Sagans slut och verklighetens början

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.

---

 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt som återstår

Ett tomt inlägg.

---

 

Vilken dag det har varit! Jag har haft en bra dag, vädret och allt annat elände till trots. Morgonen ägnade jag åt att treva i mörker – här var svart som natta ju. Lite varmare har det blivit och det tackar vi för.

Mitt på dan skenade jag över till Tokerian och mötte upp A. Vi handlade lite diverse och A skulle hämta ut ett paket med en sophink! En kanske mindre rolig historia i sig, men den är inte min att berätta.

Sen fikade vi hemma hos mig i flera timmar. Lyckades få till drickbart kaffe till de tre wienerbröden. Ja, du läste rätt: tre. Jag är en svag natur och faller för

köp tre, betala för två

Allt som återstår är tomma bullpapper och smulor.

En gång i tiden jobbade vi ihop, A och jag. Det är vi två som tillsammans med dåvarande chefen är de enda som fortfarande lever i den ursprungliga arbetsgruppen. Vi pratade lite om det idag och det var jag som tog upp det. Rökningen tog en av våra före detta kollegor så sent som förra året. Det är såna saker som gör att jag önskar att alla bara ville sluta röka.

Men vi pratade förstås också om glädjeämnen, som barnbarn och skånska och roliga människor. Ändå dröjde jag mig kvar i det sorgliga. Jag bär sorgen och skulden inom mig och det är tung last. Då är det gott att vara omgiven av fina vänner och kärlek, såna som vill mig väl.

I kväll blir det kycklingburgare om jag klarar av att hantera stekpannan. Men jag är fortfarande full i magen av fikat. Och allt som återstår är tomma papper och några smulor.

Kvällens höjdpunkt är förstås Downton Abbey klockan 21.30. Sen återstår bara natten… Den som lever i morgon har fått tillbaka en timme av sitt liv. Glöm inte att flytta tillbaka visarna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ja se karlar…

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen, dem jag alltså inte rivit av mig med silvertejp än. (Hett internt modetips i familjen.) Uttrycket

Ja se karlar…

är det som dyker upp i skallen när jag läser om Marcus Birros tjolahopp i Dagen . Men hallå! Om du skriver nånting så provocerande, Marcus Birro, då får du räkna med att alla inte håller med. Ställ undan den där tjurige lille pojken och ägna dig åt att skriva böcker och krönikor som inte är homofoba. För det är du jäkligt bra på! (Och oavsett vad jag tycker om dina åsikter, Marcus Birro, så läser jag din senaste bok just nu och tänker recensera den för det verk den är, inte för vad jag tycker om dig! Lita på det!)

Daniel Grahn, ansvarig utgivare på Dagen, försvarar Marcus Birro och menar att tidningen inte tänker ge vika för näthatet. Han skriver bland annat :

[…] Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om ”näthatet” tvingar oss att förlora Birro. […]Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart. […]Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! […] På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. […]

För mig handlar protesterna mot Marcus Birro inte om näthat utan det är just protester mot hans åsikter. Att ansvarig utgivare för Dagen eldar på Marcus Birro och börjar ta upp näthat förstår jag inte. Om Marcus Birro tillåts ha åsikter ska väl ”alla andra” tillåtas ha det också. Eller..? Sluta att göra skillnad på skit (media, bloggare med flera) och pannkaka (kändisar). För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Daniel Grahn är släkt med Bo Grahn som ständigt och jämt försöker skriva homofoba kommentarer på min blogg..? Såna kommentarer publiceras inte, för det är Näthat med stort N.

Sen kan jag ju inte hjälpa att skriva ett par rader om Håkan Ljugholt, f’låt Juholt. Media med flera är rätt taskiga mot honom just nu, men ärligt talat, är det inte dags för lite självinsikt och lämna partiledarposten? Till och med partiorganet (mer eller mindre) Pravda rapporterar att man diskuterar Juholts framtid. Det kan inte vara möjligt att nån har nåt förtroende kvar för en person som flera gånger bevisligen inte har talat sanning.

Read Full Post »