UppsalaTidningen: Den där om Muhammed och berget…

Ett inlägg om islam. Nä, jag bara skojar, om UppsalaTidningen!

En hel del har jag knorrat. Rätt mycket, till och med. Här på bloggen och i sura mejl. Men ingenting har hänt – jag har inte fått nån UppsalaTidning på tre veckor. Därför passade jag på att rycka åt mig ett exemplar i eftermiddags, när jag, som av en händelse, besökte ICA Solen (skjuts = puss. Den initierade fattar.) Om inte Muhammed kommer till berget, så får berget komma till Muhammed… eller hur är det man brukar säga..?

Uppenbarligen ger UppsalaTidningen ett exklusivt intryck, för kassapersonalen försökte ta betalt för den… Tills jag upplyste om att UppsalaTidningen minsann är en gratistidning.

Hemma i New Village bänkade jag mig så äntligen med min saknade kamrat. Vad skulle jag finna för spännande i veckans nummer, tro?

Veckans nummer av Uppsalatidningen.

Ja, lokalblaskans inblandning känner jag ju till sen tidigare. Det är UNT distribution som nu under tre veckors tid har misslyckats att hitta till min enkla adress i ett vanligt bostadsområde i Uppsala. Däremot hade man inte misslyckats med det sedvanliga UNT-skräpet: att blada in en reklambilaga. Fy 17!

Men sen såg UppsalaTidningen ut som vanligt, tack och lov! Jag gillar den! Varför då? Flera skäl! Jag gillar det fokus den har på det lokala. Tidningen innehåller inte massor av skräp från TT, även om den har många annonser och en hel del pressmeddelanden som är copied-and-pasted rakt av. Trist. Däremot får jag ofta tips på roliga saker att göra!

Bland annat såg jag att Uppsala fotofestival pågår i helgen. Om jag skyndar mig hinner jag säkert se några bilder under morgondagen! Känner jag inte för det kan jag alltid ta bilen och åka till Mickelsmässmarknad i Örsundsbro i morgon. Vill jag skutta ut på nåt annorlunda redan i kväll kan jag gå på indisk kulturfestival med dans och konsert, foton, marknad, tyger och indiska snacks…

När det gäller det redaktionella materialet är utbudet av artiklar också bra och blandat, Artikeln om föreningen Vårda Uppsala läser jag till exempel med stor behållning! Bilden kunde ha varit bättre, dock. Visserligen läckert med solen som tittar fram, men i övrigt trist. Kul är testet där man kan kolla hur mobilstörd man är liksom den lilla intervjun med Sandra från Slavsta som är med i ett sångtävlingsprogram på TV 4.

Kort sagt, en bra tidning och ett bra nummer! Men jag saknar att få den i postboxen. Ska det vara så jäkla svårt att hitta hit, UNT distribution???

Livet är kort.

Read Full Post »

”Så blir du en nätkändis” – enligt Björn

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!

Jag blir mest förvånad när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.

*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsagt!

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan – och ändå inte! – för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! – för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
2. tidningen innehåller för många reklambilagor
3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
4. artiklarna är dåligt skrivna
5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
6. tidningen är för dyr
7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 

Livet är kort. 

Read Full Post »

Tidningsdöden närmar sig, eller?

Det snackas en del om att allt fler tidningar går i konkurs eller läggs ner. Då snackar vi papperstidningar. Skälet är uteblivna intäkter för annonser. Men detta gäller främst papperstidningarna. På lokalblaskan har ledningen gått ut med ett krav om att journalisterna ska jobba 40-timmarsvecka (mot 37,5 timmar som nu) för samma lön som tidigare, kunde vi läsa i förra veckan. Svenska Dagbladet aviserar besparingar – koncernen som äger tidningen ska, enligt en artikel i konkurrenten Dagens Nyheter, spara 565 miljoner kronor före 2013 års utgång. Dagens Nyheter säger sig inte ha några sparpaket på gång, men Göteborgs-Posten ska minskas med 20 procent fram till 2015.

Alla som syns i tidningen behöver inte vara journalister…

Samtidigt som många papperstidningar drabbas av nedskärningar förundrar detta mig! För tidningsläsningen på nätet ökar ju – och varför kan man inte ta betalt för det? Vi vill väl att utbildade journalister ska skriva artiklar och reportage – inte bara obildade outbildade icke journalistikutbildade bloggare och vanliga privatpersoner? (När det handlar om bloggar är det ju personliga åsikter som vädras, det är inte journalistik!)

Det jag tror att det handlar om är att vi är så vana att få allting – eller väldigt mycket! – gratis på nätet. Det kanske är dags att ta betalt för lite mer redaktionellt material på nätet nu? Och samtidigt lägga ut annonser och få intäkter. Man kan ju ha system med prenumerationer eller ta betalt per läst artikel. På så vis tror jag också att vi ser vilka tidningar som har en sån kvalitet att folk är villiga att betala för att läsa dem på nätet.

OK, jag tillhör dem som gärna vill ha min papperstidning. Idag prenumererar jag på lokalblaskan och den kostar 2 600 kronor om året att ha. Det tycker jag är skitmycket pengar. Och tidningen blir bara tunnare och tunnare – när den inte innehåller reklambilagor, vilket den allt som oftast gör. Reklambilagor som jag dessutom även får i min snigelpostbrevlåda. I somras var tidningen så urusel och det var så lite intressant att läsa att jag starkt övervägde att göra uppehåll på den! Och lite grann fortsätter den i samma spår när man fortsätter att välja bort kunniga och duktiga krönikörer som Magnus Alkarp till förmån för tramsare* och bloggare…

Nej, jag tillhör nog dem som lätt skulle kunna övertygas om att helt gå över till en nätupplaga av lokalblaskan – och betala för det! Skulle DU???

*tramsare = stå-upp-komiker

Livet är kort.

Read Full Post »