Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘biverkning’

Ett inlägg om gapande, tystnad och en och annan elakhet.


 

Gapande groda

Gapandet slutade efter bank i väggen.

Äntligen blev det sovmorgon idag! Jag vet inte varför – kanske är det vanan? – men mina två nyligen passerade lediga dagar vaknade jag envist före eller strax efter klockan sex. I morse vaknade jag 8.38… Fast i och för sig hade Gapmänniskan väckt mig nånstans vid sjutiden. Då blev jag så ilsk att jag bankade i väggen. Gapet slutade – och jag somnade om!

Jag skröt ju igår om att sprutan inte gjorde ont att få. Nej, det är visserligen sant, men på kvällen fick jag ont som tusan på stället där den togs. Idag är det inte mycket bättre. Det känns som om jag har träningsvärk. Vänsterarmen vill inte riktigt röra sig som jag tycker att den ska. Naturligtvis har jag googlat – vem ringer 1177, liksom?! – och fått fram att en vanlig biverkning av just denna spruta är att man kan få ont på själva stickstället. Så då är det väl det jag har. Punkt.

Vädret är inget vidare alls. Det är mulet och regnar av och till. Men jag ser att solen försöker tränga fram. Den lyckas emellertid inte.

Mina väskor är packade för avfärd till Himlen. Jag har nyligen ätit en sen frukost och tandborstningen är klar. Bara resten av morgon(!)toaletten återstår, typ att tvätta mig. Jag var verkligen vrålhungrig, så jag dukade upp en riktig helgfrukost förut. Nu står jag mig nog till kvällen. Fästmön ska göra nånting med kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Det var ett tag sen, faktiskt!

Helgfrukost

Helgfrukost av den rejäla sorten.

 

Det ska bli skönt att komma härifrån ett tag. För tillfället är jag extremt ljudkänslig och här i huset är inte precis tyst. Det låter faktiskt som om en av de före detta boende har återvänt – det är nån som har ägnat större delen av förmiddagen åt att smälla i en ytterdörr… Så nej. Jag saknar verkligen inte dessa människor, även om jag inte estimerar Grillarnas rök och entoniga musik. Det är väl mig det är fel på, som vanligt. Jag har ju svart på vitt att en och annan tycker att jag ska flytta till ett hus i skogen. Och jaaa, det skulle jag jättegärna göra – om jag hade möjlighet till det. Tills vidare njuter jag i alla fall av det faktum att jag flyttade hemifrån när jag nyss hade fyllt 18. En del närmar sig 30 och bor fortfarande hos mamma och pappa. *smackar med tungan i gommen och skakar på huvudet*

Nej, dags att sätta fart innan jag blir alltför elak. Man kan ju aldrig veta om nån springer omkring med en vräkningslista med mitt namn på.

Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska läsa mitt inlägg om CCS Fotcream som jag skrev i morse. Det är långt, men tänkvärt, tycker jag själv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en fotkräm.


 

CCS Fotcreme

Min favorit!

Många är åren som jag har smort in mina fötter det sista jag gör på kvällen. Jag ligger i sängen och smörjer fotsulorna. Ger dem lite massage samtidigt. Det tog ett tag innan jag hittade en kräm som passade. Men när jag fick CCS Fotcreme i julklapp ett år av mamma var jag fast. Den fotkrämen har jag kört med sen dess.

Jag har då och då provat andra fotkrämer, bland annat Apoteket Hjärtats, men inte gillat nån. En del är för feta och borde benämnas salva, medan andra, till exempel Hjärtats, är för tunna och rinniga. Just CCS kräm har varit perfekt.

CCS Foot Cream

Ny förpackning, nytt, särskrivet namn… Men är krämen i sig ny?

 
 
 

Så jag blev lite… störd när jag skulle skicka efter apoteksvaror från Apotea, vilket jag ofta gör eftersom priserna är lägre än ute i handeln. Noterade då att CCS Fotcreme inte bara bytt färg på tuben till lila utan också namn, till det mer anglosaxiska och särskrivna Foot Cream. Enbart detta borde ha gjort att krämen inte skulle ha hamnat i min varukorg. Men jag chansade och tänkte att den, namnet till trots, ju kanske inte är sämre än ursprunget. Dessutom var jag lite desperat eftersom min gamla, blåa tub var på väg att ta slut.

Det som först slog mig när jag öppnade tuben var att krämen inte doftade annorlunda. Men det gjorde den när jag väl hade klämt ut en klick och börjat smörja in fötterna! Doften går mer än tidigare mot parfyrmerade oljor. Och såna oljor kan man tycka mer eller mindre om. Jag vill inte ha min fotkräm alltför parfyrmerad, men jag tyckte att just denna faktiskt var alldeles lagom.

Vad gäller krämens fyllighet, känns den precis lika lagom fet som sin blåa föregångare. Ytterligare ett plus!

Men vad är nytt, dårå, förutom det förskräckliga namnet – vi bor i Sverige, då skriver vi korrekt svenska! – som är på annat språk och särskrivet? För att se hur krämerna skiljer sig åt måste jag helt enkelt försöka läsa de finstilta innehållsförteckningarna:

 

Blå                                                            

Aqua

Glycerin 

Urea

Canola

Caprylic/Capric Triglyceride

Cetyl Alcohol

Hydrogenated Vegetable Oil

Stearyl Alcohol

Glyceryl Stearate

PG-100 Stearat

Lactic Acid

Methylparaben

Ethylparaben

Propylparaben

Sodiumhydroxide

Parfum

 

Lila

Aqua

Glycerin 

Urea

Canola oil

Caprylic/Capric Triglyceride

Cetyl Alcohol

Hydrogenated Vegetable Oil

Stearyl Alcohol

Glyceryl Stearate

PG-100 Stearat

Lactic Acid

Tocopheryl Acetate

Malva Sylvestris Flower Extract

Phenoxyethanol

Ethylhexylglycerin

Citric Acide

Sodium Benzoate

Potassium Sorbate

Sodium Hydroxide

Parfum

 

Ja, inte känner jag till många av de här ingredienserna. På svenska. Hade det inte varit jättebra om man hade skrivit ut namnen på svenska på en tub fotkräm som ska säljas i Sverige? Jag menar, nu när man ändå väljer att göra om såväl utsida som insida?

Men vad är det för ingredienser egentligen? Ta till exempel

Tocopheryl Acetate

Det är en form av E-vitamin, faktiskt. Den har en mjukgörande effekt, den är fuktighetsbevarande och motverkar håravfall som man får av vissa läkemedel. Nu har jag inte hår på fotsulorna, men… En ganska vanlig biverkning av detta ämne är eksem, framför allt klåda. Det känns ju mindre bra med denna nya ingrediens.

Och vad är

Phenoxyethanol?

Det är ett konserveringsmedel och det har en viss antibakteriell verkan. Men det är också mycket irriterande för ögon och hud och giftigt för njurarna, nervsystemet och levern. Råkar man få i sig det kan man till och med hamna i koma.

Ja, så här kan man hålla på. Nu orkar jag inte söka på alla ingrediener. Men jag undrar ständigt och jämt varför ingredienserna inte står på svenska.

Jag tänker fortsätta använda CCS Foot Cream, särskrivning, anglosaxism och läskiga ingredienser till trots. Men jag gör det med lite mer… kritiskt öga och kanske troligen blir det rentav så att jag efterhand slutar använda produkten. Produkten, vars nya namn jag totaldissar och vars innehåll känns… riktigt skumt…

Toffelomdömet för den nya, lila fotkrämen blir bara medel. Avdrag på omdömet gäller innehåll och namn. Det som drar upp omdömet till medel är… doften.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!


Vid den här tiden för 14 dagar sen
var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Tofflan m syrgas

Inte mycket liv här.


Men nu har det gått 14 dar,
som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan

Sängen ska bäddas med rena lakan.


Jag har duschat och tvättat håret.
 Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen i duschen

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!


Spelade lite Wordfeud
på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

  1. Promenadens mål: Tokerian.
  2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Gångbana

Vägen till Tokerian kändes oändlig.


Men jag orkade och allt gick bra.
Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian

Tokerian – mitt mål för dagen.


På vägen tillbaka
hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Istappen utanför porten

Den här vill jag inte ha i nacken…


Nu är jag trött,
men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Operationsärret 27 dec 2012

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 


Och kom ihåg
att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!!!
Intrycken efter första användningen är följande:

  • nej, det gjorde inte ont att dutta på!
  • det luktade inte illa
  • det var skitsvårt att läsa den mikroskopiska texten på instruktionsbladet
  • hur länge räcker de bipackade topzen, tro..?


Förtroendet för vården hos mig
är, som du kanske har uppfattat, inte så stort. Och för resten tycker jag inte att man ska springa till doktorn så fort en fis vänder sig i magen. Det räcker med att jag har varit där nyss och väntar på en viss behandling.

Nä, en Toffla kan reda sig själv. Det går fortare och är oftast billigare. Jag egenvårdsbehandlar till exempel min onda häl. Håravfallet struntar jag, det är säkert nån biverkning eller nåt symtom, men nu har jag accepterat faktum: jag har en fotvårta. Det jag trodde var nåt skit jag trampat in i foten är högst troligt en vårta. Den är liten, men gör skitont. Fredag kväll passar bra för behandling, tycker jag, så jag stannade vid apoteket Hjärtat på Tokerian och inhandlade medlet Vårtfri.

Vårtfri? Tja, vi får se.


Redan förpackningen irriterar mig
eftersom den bland annat har texten

Trött på vårtor?

Ja, vem är inte det? Eller trött och trött… Vårtor är väl nåt man inte vill ha, liksom. Ont gör de och fula är de. Och smittsamma…

Vårtfri kostar en miljon… närå, men 289 kronor. Svindyrt, med andra ord.

Men ingen har hittills returnerat det!

sa apoteksmänniskan.

Nä, skulle tro att vårtmedel och underlivssalva är sånt som man kanske inte gärna vill ”byta”… (Inte heller en använd, men trasig kondom som lett till en oönskad graviditet… Men man borde – få lämna in ungen! JAG SKÄMTAR! RÅTT!)

Hur som helst, behandlingen med Vårtfri går till så att man blöter foten, i det här fallet, genom fotbad eller dusch och sen när vårtan är mjuk ska man topsa den. Detta ska upprepas en gång i veckan. Man ska INTE fila vårtan, men man kan pilla på den. (Hoppas den inte hoppar till mina fingrar då…) Bäst av allt: det gör inte ont! Sägs det… Du som har gjort en kryobehandling nån gång vet att det gör för%¤#”&/= ont. Den behandlingen går ut på att man förfryser vårtan… Brrr, nej inte skönt.

Så nu ska jag strax in i duschen och tvaga hår och kropp – och premiärtopsa vårta. Eftersom detta förfarande ska upprepas en gång i veckan ska jag också regelbundet rapportera resultaten här för att se om Vårtfri är värd de nästan 300 kronorna.

To be continued…

Read Full Post »

Understundom är jag bara fantastisk glömsk! Tidigare har jag skyllt på att det är en biverkning av mina dåliga värden – vilket är sant! Men sist jag tog prover var värdena i topp, så… Vad ska jag skylla på nu? Åldern? (Retorisk fråga, bäst att tillägga.)

Glömsk.


Varje kväll måste jag lägga fram morgondagens kläder.
Jag måste ladda perkolatorn med kaffe och sätta den i timern. Jag måste ställa fram en skål till morgonyoghurten, ett glas till Pro Vivan och en kaffemugg (före detta senapsmugg i Höganäs-design).

För morgnarna är värst! Om jag inte följer mina rutiner då kan det bli… fel. Ibland, när jag glömmer att Fästmön inte ligger och sover i sovrummet, kan jag glömma att bädda. Och det är katastrof i min värld! En säng som man har sovit i under natten ska bäddas – efter nogsam vädring minst en halvtimma sommartid av sovrummet. De morgnar Anna ligger och snusar kan jag självklart inte bädda. Då blir bäddningen Annas syssla.

Ibland låser jag in Anna också. Min ytterdörr har två lås och en låspigg. Om man låser med låspiggen nere måste man låsa upp dörren med nyckel. Även inifrån. Och har jag dessutom låst med båda låsen… Ja, man kan väl säga att det är skönt att Anna inte lider av klaustrofobi. Det gör däremot min mamma och henne har jag också låst in i rena farten. Sist låste jag in henne i bilen, varpå panik uppstod och släkting skickades in i affären där jag befann mig för att slita ut mig och låsa upp bilen.

Men tro mig. Jag menar inget illa. Jag är bara… glömsk.

Eh… vad var det nu jag glömde..?


I morse var jag visserligen ensam hemma.
Tror jag… Men förvirrningen var stor och jag glömde nästan att vakna. Jag brukar nämligen ALLTID vakna en kvart, 20 minuter innan larmet går klockan 6.10. Med en minut tillgodo hann jag stänga av larmet på mobilen klockan 6.09… Om jag inte skriver ner saker glömmer jag bort dem. Därför, enligt anteckningarna på min mobil, gjorde jag följande konstigheter idag på morgonen, samtliga prylar korrigerade i efterhand:

  • Jag glömde sätta på mig deo när jag hade tvättat mig.
  • Jag glömde sätta i linserna och undrade varför det var så dimmigt i badrummet.
  • Jag hällde yoghurt i Pro Viva-glaset.
  • Jag glömde stoppa en binda i trosan (ja, jag är inne på min fjortonde blödningsdag och börjar få skavsår du-vet-var).

Alltså, du kan ju bara föreställa dig vilket under det är att jag hittade till jobbet… (Detta inlägg är för övrigt skrivet på arbetstid eftersom jag inte får nån förmiddagsrast idag.)

En sak som jag emellertid kom ihåg att göra i morse var att vända blad i almanackan på anslagstavlan hemma. Nu skriver vi juni månad. Det är sommar! Fast termometern visade endast åtta grader i morse, så särskilt somrigt känns det ju inte. Bilden för juni i min almanacka hemma är en kopp med blå mönster och lila styvmorsvioler i. Passar ju mig, elak styvmor som jag på sätt och vis är. (Det kommer aldrig några protester, så jag gissar att jag har rätt i omdömet om mig själv.) Men jag tycker att just dessa blommor är vackra! Anna och jag är för resten Slotts-vakter från och med idag. Det känns ju liiite trist att det är så dåligt väder och kallt bara för det. Att kunna sitta utomhus omgärdad av blommor och grönt är man ju inte så ofta förunnad…

Read Full Post »

Nu lär väl de flesta som har följt mig ett tag veta var jag jobbar. Men jag måste säga att jag själv blev lite förvirrad igår. Två män utan lustiga hattar men med borrmaskiner och skruvdragare i högsta hugg har observerats montera interiörskyltar. Lite intressant var det att notera att vi kanske har ett bryggeri i huset. Eller vad menas med…

MEKÖL? Är det där vi brygger vårt hus-öl, tro?


Onsdagen bjuder annars på mer seriösa ting.
Idag ska vår institutionsspecifika omvärldsbevakning via e-post komma igång. Det blir spännande att se om det fungerar och om det blir som jag har tänkt. Klockan tio till halv tolv är det en kurs i vår videokonferensutrustning, en liten mini-utbildning som jag har ordnat via IT. Jag borde vidare se över listan och kolla vilka jag inte har intervjuat än och boka in dem. För tänk att idag är jag ungefär halvvägs i den här tjänsten. Halvtid. Bara en och en halv månad kvar. Knappt. Jag ska ju vara ledig några dar i slutet av april också… Nej fy, det vill jag inte tänka på!

Känner jag mig själv rätt traskar jag iväg för att äta kycklingspett idag till lunch. Det har gått ganska bra att äta lunch den här veckan, illamåendet är värst efter frukost och på kvällen. Jag börjar tro att meducinen påverkar lite också. Nästan all meducin har ju illamående som biverkning.

Fästmön jobbar kväll i afton och eftersom vi inte hördes igår – det var TV-kväll för mig med två (2) program på raken – vet jag inte hur hon löser det med barnpassning. Hoppas det ordnar sig! Min egen kväll ska jag ägna åt att städa lite, i alla fall i våtutrymmena. Övriga rum tar jag nog i helgen när Anna jobbar. Skulle också behöva torka golven lite här och var… Nej usch, det här var ju inte heller roligt att tänka på!!!

Trött var jag i morse, men som vanligt vaknade jag före klockradion. Pinsamt nog glömde jag stänga av alarmet, så när jag kom ut från badrummet hade hårdrockskanalen skrällt i åtta minuter. Och det var INTE för att hämnas på skrik, dörrsmällar eller evighetshosta utan jag bara missade att stänga av i förtid… 😳 Sorry…

Read Full Post »

Mitt på dan och lunchdags. Bara det att lunch är en måltid som jag hoppar över sen två år tillbaka. Jag arbetar inte, alltså ska jag inte äta. Men ibland blir jag sugen på nåt, gärna nåt mindre nyttigt som choklad, skumtomtar eller kakor. Sånt går ju så fort att stoppa i sig, också och behöver inte tillagas. Idag blev det emellertid en banan. En riktig sådan, med skal och allt. Fast skalet åt jag ju förstås inte. Ingen skumbanan, ens.


En riktig banan blev det till lunch, ingen skumbanan.

                                                                                                                                                       Ringde mamma igår kväll eftersom hon ju är sjuk. Inte mådde hon nåt vidare, det hörde jag, för hon orkade bara prata i sju minuter. Idag ringde hon mig och pratade lite längre. Däremot mår hon inte så mycket bättre. Det är OROLIGT att ha sin gamla mamma på 30 mils avstånd, särskilt som blir extra dålig när hon får en infektion. Man kan säga att detta är en mindre trevlig biverkning (vilka biverkningar är för övrigt MER trevliga..? nåja…) av hennes sjukdom, Addisons sjukdom. Denna sjukdom är tack och lov inte ärftlig, men jag undrar om inte den har spelat ett visst spratt vad gäller mina vitaminbrister…

För egen del kändes det både igår och känns fortfarande idag som om kraften rinner ur mig. Jag är så trött på mitt blod, jag tycker att det är så vidrigt och läskigt och obehagligt att nästan svimma hela tiden.

Blod är inte najs, nästan värre än bajs!

har blivit ett nytt Tofflan-ordspråk. Ja, ja, jag borde väl äta leverpastej och blodpudding, men det går bara inte. Uff!

Read Full Post »

Older Posts »