Inget ont som inte har nåt gott med sig!

Ett inlägg om dagen och boomeli boom electronica – som faktiskt var bra!

Vi hasade över rondellen nånstans mitt på dan. Tittade in till Kaj, men trots rean där kom vi lottlösa därifrån.

Det var REA hos Kaj.

Men en och annan synpunkt hade vi på varorna. När det gäller den här skylten behöver jag väl inte förklara närmare omkring skälen till att vi både flinade och suckade, eller?

”Flat vävd matta med Gummi baksida”… ”Slit starka mattor” Man baxnar…

När vi anlände till Tokerian och skulle rulla in bland livsmedlen insåg jag att handlingslappen låg kvar hemma på en av bänkarna i köket.

BRA GJORT, TOFFLAN!

Sånt där är livsfarligt! OK, jag äter mina mediciner (som bland annat ska motverka mitt dåliga korttidsminne) men… Gå och handla utan lapp innebär att det man inte skulle ha handlat kommer med hem, medan det man borde ha handlat är kvar i affären. Idag gick det emellertid bra, men så hade jag ju min vårdare Fästmö med mig och hon har ju rätt bra koll på saker och ting. Det enda som glömdes var marmelad – och det klarar jag mig faktiskt utan! Det enda som inte stod på lappen, men som följde med hem var fikabröd. Det gjorde inte ont.

Dagens matkasse hade plats för fikabröd. Och det stod INTE på lappen som låg kvar hemma.

Det var ganska varmt idag, så vi kunde sitta på ballen* och läsa. Somliga frös dock och letade fram såväl tjocktröja som ullstrumpor.

Jag noterade till min stora glädje att paprikan blommar igen, den som Prinskorven och jag var och köpte den helgen i maj när han var här! Så jag tog en bild och skickade till gossebarnet.

Paprikan blommar! Min egen personliga blomma synes till höger i bild.

Vi kunde fika på ballen och vi intog faktiskt middag där ute. Men fåglarna som betedde sig lite underligt borde ha varnat oss för… OVÄDRET!

När vi såg fåglarna borde vi ha förstått…

Vi hade nästan ätit upp första portionen när det började regna. Jag vevade upp markisen och vi satt kvar – det regnade ju inte inte. Men sen tog det i av bara h-e! Det fullkomligt öste ner och så började det åska så att lamporna blinkade. Regnet stod som spön i backen och vi fick avsluta måltiden i köket. Då hade det redan hunnit regna in lite här och var…

Den här bilden visar att uttrycket ”regnet stod som spön i backen” känns väldigt sant.

Jag är väldigt rädd om min router. Inte rädd, nojig. Så jag drog ur elsladden. Storebror** går på lina och honom kan jag ju inte stänga av, så det fick bära eller brista där. Det bar! Men avstängningen av routern var faktiskt bra! Jag passade på att byta plats på routern IGEN och nu är signalen mycket starkare. Inget ont som inte har nåt gott med sig, uppenbarligen!

Regnet öste ner ett tag och Anna fick ont i magen. Jag hoppas vi överlever kvällen för jag vill se Miss Marple klockan 21. Dessutom ska jag ringa Pe och boka in en träff i veckan. Mamma fick ett samtal tidigare i eftermiddags och det var nog bra, det, för hon var pratsugen och hade varit utan prat sen i fredags. Det är tufft att vara ensam…

Det regnade blött.

Vad har hänt hos dig idag, dårå? Skriv en rad och berätta!

*ballen = balkongen
**Storebror = min stationära dator

Livet är kort.

Read Full Post »

Underhållande morgon på bilverkstan

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

Uppe med tuppen. 

I morse styrde Clark Kent* och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???

*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar, stjärnor och… verktyg…

Som de flesta av oss vet – utom en av mina grannfamiljer – är det första advent på söndag. Jag brukar inte fuska och sätta upp stakar och stjärnor förrän kvällen innan, men eftersom jag ska till Fästmön blir det fusk i år. Tanken var att jag skulle göra allt i morgon förmiddag. Av nån anledning har jag energi kvar efter en arbetsvecka. Eller också försöker jag tänka på nåt annat än min onda häl som i skrivande stund gör djävulusiskt ont… Hur som helst, jag började redan i kväll.

Inga krokar eller spikar satt kvar sen förr om åren på grund av höstens fönsterbyte, så ett första steg var att spika i ett antal såna. Det var då jag öppnade min låda med prylar i linneskåpet, en sorts fast verktygslåda, till skillnad från min bärbara. Det är i den fasta verktygslådan jag förvarar min stora hammare och spik. Och hur det såg ut där, då… Anna skrattade åt mig häromdan och undrade vad jag skulle ha alla buntband till, till exempel.

Tja… kan vara bra att ha när man ska fästa kablar på mammas rollator!

förklarade jag.

Buntbandsfetischist?

Jag har rätt mycket plugg också…

Mycket plugg också. 

Inte bara plastplugg utan även en påse träplugg. Kan ju vara bra att ha till..?

Träplugg och tejp av olika sorter.

Ja som du förstår blev jag alltså tvungen att städa den jämrans lådan! Varför är det alltid så när det gäller mig att det ena ger det andra? Här skulle jag börja sätta upp lite stjärnor och stakar – och så hamnar jag på golvet i gästrummet och städar min verktyglåda i linneskåpet…

Ett annat fynd – en toalettrullshållare.

Jag hittade allt möjligt, högt och lågt, i den där lådan. En del grejor till fönster, till exempel…

Ett fönstervred.

Där fanns en del verktyg i verktygslådan också.

En jättestor skiftnyckel.

Diverse prylar är ju bra att ha, som till exempel dessa:

En penna, ett vattenpass och en tång är bra att ha.

Hittade mer skit grejor till fönster…

En fönsterhake som var ett felköp för den var till utåtgående fönster, vill jag minnas, och jag har inåtgående.

Ett och annat sniggt hittade jag också, som dessa smideskrokar.

Smideskrokar, snigga, eller hur?

Efter allt rotande och stuvande blev det faktiskt rätt välordnat i lådan. Men fortfarande ganska fullt… För man kan ju inte slänga saker som kanske är bra att ha.

Ordning och reda… och fortfarande många saker…

Hur det gick med adventsprylarna? Tja, jag är inte färdig än, för jag orkar inte göra allt i kväll, men det blev faktiskt en stake över!

En överbliven stake.

Jag stoppade ljus i min hästastake som jag fick av min kompis Mia i försenad bröllopsgåva till advent 1996! (Ja, jag har också gjort det misstaget att jag gifte mig med fel person!)

Hästastaken!

Och mormors och morfars kopparstake fick också ljus!

Kopparstaken. Notera madonnan i sniggt orange bakom staken.

Mässingsstjärnorna kom upp i vardagsrummet. Den nyaste vid balledörrens* fönster.

Den nyaste mässingsstjärnan. 

Mässingsstjärnan som är typ 50 bast fick hänga i det lilla fönstret i vardagsrummet. Först hade jag tänkt ha en stake i stora fönstret, men jag skippar det, där är så trångt med alla växter.

Nästan 50-årig mässingsstjärna.

Men nöjdast blev jag förstås med köket där de tre fönstren fick helt nya prylar. Jag trängde ihop växterna – HA, Anna, jag behövde inte kasta en enda! – för att få plats med det två nya stakarna och den gigantiska stjärnan. Och se så fint det blev (om bara den där jävla Ajfånen kunde ta bra bilder, men inte då, den tar bara tunga bilder!)

Vackraste fönstret!

Till sovrummet har jag en blå stake och till smårummen blir det trästakar. Men det tar vi i morgon. Jag är trött och jag blev ännu tröttare av att prata en halvtimma med mamma som ringde och var pratsugen. Nu ska jag gå och riva i skåpen efter nåt ätbart. Tror bestämt att det blir popcorn och en starköl till middag idag…

*balledörrens = balkongdörrens

Livet är kort.

Read Full Post »

En sjuk historia

Jaha, tänker du, när du läser rubriken. Nu ska Tofflan självömka igen. Och det ska jag kanske! För lite sjuk är jag allt… Dessvärre, tycker en del, är jag inte dödligt sjuk utan bara just lite sjuk. Och väldigt, väldigt trött just nu…

Anna och jag var och fikade hos Annas mamma i Slottet och jag skulle sen vara hos doktor Anders klockan 14. Vi bestämde att Anna skulle stanna, för det brukar ju inte ta så lång stund för mig hos doktorn. HA! Jag fick strippa för doktor Anders och visa upp mina feta, håriga ben.

Ungefär så här lurviga är mina ben. Mycket osnyggt!

                                                                                                                                                        Han klämde och kände också på min fläskiga mage. Kom fram till att det här med piskrappet på benet nog måste kollas upp på Sjukstugan i Backen. Jag fick först gå till provtagningen och ta temp och snabbsänka. Och sen fick jag en remiss till akuten där han ville att jag skulle kärlröntgas. Jippi! NOT! Jag blev ju skitskraj. Snabbsänkan var nämligen för hög, men jag hade ingen feber idag. Men smalbenet i det onda benet var svullet… Så jag ringde och pipplade till darlingen och så blev det så att jag åkte ut till Slottet och hämtade henne som stöd innan vi satte kurs mot akuten.

På akuten behövde vi inte vänta alltför länge innan jag fick komma in. Där fick jag strippa igen, denna gång för en söt liten syrra – jag kände mig ÄNNU MER som en elefant. Hon skulle ta EKG och blodtryck och allt vad det var, men sen blev det lite blodprover mest. Provsvaren skulle ta en stund att få fram och medan jag väntade på dem och på doktorn blev jag utrullad på övervak. Stackars Anna fick gå och sen sitta trångt mellan vikskärmarna och dessutom på en obekväm stol, medan jag fick vräka mig i min snygga sjukhusskjorta på en smal brits. Grannsjuklingens närstående var himla nyfiken och pratsam – han kommenterade nästan allt vi sa, så det blev lite jobbigt. För jag var ju orolig och så och kände mig inte så pratsugen.

Efter nån timme blev jag inrullad på ett rum och så kom doktor M,  mycket söt i gråsvart, krulligt hår. Mycket artig och mycket tysk var han också. Lite som en manlig drottning Silvia. Han var tyvärr lite allvarlig och ville helst att jag skulle stanna kvar på Sjukstugan så att jag kunde få en spruta blodförtunnande – varje dag, hela helgen…

Jag gillar inte sprutor.

                                                                                                                                                            Men vara kvar var uteslutet för mig och då kunde jag heller inte få nån spruta eftersom mitt Hb var för lågt och då är det risk för inre blödning. Inte nåt man riktigt hanterar hemma i sängen. Uj, visst låter det läskigt..? Ett annat prov hade visat ett för högt värde, vilket KAN tyda på nån sorts propp. Alltså jag ville verkligen inte vara kvar över helgen och få blodförtunnande sprutor varje dag. Jag hatar sprutor och jag är rädd när jag vistas på Sjukstugan i Backen. Skiträdd. Hade jag INTE haft för lågt Hb så hade han skickat hem mig MED sprutor, men nu vågade han inte det för riskerna.

Efter en del diskussion mellan doktorn, mig och bakjouren fick jag skriva på ett papper att jag hade åkt hem frivilligt.  Bara för att komma tillbaka måndag morgon och göra en kärlröntgen. Och om jag får svårt att andas eller mår sämre under helgen ska jag åka in bums.

Så fort vi kom ut till parkeringen ringde jag mamma, men hon verkade väl inte så vansinnigt orolig trots allt utan började prata om hur ont i håret hon hade efter gårdagens omilda behandling. Jag var inte på humör för att prata om det, utan vi ska höras i morgon. Anna och jag åkte och handlade käk och vi har nyss satt i oss tacos. Medan vi var och handlade – då var klockan efter 19 – messade gulliga, omtänksamma fru Hatt! RARING!!!

Nu känner jag mig mest trött, så tyvärr, tyvärr, alla som avskyr mig, ont krut förgås inte så lätt! Jag tänker vara hemma ett tag och nu ska jag vila, för jag är aptrött efter denna sjuka historia.

Aptrött… Fast retsam lika fullt! C’est moi!

Read Full Post »

Senfärdiga!

Uj uj, idag blev det en rejäl sovmorgon! Klockan var nog närmare 10.30 innan Elias fick upp oss. Anna fixade härlig frukost med ägg och nybakade scones.

Mitt frukostägg blev PERFEKT löst!

                                                                                                                                               Scones var det hundra år sen jag åt, tror jag. Eller åtminstone har jag inte ätit sånt sen början av 1980-talet när jag bodde i England. Det var så gott så det bara blev en liten kant kvar…

En liten kant blev det enda som återstod efter att vi gott loss på den varma sconesen…

                                                                                                                                                    Nu är vi lite på språng, för vi ska inhandla en present till en pojke – Elias ska på kalas i kväll. Och så ska vi handla lite mat och fredagsgott till oss själva samt till Sjuklingen borta på Morgonen. Han ringde nyss och var pratsugen, gissar att det är jobbigt att vara hemma och ha ont.

Frida sussar än, tror jag, och Johan har åkt till sin pappa. Kanske strålar vi alla samman till middag i afton?

Read Full Post »