Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anna Book’

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.


 

Citrus

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna bjöd på god mat
och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen var det då dags för schlagereländet
att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor

Limpmackor till frukost.

 

Lucifer bakom datorn

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

Björn Lövenlid om nätkändisar

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!


Jag blir mest förvånad
när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.


*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter att ha träffat på en modig morsa som väntade på sin son som skulle anlända ensam, med SJ-tåg (hoppas verkligen det gick bra!), tuffade vi så iväg till Stockholm och Pride. Det var nära till hotellet från Centralen – och det är när från hotellet till Kungsan, för närvarande Pride Park.

Hotellet blev en ganska stor besvikelse. Nu ska vi ju inte häcka här inne utan vara ute på skoj, men ändå. Rummet var fruktansvärt opersonligt. Min sänglampa fungerade inte – tur att jag var så trött i natt att jag inte orkade läsa. Sängarna är två och Fästmön föste genast ihop dem. Bara det att de har ett rejält förargligt mellanrum som inte går att åtgärda.

Redan på tåget blev vi varnade per sms och per cyberspace om att vi kanske inte skulle kunna komma in på schlagerkvällen för att det var fullt med folk. Jag eldade förstås upp mig och blev skitarg. Men vi kom in! Och vi hade dejt med det här trevliga paret, herr och fru Hatt!


Herr och fru hatt iförda för kvällen anpassade huvudbonader, han i kamouflagefärgad, militant keps, hon i otroligt vacker tiara.

                                                                                                                                                               Först delen av schlagerkvällen var rätt OK. Men det var verkligen fullt med folk och vid bajamajorna var det smått kaotiskt. Men får såna som mig har nöden ingen lag och jag var tvungen att genomlida folkmassornas trängsel vid två tillfällen. Det blev ett andningshål i verklig mening när vår kvartett fick sätta sig ned och äta middag framåt kvällen i en paus.

Under middagen kände jag nåns blick på mig – och HEPP! – där stod Nillan och Anna! Vi hoppas kunna stråla samman med dem nån gång under dessa dagar i Stan.

Schlagerkvällen då? Nja, den var en besvikelse, tyckte jag. Det blev aldrig det sedvanliga trycket som brukar infinna sig. Ingen dansade på några bord, folk blev bara fulla och hällde ut såväl champange som öl på min högerfot, trampade mig på min vänstra fot och hällde potatisklyftor på min rygg. Något fart blev det när äkta schlagerartister som Towa Carsson, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist rev av C’est la vie, när Anna Book ylade ABC, Shirley’s angels gastade loss och när Kikki Danielsson körde ett par av sina låtar. Men sen blev det liksom inget mer än en stor besvikelse för mig. Sorry, men det här var den sämsta schlagerkvällen jag har varit med om!


Det var roligare att se på himlen än på artister som man inte visste vilka de var.

                                                                                                                                                                      Tur att jag hade ett sånt trevligt sällskap! Och ett sånt välklätt sådant! Min kära var iförd sin chica leoparmönstrade och hon är så fin i den!


Så chic, min lilla leopard!

                                                                                                                                                                   Vi strosade runt lite när Hattarna hade lämnat oss. Vilade ut på en bänk och lyssnade på skrålet. Jag var otroligt matt, för jag har förlorat mycket blod under de senaste dygnen. Och ja, jag ska ringa min läkare när jag kommer hem, men nej, jag har ett nytt liv som börjar den 1 september och jag tänker inte låta nåt förstöra den chansen.

Största behållningen av kvällen var nog att spana på folk och deras stil- och smaklösa kläder. Blommigt och blommigt och blommigt, till exempel, tycker jag har en tendens att bli lite för mycket. En kille visade sina kalsonger och jag trodde det var råttor på dem. Det visade sig vara älgar, men det var lika fult och äckligt som råttor, tycker jag. Och varför ska man visa sina kalsonger? Jag vill då rakt inte se dem!

Vi gick hem till hotellet och satte oss i baren och filosoferade och tittade upp i taket med ögonen åt ett sällskap. Sällskapet bestod av en bög och en fem, sex alltför lättklädda spinkiga flickor varav en höll låda hela tiden med megafonröst. Ja, ja…


Taket i hotellbaren. Notera till vänster de julpyntsakiga ljusdekorationerna. Varför, liksom?

                                                                                                                                                                  Det blev var sin öl och en skål med torrostade nötter. Eftersom det visade sig att vi inte får använda presentkortet jag vann i en tävling där jag bloggade om en hotellupplevelse, gissar jag att vi får göra slut på de tusen kronorna på en middag här nån kväll. Suck, för här är liiite trist…


Var sin sån här fick avsluta kvällen för oss.

                                                                                                                                                                   Idag har vi grundat med en liten sovmorgon till klockan nio samt en rejäl frukost. Dagens äventyr är inte riktigt planerade än, men det blir en tur till Fotografiska och kanske middag i Gamla stan. Kanske, som sagt. Om den där Tofflan slutar blogga snart…


En bra start på dagen. Stor, om inte annat…

                                                                                                                                                                  Nu säger vi tack och hej för dan, troligen! Men var inte orolig, Spejaren är alltid tillbaka i form av skoningslösa rapporter på en blogg nära dig.


Spejaren har stängt för uppdrag.

Read Full Post »

Tegelstenen Tusen svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe är egentligen en bok man bläddrar i. Jag läste den från pärm till pärm. Och äntligen höll jag i en tjock bok som dessutom var rolig och lärorik!


Liten bild på en stor bok!

                                                                                                                                                       Den här boken innehåller svenska klassiker från kulturvärlden. Boken börjar 1956 och avslutas med en enda klassiker 2009. (Skälet till det låga antalet klassiker det sista året är säkerligen för att boken kom ut då!) Böcker, filmer, musik och TV-program liksom, naturligtvis, artisterna, journalisterna, underhållarna, författarna med flera bakom verken, presenteras. Varje klassiker får minst en spalt i boken, som för övrigt inte är paginerad.

Jag läste Tusen svenska klassiker med penna i hand och kryssade för de klassiker jag kände till/hade läst/hört/sett etc. Före läsningen trodde jag att jag var ganska kulturellt allmänbildad, men nu inser jag att det saknas kryss lite här och var…

Roligast är en del små faktauppgifter, till exempel att Stig i ICA-reklamen är den som vrålar

Lägg av!

i början på Nationalteaterns låt med samma namn…

Exempel på några klassiker i boken är Sudda Sudda (Gullan Bornemark), Kung Liljekonvalje av dungen (Maria Lang), Drop in (TV-program), Ta av dej skorna (Povel Ramel), Kullamannen (TV-serie för unga), Den närsynte bofinken Knut (Eva Rydberg), Martina (dokumentär av Tom Alandh), Mannen på taket (film), Jack (Ulf Lundell), Sommaren är kort (Tomas Ledin), ABC (Anna Book), Diggi loo (Herreys), Antikrundan (TV-program), Änglagård (film), Aprilhäxan (Majgull Axelsson), Sommartorpet (TV-serie)… Och många, många, många fler!!!

Läs den här boken! Den är skitbra!

Read Full Post »