Värmebölja och självporträtt

Ett inlägg om… tja… inte nåt väsentligt, direkt.

Den som inte tror på det där med växthuseffekten och hur den påverkar vår miljö och vårt väder, till exempel, den borde sätta sig in lite mer i ämnet. Visst är det härligt med sol och värme, men inte är det normalt att termometern visar så här den 3 oktober..?

Värmebölja på ingång?

Samtidigt kan jag inte påstå att jag direkt har nåt emot en värmebölja. Jag erkänner! Men att bo i Afrika och få lika stor temperaturhöjning är nog inte uppskattat av alla – särskilt inte med tanke på att vissa länder inte har några vattenkällor…

Min intention var inte att skriva nåt djupt inlägg egentligen, bara reflektera över att det verkar som om vi har en värmebölja på ingång. Utom i Dalarna – dit vi åker i morgon. Ja, ja, jag har packat tjocktröja och skor utan hål, ett par varma handskar hamnade i bilen igår kväll, mycket behövligt, tack, givaren!

Förmiddagen har svischat förbi och jag sitter ännu otvättad, i linne och adidasbrax vid datorn. Men jag har för den skull inte rullat några tummar. Två jobb har jag sökt och knutit två nya kontakter på LinkedIn – den ena med en gammal ungdomskompis till FEM och mig. Roligt, roligt att få kontakt med Flen igen! 😉 Ja, Flen heter naturligtvis inte Flen, men kallades för detta. Gissa varför?.. (Det kanske är lite mer begripligt än skälet till att FEM kallades för FEM och Broccoli för Broccoli… Och jag själv för… Gösta…)

Husmor har slagit till här hemma och stått vid strykbrädan. Vidare har hon vikt lakan så att ap-armarna nu är uttänjda till max – det är verkligen besvärligt att hantera dubbelunderlakan med bara två normallånga armar…

Sängen är bäddad, frukost aväten och disken diskad. Mitt liv är… så innehållsrikt… Fruktansvärd frisyr hade jag igår. När jag åt middag gjorde jag därför ett självförakt självporträtt på min knäckemacka. Nej  jag VET! Man ska inte leka med maten, men det blir lättare att stå ut om man gör det.

Makaroner och korv och en macka med självporträtt blev det till middag.

I afton bär det av till lokal för middag för min del. Typ hamburgerrestauranglokal. Det är vad plånboken tillåter. Sen ska jag hämta Fästmön efter jobbet samt forsla grejor och packning hit och dit. Anna och jag har ett förhållande på distans just nu. Vi ses ibland när jag hämtar henne från jobbet och skjutsar hem henne. Och så skickar vi små pussymboler per sms. Vissa perioder blir det så. Hon har fullt, jag har fullt. (Ha ha ha, det sista var en lögn!) Jag är väldigt imponerad över Annas träning, för övrigt!!! Jag har nog inte sagt det, för det är liksom hennes pryl. Men hon är verkligen, verkligen duktig. Envis, bestämd och målinriktad.

Själv ska jag strax tvinga ut mig på dagens tur, i en helt annan gångart än Anna. Men jag tävlar inte, jag går efter min förmåga och mina fötter. Liiite nöjd är jag ändå med mig själv. Jag är inte samma soffpotatis som för ett par veckor sen. Inte helt. Bara nästan…

Vad gör du idag??? Går, springer, cyklar eller soffpotätar??? Skriv gärna en rad och berätta! Jag är obotligt nyfiken, som bekant!

Livet är kort.

Read Full Post »

Så vårdar man en kund!

Ett inlägg om kundvård.

Här på bloggen skriver jag rätt ofta om vilka missar företag gör gentemot sina kunder. Att företagen på sätt och vis struntar i om kunderna är missnöjda. Att man från företagens sida inte bemöter eller svarar på kundernas kritik och frågor. Att man inte kommunicerar bra eller överhuvudtaget med kunderna. Det är dumt. Sånt är verkligen dumt!

Så nu ska jag ge ett exempel på god kundvård – ett exempel ur verkliga livet:

I somras beställde jag för första gången en grej från Let’s Deal. Varan jag beställde var en turbo snake, en pryl man gör rent rör i handfat etc med. Ingenting dyrt, bara hundra spänn minus en krona, som skulle betalas i förskott. Sen väntade jag och väntade och väntade. Leveransdatumet flyttades fram tre (3) gånger. Samma dag som jag meddelande Let’s Deal att om jag inte fick grejen just den dan ville jag häva köpet. Varan levererades med posten på eftermiddagen…

En turboorm för rören.

Att vänta på en vara kan jag göra – till en viss gräns. Däremot blir jag aningen putt när jag inte får veta varför jag får vänta och att jag själv måste tjata på stället där jag har beställt varan för att få besked om när den kan tänkas levereras.

När mina rörormar till sist kom var jag ganska sur. Att få leveransdatum framflyttat tre gånger är liiite mycket, tycker jag. Att behöva tjata sig till den informationen är också jobbigt. Men ormarna är bra! Köpet är jag helt nöjd med, Let’s Deal är jag mindre nöjd med. Fast jag ska ge dem en chans till, det ska jag.

Så i eftermiddag hittade jag ett litet paket i min postbox. Avsändare var företaget som inte lyckades leverera rörormarna i tid till Let’s Deal, Kvala AB. I kuvertet låg en lapp med en ursäkt och en förklaring till dröjsmålet – samt en liten present. Ingen dyrbar present, men en pryl som är användbar för de flesta.

Ett kuvert med en förklaring, en ursäkt och en liten present från Kvala.

Detta är ett exempel på hur man kan vårda kunder. Jag var ju jättearg på Kvala! Nu är jag jätteglad! Ilskan har flyttats över lite på Let’s Deal, för det är där man har fallerat, tycker jag. Kvala, däremot, har lyckats galant med sin kundvård.

Tack för kreditkortshållaren, Kvala! Ingen dyrbar grej, men jag blev väldigt glad för den eftersom alla mina två kreditkortshållare är för små.

Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså… IKEA-katalogen…

Ett inlägg om årets IKEA-katalog och dess innehåll samt om favoritfåtöljer.

Idag landade den nya IKEA-katalogen i min postbox. I am amzed!!! Jag trodde att IKEA tänkte på miljön och hade slutat att trycka tjocka papperskataloger, men inte. Hur som helst, det är ju lite trivsamt att bläddra i kataloger. Webbplatsen är nog bra, fast bara när man ska kolla detaljer. Och sånt som inte finns i katalogen.

Katalogen nu då… Men fy te rackarns, vem är det som designar alla gräsliga mönster? Var personen ifråga full, eller??? Det finns ju knappt nånting som jag skulle vilja ha i mitt hem. Jag gillar inte konstiga krumelurer på textilier. Märkliga mönster som jag inte begriper tilltalar mig lika lite som ett turkost rullbord. TURKOST!!! Jag menar rullbordet i sig är ju en praktisk möbel. Rullbord… snarare en hurts på hjul. Men turkos, dårå. Och då faller ju allting. För nåt turkost kommer inte innanför dörren här hemma.

UppsalaTidningen spådde eländet redan förra våren…

Om man har nån idé om nåt man kan tänkas finna på IKEA blir man besviken om man glor i katalogen. Där finns mest underliga saker. Möbler och prylar och mönster ser ihopslängda ut. Så där skulle jag aldrig möblera hemma! På varuhuset här i stan är det likadant. Uppmöblerade scenarier som är fruktansvärda! Och när man frågar personalen efter sånt simpelt som lagerhyllor vet den inte vad det är… Va?! Lagerhyllor! Sånt som IKEA har sålt i några decennier vid det här laget…

Nej, tacka vet jag för fem år sen. Då köpte jag min SVARTA reclinerfåtölj. Den säljs visst inte mer. Den var väl för tråkig för andra svenska hem. Men fasen vad jag älskar den!!! Den är väl värd alla sex tusenlapparna den kostade (ja, ja, det var på den tiden jag hade jobb).

Min favoritfåtölj hemma.

Jag har faktiskt ytterligare en favoritfåtölj. Den står hemma hos mamma och är klädd i nån sorts beigeguldig sammet. En öronlappsfåtölj. Skitskön. Tillverkad 1939-40. En 40-årspresent till min farfar (han föddes i februari 1900, så det är därför jag vet.). När jag var barn hade den ett gräsligt, men slitstarkt grönt tyg. Ett tyg som säkert skulle passa in bland IKEA-katalogens grilliga. Idag är den tack och lov omönstrad…

Min favoritfåtölj hos mamma. Här på en gammal bild från huset.

I morgon blir det trots allt elände kanske en tur till IKEA IRL. Vi ska leta efter vanliga, jävla papplådor, såna man kan förvara grejor i. Lådorna behöver ha vissa mått och de ska inte ha några fula mönster. Wish us luck…

Har du sett nåt i nya IKEA-katalogen som du tycker är snyggt och som du skulle kunna tänka dig att ha hemma??? Skriv en rad och berätta i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Så blir du en nätkändis” – enligt Björn

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!

Jag blir mest förvånad när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.

*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på vägen tillbaka

Min älskade fåtölj! Jag visste att det var 6 000 väl spendarade kronor när jag inhandlade den hösten 2008! I vanliga fall är den underbar, som nyopererad Toffla tycker jag att den är en ren mirakelmöbel. Jag kommer lätt i och ur den och jag låg bekvämt igår kväll, med fotstödet utfällt, och såg på TV.

Så här såg den ut 2010 och så här ser den fortfarande ut.

Sängen var nåt jag bävade för. Den är låg och mjuk. Men jag kom både i och ur den ganska lätt. Har pallrat upp med kudde under knäna och kudde på ena sidan. Jag ligger på rygg tills jag vaknar av att det gör ont. Då drar jag mig på sidan, motar med knäkudden – och så somnar jag om! Och du… att sova i sin egen säng är nånting verkligen underskattat…

Före klockan åtta i morse hade jag herrbesök i sovrummet. Två trevliga killar från Elitfönster kom för att försöka fixa den trasiga persiennen i vädringsfönstret i sovrummet, ett av de nya fönster jag fick inmonterade i september. Tyvärr lyckades de inte, så nu är ett nytt vädringsfönster beställt. Leverans: nån gång mitten – slutet av januari.

Allting tar sån tid. Vad jag än gör måste jag vila efteråt minst dubbelt så länge. Det är frustrerande och irriterande, men bra tålamodsträning. Jag har inte särskilt ont, bara lite och det är jag väldigt glad över eftersom jag inte har nån sorts smärtlindring alls efter sjukhusvistelsen. Det är mitt eget val och har med flera saker att göra, inte enbart tjurskallighet. Så nej tack, inga goda råd om smärtlindring – jag behöver ingen smärtlindring just nu.

Jag har tvättat mig hundra gånger, men rester från EKG-lappar och operationstejp sitter som berget. Upptäcker varje dag nya blåmärken. Det värsta har jag nog översidan av högerhanden, en bula som är brungrön just nu och som är ganska öm.

Aj aj på handen. Men den jävla Ajfånen visar bara hur rynkig min hand är. Blåmärket/bulan är rätt läbbig i verkligheten.

Min dag har jag tillbringat i kökssoffan. Där kan jag både sitta och ligga och den är skonsamt hård mot ryggen. Men tyvärr har jag svårt att resa mig från liggande till sittande. Du må tro att jag får fina magmuskler!

Fästmön kom hit på eftermiddagen. Det var gott att ses igen. Och jag tror att hon blev nöjd med att upptäcka att jag blivit betydligt mer rörlig sen sist vi sågs. Då, när jag var ett ämligt, ynkligt vårdpaket som inte kunde resa mig från sängen i sittställning utan två personers hjälp. Anna hängde en maskin tvätt som jag hade kört och sen gav hon mig min spruta. Hon stack så fint, så fint. Det sved bara lite.

Halv fyra kom Annas mamma och hämtade henne. De två var så snälla och hämtade ett gigantiskt paket till mig från Bokus. Ett paket som anlänt när jag var inlagd och som jag var rädd skulle skickas tillbaka om det inte hämtades ut inom en viss tid. Anna postade också mitt sjukintyg till jobbet innan hennes mamma skjutsade henne till jobbet. (Kom just på att institution 1 var och åt julbord idag… Själv har jag ätit en macka, lite yoghurt och druckit ett glas mjölk. Men jag är inte sugen på nåt. Inte ens julbord.) Och sen kom Annas snälla mamma hem till mig med det jättestora paketet!

Ett jättestort paket från Bokus hade kommit till mig när jag var inlagd.

Tänk, ett paket som vägde nästan fyra kilo – och inte en pryl i det var till mig själv! Hum hum, somliga har visst varit snälla, medan andra har varit elaka.

Nästan fyra kilo – och inte ett gram var till mig själv!

Jag ringde mamma när jag hade vilat mig från att betrakta paketet. Sen öppnade jag paketet. I kväll har jag slagit in tre (3) julklappar. Jag grinade när jag inte hade krafter nog att få snörena krusiga, men jag gav fan inte upp. Resten slår jag in en annan dag. Det är ju inte julafton än.

Nu ska jag hälla ner mig i min fåtölj. Jag har njutit av mitt trådlösa bredband hela dan. Leksaksdatorn har varit med mig i köket och när jag inte har orkat sitta upp har jag kunnat surfa på Ajfånen. Den julklappen till mig själv är nog Årets julklapp om jag får välja!

Det har gått en dag på vägen tillbaka. Det är många dagar kvar. Men jag är på banan igen, var så säker.

Vad har du gjort idag då??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar, stjärnor och… verktyg…

Som de flesta av oss vet – utom en av mina grannfamiljer – är det första advent på söndag. Jag brukar inte fuska och sätta upp stakar och stjärnor förrän kvällen innan, men eftersom jag ska till Fästmön blir det fusk i år. Tanken var att jag skulle göra allt i morgon förmiddag. Av nån anledning har jag energi kvar efter en arbetsvecka. Eller också försöker jag tänka på nåt annat än min onda häl som i skrivande stund gör djävulusiskt ont… Hur som helst, jag började redan i kväll.

Inga krokar eller spikar satt kvar sen förr om åren på grund av höstens fönsterbyte, så ett första steg var att spika i ett antal såna. Det var då jag öppnade min låda med prylar i linneskåpet, en sorts fast verktygslåda, till skillnad från min bärbara. Det är i den fasta verktygslådan jag förvarar min stora hammare och spik. Och hur det såg ut där, då… Anna skrattade åt mig häromdan och undrade vad jag skulle ha alla buntband till, till exempel.

Tja… kan vara bra att ha när man ska fästa kablar på mammas rollator!

förklarade jag.

Buntbandsfetischist?

Jag har rätt mycket plugg också…

Mycket plugg också. 

Inte bara plastplugg utan även en påse träplugg. Kan ju vara bra att ha till..?

Träplugg och tejp av olika sorter.

Ja som du förstår blev jag alltså tvungen att städa den jämrans lådan! Varför är det alltid så när det gäller mig att det ena ger det andra? Här skulle jag börja sätta upp lite stjärnor och stakar – och så hamnar jag på golvet i gästrummet och städar min verktyglåda i linneskåpet…

Ett annat fynd – en toalettrullshållare.

Jag hittade allt möjligt, högt och lågt, i den där lådan. En del grejor till fönster, till exempel…

Ett fönstervred.

Där fanns en del verktyg i verktygslådan också.

En jättestor skiftnyckel.

Diverse prylar är ju bra att ha, som till exempel dessa:

En penna, ett vattenpass och en tång är bra att ha.

Hittade mer skit grejor till fönster…

En fönsterhake som var ett felköp för den var till utåtgående fönster, vill jag minnas, och jag har inåtgående.

Ett och annat sniggt hittade jag också, som dessa smideskrokar.

Smideskrokar, snigga, eller hur?

Efter allt rotande och stuvande blev det faktiskt rätt välordnat i lådan. Men fortfarande ganska fullt… För man kan ju inte slänga saker som kanske är bra att ha.

Ordning och reda… och fortfarande många saker…

Hur det gick med adventsprylarna? Tja, jag är inte färdig än, för jag orkar inte göra allt i kväll, men det blev faktiskt en stake över!

En överbliven stake.

Jag stoppade ljus i min hästastake som jag fick av min kompis Mia i försenad bröllopsgåva till advent 1996! (Ja, jag har också gjort det misstaget att jag gifte mig med fel person!)

Hästastaken!

Och mormors och morfars kopparstake fick också ljus!

Kopparstaken. Notera madonnan i sniggt orange bakom staken.

Mässingsstjärnorna kom upp i vardagsrummet. Den nyaste vid balledörrens* fönster.

Den nyaste mässingsstjärnan. 

Mässingsstjärnan som är typ 50 bast fick hänga i det lilla fönstret i vardagsrummet. Först hade jag tänkt ha en stake i stora fönstret, men jag skippar det, där är så trångt med alla växter.

Nästan 50-årig mässingsstjärna.

Men nöjdast blev jag förstås med köket där de tre fönstren fick helt nya prylar. Jag trängde ihop växterna – HA, Anna, jag behövde inte kasta en enda! – för att få plats med det två nya stakarna och den gigantiska stjärnan. Och se så fint det blev (om bara den där jävla Ajfånen kunde ta bra bilder, men inte då, den tar bara tunga bilder!)

Vackraste fönstret!

Till sovrummet har jag en blå stake och till smårummen blir det trästakar. Men det tar vi i morgon. Jag är trött och jag blev ännu tröttare av att prata en halvtimma med mamma som ringde och var pratsugen. Nu ska jag gå och riva i skåpen efter nåt ätbart. Tror bestämt att det blir popcorn och en starköl till middag idag…

*balledörrens = balkongdörrens

Livet är kort.

Read Full Post »