Liket i biblioteket

Ett inlägg om en bok.

---

 

I söndags kväll somnade jag ifrån en Miss Marple-film på 7:an. Och det var tur, det, för överst i att-läsa-högen låg Agatha Christies deckare Liket i biblioteket. Det var på just den boken som söndagsfilmen baserade sig! Nu har jag läst ut boken och slås av hur mycket bra författaren kunde åstadkomma på endast lite mer än 150 sidor. Dagens deckarförfattare är, i mitt tycke, ofta alldeles för ordförtjusta!

På Gossington Hall vaknar makarna Bantry en morgon av… ingen porslinsbricka med frukost utan upptäckten av en mördad ung kvinna i deras bibliotek. Polis påkallas, men smarta fru Bantry kontaktar även miss Marple, som forslas över med bil. Och naturligtvis blir det den gamla ungmön som löser fallet så småningom. Fast först ska hon förstås avslöja ett par falska identiteter och, dessvärre, ytterligare en ung kvinna ska hittas mördad.

Den här boken köpte och/eller läste Siv en regnig fredag den 23 augusti 1985. En lördag nästan 30 år senare (den 21 mars i år) hamnade boken i min ägo tack vare Sivs dotter. Jag är så tacksam för de två tunga papperskassarna med böcker som jag fick i våras!

Liket i biblioteket då? Ja, det är en av Agatha Christies bättre deckare. Den är så bra att hon till och med nämner sig själv på en sida (att hennes autograf ingår i en liten pojkes samling). Vidare framgår också senare i boken att det inte är populärt att driva med polisen…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solmåndag

Ett soligt måndagsinlägg.

---

 

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: Murder is easy

Ett inlägg om söndagens Miss Marple-film.

Sedan förra söndagen har 7:an börjat visa söndagskvällens Miss Marple-filmer en timme senare. Då orkar inte Lillkickan se, för hon ska upp tidigt och jobba. Jag avnjöt därför ensam Miss Marple: Murder is easy igår kväll.

Miss Marple råkar på märkliga mord på landsbygden den här gången.

Den här gången träffar miss Marple en kvinna på tåget. Kvinnan berättar mycket osammanhängande om ett antal mord. Hon avslutar med att säga att hon nog själv är nästa offer. Och mycket riktigt: nån knuffar henne nerför en rulltrappa i London så hon slår ihjäl sig. Miss Marple ser dödsrunan och kan förstås inte låta bli att åka till den lilla byn och ta reda på vad som försiggår. Till synes kloka människor dör på märkliga sätt. Självklart blir de mördade!

En ganska typisk Miss Marple-film, med märkliga mord och många som tas av daga i en liten by. Ganska spännande. även om jag förstås listar ut delar av berättelsen bakom. Det blir ett Toffliskt medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: The Sittaford Mystery

Ett inlägg om en Miss Marple-film.

Ett lagom soft sätt att avsluta veckan och helgen är att glo på 7:ans Miss Marple-serie. Igår kväll slängde vi ner oss i soffa respektive fåtölj för att glo på Miss Marple: The Sittaford Mystery (2006). Både Fästmön och jag höll oss vakna.

Söndagar = Miss Marple-kväll i New Village.

En aning förvirrat är det hela. Inledningsvis irrar miss Marple runt på ett tåg och pratar alldeles för mycket, bland annat med en politiker, mr Trevelyan, på väg att efterträda Winston Churchill som premiärminister. Han är lagom road, men miss Marple inser att han är granne med brorsonen, den hon egentligen skulle möta på tåget. Brorsonen är försenad På grund av en snöstorm hamnar de på Sittaford House, där mr Trevelyan bor. Husets ägare själv insisterar på att tillbringa natten på byns hotell. På hotellet finns en brokig samling människor, bland andra mr Trevelyans adoptivson, en kvinna och hennes hunsade dotter, den skumme mr Smith-Jones, adoptivsonens fästmö, journalisten Charles med flera. Ingen är riktigt den h*n utger sig för att vara. Dessutom hör de på radio att en fånge är på rymmen i trakterna. För att få kvällen att gå spelar de Anden i glaset. Och anden förutspår död.

Borta i Sittamore House är miss Marple nära att att Turkish delight avsedd för mr Trevelyan. Men godiset har blivit förgiftat. Trevelyans bäste vän Enderby, som har väntat på dem i Sittamore house, ger sig iväg till hotellet för att varna Trevleyan. Försent, förstås…

I filmen ingår såväl kärlek som förskjutna barn dessutom. Jaa, det är en salig blandning och en härlig röra. Men som vanligt knäcker miss Marple nöten och kommer på vem mördaren är och mördarens motiv.

Filmen är baserad på boken The Murder at Hazelmoor, som kom ut i USA 1931.

Ganska spännande, om än rörig, får filmen högt Toffelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: The Moving Finger

Ett inlägg om en TV-film.

Kvällens Miss Marple: The Moving Finger (2006) inleds med en krasch. Jerry Burton kraschar – men han överlever. Hans syster Joanna hyr ett hus på landsbygden för att han ska få lite lugn och ro under sin konvalescens. Men vistelsen blir allt annat än lugn…

Miss Marple kommer förstås på vem mördaren är.

I den lilla byn är det nån som skriver anonyma brev med skvallriga anklagelser. Breven är så otäcka att advokatens fru begår självmord. Men sen sker ett mord på en person och polisen, miss Marple och Jerry Burton börjar tro att även självmordet är mord. Polisen är övertygad om att brevskrivaren är mördaren. En person som finns mitt ibland dem, en kvinna, dessutom.

Som vanligt är filmen baserad på en av Agatha Christies deckare med samma namn. Boken kom ut 1942 och titeln anspelar på ett citat ur en dikt ur Rubáiyát av Omar Khayyám, en persisk diktare som levde 1048 – 1131.

Jag bänkade mig förväntansfull och slog på 7:an på TV:n. Men i kväll blev jag lite besviken. Filmen var ganska seg, bitvis, och det blir inte riktigt spännande.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

Muller och sånt

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »