Värdefulla och starka varumärken

Häromdan skrev jag ju om varumärken här på bloggen. Detta med anledning av att en tidning här i Uppsala tagit fram en lista på de personer som har Uppsalas starkaste varumärke. Och så skrev jag nånting om att jag saknade vissa personer. Nu presenterades bara tio i topp i tidningen, men listan innehöll faktiskt flera namn. Strax därpå skrev även lokalblaskan om hur man blir nätkändis och det personliga varumärket online, en ganska raljerande krönika som tycktes ha som syfte att slå ner på sociala medier, främst korkade bloggare.

Samtliga ovan kan slänga sig i väggen – för nu har Brand Finance, en internationell varumärkeskonsult, tagit fram en lista över världens mest värdefulla varumärken. Och där platsar varken naturfotografer, journalister eller bloggare. I toppen hittar vi nämligen Apple och Samsung som de två mest värdefulla. Efter dessa kommer Google, Microsoft och Walmart. Men det är Ferrarri som har det starkaste varumärket, följt av Google, Coca-Cola. Pricewatehouse Coopers och Hermès.

Snacka om tunga elefanter... Vi som är långt ifrån så berömda – och kanske ökända – kan under tiden hasa omkring i listornas utkanter, i våra tofflor, kanske…

En del av min logotyp – som i sin tur är en del av mitt varumärke…

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå igång och erkänna att man berörs

Nu kommer en sån där vardagsbetraktelse som en del tror att vi bloggare skriver för att bli nätkändisar. Faktum är att jag har skrivit det nedanstående eftersom det är tankar och ord som bara bubblar i mig och vill ut. Att det sedan råkar vara mina vardagsbetraktelser som är de mest lästa inläggen på den här bloggen kan jag faktiskt inte rå för. Ska jag skriva DÅLIGT, eller?

Den här förmiddagen har jag funderat på sånt jag går igång på i den meningen retar upp mig på eller blir irriterad eller till och med arg på. Skälet är förstås att jag har gått igång på nånting – logisk logik, oder was?!. Det handlar om sånt jag hör eller sånt jag läser. Och plötsligt slår det mig, mitt i irritationen, att anledningen till att jag går igång naturligtvis är att jag berörs. Ja, jag berörs och jag tar åt mig.

Nä, nån teflonpanna har jag aldrig varit, snarare tvärtom: jag har ofta tagit åt mig av andras sorger, missförhållanden eller problem. Vad jag förstår är det vanligt att man gör i stället för att ta tag i sitt eget.

Människan är utvecklingsbar och så även jag, tro det eller ej. Jag bär inte längre andras bördor, men jag är tydligt med att jag finns tillhands om jag kan vara till nytta. Igår gjorde jag det ett antal gånger och det kändes bra. Inte för att jag är nån genomgod människa – far from it! – utan för att dessa människor har farit eller far illa för att andra människor är… elefanter eller kanske snarare har bockfötter.

I samtliga fall handlar det om bristande förmåga till kommunikation och till insikten om att vi människor är komplexa och inte särskilt homogena. Det gladde mig särskilt då att tre av tre personer, trots att de var hårt åtgångna, inte gav med sig på den punkten: de ville kommunicera, diskutera och komma till rätta med. På olika sätt. En av dem är jag alldeles övertygad om att det går bra för, en annan har andra saker som måste vägas in i sammanhanget och en tredje tror jag får träna på såväl flexibilitet som att stå på sig.

Alla blad är inte gröna. Julstjärnans blad är inte heller homogena. Den här har ett rött blad kvar och står i mitt köksfönster.

Jag vet att en del går igång på det jag bloggar om. Jisses, om jag hade fått en smäll för varje gång jag skrivit nåt som misshagat nån, då hade jag varit död för länge sen! Det finns ständigt små, mycket små, människor som talar om för mig vilka ämnen jag får använda i mina blogginlägg. Vissa gånger blir jag till och med hotad. Jag kan sträcka mig så långt att jag ibland har varit som ovan nämnda elefant, men jag står för det jag skriver. Jag backar inte en millimeter förrän du, med argument men utan hot, kan övertyga om att jag borde ändra åsikt.

Hur det än är, tror jag att inte bara jag själv utan även andra kanske borde fundera lite mer över varför de blir så arga och upprörda av vissa saker de ser eller hör. För det kanske är så att de i själva verket berörs… Känner sig träffade av ett uns av… sanning..?

Min pelargon blommar. Jag har försökt beskära bilden så att inte nåns flerfamiljshus, cykel, husdjur etc har råkat komma med – folk kan ju till och med bli arga på sånt.

Förutom att gå igång idag har jag ägnat mig åt att skura badrum och duschrum här hemma. Det behövdes, om jag säger så. Efteråt skurade jag mig själv under duschen. Även det var behövligt. Det är ju lögaredag idag, passande nog. Men resten av hemmet tar jag i morgon.

Jag ska telefonera med mamma och borsta min tand. Ryggan är packad för snart bär det av för att hämta upp slutarbetad Fästmö och fara ut till Himlen. Gissar att kvällen tillbringas i TV-soffan, lyssnades på den tredje delen av den däringa tävlingen som pågår just nu i europeisk musik. Inte heller den här gången tänker jag blogga, utan sprider i stället omgivningens kommentarer i annat socialt forum (annars blir folk så arga så eftersom jag har en tendens att vara övervägande negativ). Kolla i stället in vad den här mannen skriver om tävlingen, för han gör det som vanligt på ett synnerligen kompetent och insiktsfullt sätt!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Så blir du en nätkändis” – enligt Björn

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!

Jag blir mest förvånad när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.

*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.

Livet är kort.

Read Full Post »