte mer än några sekunder? Hans efterforskningar leder till ett kollektiv med ”bortglömda” i Stockholmsförorten Rinkeby. men också bakåt i tiden, till Myntholm och en galen flickas tragiska öde. Kanske finns där ett svar och lösningen på hur han ska få Aino, och sitt liv, tillbaka. Mannen som föll i glömska är en historia om en man som slutar märkas. En brett upplagd roman som berör.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Hanna är trettioett när hon träffar Alex. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna.
Hon har nyss lämnat Tommy och flyttat till en ny lägenhet. Där lutar sig väggarna inåt och hon hetsäter och kräks nästan varje dag. Men Alex är inte rädd för hennes mörker. Han verkar inte rädd för någonting alls.

För då minns jag kärleken av Charlotte Alvin och Minna Tunberger 
Det har snart gått sju år sedan Charlotte och Jacob drabbades av flodvågen i Thailand. Charlotte berättar med hjälp av journalisten Minna Tunberger, om hur hon förlorade sin pojkvän och själv var mycket nära att dö. Det är en skakande berättelse om djupaste förtvivlan och bottenlös sorg, om smärtan i det oåterkalleliga, om frågor utan svar. Men också om små glimtar av ljus i mörkret. Hur det är ta ett steg fram och två tillbaka. Och så vändningen som kommer till sist i mötet med Göran, psykologen och traumaspecialisten, han som har verktygen som Charlotte behöver för att åter kunna känna glädje och lycka i livet. En stark personlig skildring som trots allt skimrar av hopp och livslust.

Getingsommar av Denise Mina
Boken fick Deckarakademiens pris för bästa utländska deckare!
Nyheten är förstasidesstoff. En känd finansman hittas hängd i ett träd utanför sitt hus i Kent. Självmordet väcker ingen sympati. Lars Anderson var girigheten personifierad och han lurade många småsparare på pengar. Efter sig lämnar han dessutom en trasig familj med komplicerade problem.
Några timmar efter Andersons död påträffas en ung kvinna mördad i ett av Glasgows mer välbeställda villakvarter. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder fallet finner hon flera egendomligheter. Sarah Erroll levde ett dubbelliv som skulle chockat omgivningen. Spåren leder till Kent och den nyligen bortgångne Lars Anderson…

Rockstjärnan Gud glömde av Kee Marcello
Under andra halvan av 80-talet var Europe ett av världens största rockband. De sålde över 30 miljoner skivor, låg etta på försäljningslistorna i 26 länder och spelade på världens största scener tillsammans med band som Metallica, Def Leppard och Bon Jovi.
Kee blev ny gitarrist i Europe 1986 då de just släppt The Final Countdown och var på väg att få sitt stora genombrott. Han klev rakt in i en rock’n’roll-cirkus full av droger, groupies och jetsetliv.

Read Full Post »

En till fyller jämnt: GB Glace blir 70 i år!

Alla har vi väl minnen förknippade med glass..? Själv tänker jag på min bardoms somrar i Varamon, Nordens största insjöbad, den finkorniga sanden där som kröp in överallt (till och med i öronen), doften av solvarmt trä – och så smaken av glass på tungan. I år fyller GB Glace 70 bast… Nu snackar vi varumärke!..

GB-gubben Clovve har funnits med länge. Han gifte sig 2010 med Clovina. Kanske är det dags att de får smått snart?

GB-gubben Clovve har varit en symbol för GB Glace länge. Men faktum är att han egentligen bara skulle marknadsföra glassen Pajaspinne, som kom i mitten av 1960-talet. Clovve överlevde emellertid Pajaspinne och idag är han en stark symbol för glass. Det finns nog ingen svensk idag som inte vet vad Clovve marknadsför..?

GB Glace bolag startade 1942. Det stora genombrottet kom en sommar i mitten av 1950-talet. Då hade det blivit vanligare och tekniskt möjligt för gemene man att förvara glass hemma. Och populariteten håller i sig. Idag är Sverige ett av de länder i världen där man äter mest glass.

De här glassarna fanns år 1962 när jag föddes! Kolla priserna… Puckstång ser ovanligt stor ut. Jag kan meddela att den snabbt krympte – både i storlek och pris.

Det här är ett starkt varumärke och det är ofta förknippat med nostalgi, precis som jag inledde det här inlägget. Glass för mig är barndom och en tid när ”allt var bra och tryggt”. Men det var också en tid när mamma och pappa inte hade råd att alltid köpa glass till sin tjatande dotter. Blev det nån glass kunde man ge sig på att det blev Puckstång jordgubb eller vanilj, för den var minst och nästan billigast. När isglassen gjorde sitt intåg blev Igloo cola eller apelsin favoriten. Hade man en kompis som åt glass samtidigt kunde man köpa var sin smak. Sen delade man på de två pinnarna som satt ihop och så gav man varandra en. På så vis fick man smaka båda!

Idag har många nya glassar kommit till och många har försvunnit. Min absoluta favorit, när jag blev lite äldre och kunde lägga veckopengen på en glass, var Storstrut… Idag gillar jag mest Tip Top, men även Päronsplitt kan slinka in i gapet. Päronsplitt kom 1970 och då fanns det samlarbilder med i pappret. Jag minns att det var afrikanska djur. Numera står det gåtor på pinnarna.

Och nu måste jag ju bara fråga: Vilken är din favoritglass????

Read Full Post »

Babel den 12 maj: Skrivbord, japanska Twitternoveller och Kairo

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

27 Club – myt, förbannelse, slump – eller finns det en förklaring?

I måndags var det exakt 40 år sen Janis Joplin dog, endast 27 år gammal. Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones och Jim Morrison är de fyra grundbultarna i 27 Club. Denna makabra klubb bestående av rockstjärnor som dött endast 27 år gamla.

Man kan undra om det vilar en förbannelse över dessa, om det är en myt, en slump eller om det finns en förklaring. Det man kan säga är att rockmusikens värld är en sorts låtsasvärld med många farliga lockelser, såsom droger…

Jonas Inde har skrivit en pjäs, som ges på Maxim i Stockholm, och som har titeln 27 Club. Föreställningen bygger på musik av de sex mest kända medlemmarna i klubben: Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Kurt Cobain och Robert Johnson.

Enligt Jonas Inde är män som starkast just i 27-årsåldern. Han tror inte att dödsfallen har skett på grund av otur. Men varför just 27 år? Om man tittar på en typisk medlem i 27 Club börjar det med genombrott och en karriär som pekar uppåt – för att sen ganska brant stupa neråt. Det är som om stjärnorna når ett tak vad gäller sina prestationer. De har liksom gjort sitt bästa väldigt fort och tidigt i livet.  Många har problem med droger och alkohol. Men trots att vi idag vet mer om drogers verkan har den här klubben nu ungeför 30 medlemmar…

”27 Club”spelas till och med den 18 december på Maximteatern i Stockholm.

 

Read Full Post »