Fyra dagar i april

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)

Finns det nåt bättre än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.

Året är 1943 och det närmar sig påsk. Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]

Livet är kort.

Read Full Post »

Och nu är jag lite ensam…

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 

Jag har ställt fem soppåsar i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Fortsätter att vara vacker.

Och den här bilden tog jag i natt:

Lika vacker på natten!

Nu ropar duschen på mig. Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi firade en som blev myndig…

I måndags kväll var vi alltså iväg på en tur till Morgonen i Förorten där vi skulle fira en tjej som blev myndig. Eftersom jag har lovat att inte publicera några foton på den nyblivna vuxna får du i stället se lite kring förberedelserna hemma hos mig.

Här är det på väg att bli en siffra till efter 1:an.

Födelsedagsbarnet hade önskat hallontårta, vilket det ju inte riktigt är säsong för. Så det blev hallon- och Pollytårta – och en väldigt god sån!

Här är tårtan på väg att bli färdig.

Födelsedagsbarnet i fråga är inte den lättaste att inhandla presenter till. Jag hade samlat ihop lite av livets nödtorft i form av paket som jag etiketterat – allt för att förstöra överraskningsmomentet! På lapparna stod

• halstabletter
• tobak
• en flaska whisky
• kattsand
• Allt vad en kvinna behöver

Jag tror att födelsedagsbarnet förstod det roliga med det hela, hon skrattade i alla fall!

18 på tårtan!

Vad paketen egentligen innehöll var förstås nåt helt annat. Det mesta var ätbart och så var det en grå papperspeng med en gammal kung på.

Puddingen gör tårta.

Födelsedagsbarnets mamma gav också papperspeng, en bok och en jättefin top. Vad pappa hittade på glömde jag att fråga, men han och Storasyster hade gjort så fint hemma med bullar och kakor, tända ljus – och dagen till ära, värmen påslagen! Mormor och L tittade också in, de kom för egen maskin eftersom min maskin Clark Kent* var full av däck. Mormor hade hittat en alldeles perfekt Uppsala Ekeby-katt! Vilken fin present och vilket fint minne av mormor och dagen att ha kvar!

De levande katterna i familjen var för övrigt i sitt esse. Felix blev antagligen sur och avundsjuk för att han inte stod i centrum, så han var ute i ösregnet och fångade en mus. Som han tog in och lekte med. På en matta i hallen. Alla skrek, särskilt Jerry Storasyster! Jag satt bara cool och betraktade det hela, för jag hävdar ju alltid att jag inte är så förtjust i katter just för att de är rovdjur. Trots det jag var ändå med och räddade livet på Musmördaren härom sommaren…

Jag vill hoppas och tro att födelsedagen var till belåtenhet. Den jag saknade var Storebror, men jag hoppas han hade några kakor att knapra på.

Nästa högtidsdag vi firar i familjen är en 20-årsdag… För somliga deklarerade ju att man har slutat fylla år, så det är inte av elakhet jag hoppar över Novembergubbenbarnet! *retas ENORMT mycket*

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »