Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syssling’

Ett ANNAt inlägg.


 

Idag firar jag kvinnan i mitt liv! Fästmönden mest älskade Annan, den bästa. Hon som, bland övriga Annor och andra, finns där och som är den som har mitt hjärta. Anna med det stora hjärtat, kvinnan som har stått vid min sida sen hösten 2007 och inte vikit en millimeter trots allt jobbigt och svårt som hänt – och allt dumt jag har gjort. Vi säger understundom, Anna och jag, att vi önskar att vi hade träffats tidigare i livet. Jag önskar dessutom att vi hade träffats vid en bättre tid i livet, inte i kristid, mer eller mindre. Vissa saker vill jag emellertid inte ha ogjorda och detsamma tror jag gäller för Anna. Men… det hade bestämt varit… lite skönare om livet hade farit fram aningen snällare med oss. Som vanligt gäller att försöka använda bra delar av de erfarenheter en fått tidigare i livet och tänka framåt.

Annaliten

Riktigt så här tidigt i livet träffades vi inte, men Anna är så bedårande SÖT på dessa bilder!


Så Anna, om du läser detta… NÄSTA ÅR… Då du!!!
I år blir det ett mer vanligt gratulerande när vi ses senare idag! Övriga som läser detta kan gott hoppa in till Annas blogg och skriva grattis i en kommentar. Det gör inte ont.

 

Anna

Alla heter Anna, till och med den här tidskriften.

Som jag antydde inledningsvis finns det flera Annor i mitt liv. Lyckligtvis är samtliga Annor goda och bra Annor. För ett tag sen jobbade jag till exempel med tre (3) Annor och samarbetet gick väldigt bra med alla tre. Och ganska nyligen fick jag kontakt med min syssling Anna – efter 40 år… Lustigt nog är det min andra syssling som bland annat också är författare… Hoppa in på hennes blogg och ta en titt! Sen har jag en kompis som skriver böcker också, Den belgiska Annan. Tyvärr har hon ingen aktiv blogg längre, men jag skriver då och då om hennes böcker här. Vidare heter en av mina bästa Uppsalavänners dotter Anna liksom den av mina kompisars dotter som bor närmast mig. Mitt ex före Anna heter också Anna fast i andranamn och ett tag i hennes liv hade hon samma efternamn som min Anna. Nu har jag inte haft kontakt med mitt ex på några år, så det vore synd att säga att hon är en Anna som finns i mitt liv. Men… kort sagt: Alla heter Anna – på ett eller ANNAt vis!

Än så länge har jag bara messat födelsedagsbarnet och skickat en ljudfil med sång eller vad jag nu ska kalla det. Jag skulle naturligtvis ha uppvaktat på plats i morse med paket och frukost på sängen. Men tyvärr är det ju så att jag är arbetssökande och då måste en ägna sig åt lite ANNAt. Under morgonen har jag till exempel sökt jobb, fyllt i a-kassekort, aktivitetsrapporterat, telefonerat med a-kassan samt fört en mejldialog med en arbetsförmedlare i Enköping. Det har gått bra med allt idag, till och med a-kassan – KORS I TAKET! Förhoppningsvis får jag därför en liten slant från dem i slutet av månaden, typ ersättning för sex dar. Som vanligt gäller emellertid att Det papperslösa kontoret inte riktigt existerar och jag är dessutom sån till min natur att jag kör med både hängslen och livrem. Pappershögen växer…

Pappershög

Pappershögen växer på mitt skrivbord…


Idag blir det alltså inte så mycket läsning. 
Men jag påbörjade min andra Elizabeth George-bok i helgen och den verkar, efter att ha läst cirka en femtedel (cirka 100 av cirka 500 sidor), lika bra som den första. Jag kan konstatera att givaren dessutom figurerar i boken, dock maskerad som nunna…

Syster Agnetis

Givaren av boken figurerar visst i den också, om än i nunneform…


För den som är intresserad av min hälsa
kan jag rapportera att magen är ytterligare bättre. Genom att jag kan äta fast föda med det för mig viktiga fettet i kosten fungerar den nu mer och mer som den ska.

Slutligen gläds jag för vännen som liksom jag lever i en värld där tillsvidareanställningar är nåt för andra. Vännen har fått förlängt kontrakt till sommaren OCH varit på en lovande intervju för ett ANNAt jobb.

Ha en bra måndag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett önskande inlägg.


 

Det är önskelistornas tid. Att önska kostar ingenting. Gratis är gott. Ergo, jag önskar…

  • Jordgubbstårtaen riktigt god tårta till vännen FEM som fyller år idag
  • en ny skrivborsdsstol som inte knarrar och med hel sits
  • en fungerande uppladdningsbar tandborste
  • en synundersökning
  • nya blandare och kranar
  • en bil utan gnissel
  • en man åt mamma
  • en kompis åt mamma
  • friska sysslingar
  • en vilsam jul för Fästmön
  • ingen oro
  • inga krig
  • fred på jorden
  • en pratstund med pappa

Det var väl inte många saker???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

De afrikanska brevenDet är en märklig bok jag just har slagit ihop pärmarna på. Jag hittade den i somras på antikvariat Alfa i Stockholm, som jag besökte med vännen FEM och Finske Pinnen. De afrikanska breven av Eva Lejonsommar är en tung bok, med många teman och två berättelser som naturligtvis går ihop. Eller också inte…

Dels får vi följa missionären Elsa under början av 1900-talet i Kongo. Statarflickan Elsa, som blivit kallad under ett väckelsemöte. Vartannat kapitel följer vi Robert, akademiker, alkoholist och afroamerikan. Hur olika dessa tu än verkar hänger de ihop. Det de har gemensamt är kanske det faktum att de vill höra till. Men Elsa är lesbisk, vilket hon naturligtvis inte kan visa öppet. Och Roberts liv är en lögn, enligt en kvinnlig journalist som säger sig vara hans syssling.

Det här är en bok med många bottnar. Bara det att den består av så många känsliga ämnen i kombination – religion, ras, sexuell läggning, för att nämna några – gör den speciell. Och tung. Jag läste febrilt för att komma till slutet där allting skulle få sin förklaring. Tyvärr fick det det, men slutet blev ändå annorlunda än jag hade trott och faktiskt hoppats på.

Boken hade vunnit en del på att formges på ett annat sätt, enligt min mening. Jag har svårt att följa med i ett kapitel när tidsepoken plötsligt blir en annan. Tanken är väl att man som läsare ska se Elsas tidiga liv genom hennes febriga hjärna, men övergångarna ställer till det ibland.

Det samlade Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)


Finns det nåt bättre
än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

Fyra dagar i april
En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.


Året är 1943 och det närmar sig påsk.
Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett morgonens JA! hittade jag också i dagens lokalblaska. Det är slutklämmen i Uppsalabon Annika Eriksson Sinclairs insändare:

[…] Slutligen måste man också berömma [Tofflans syssling] som har gjort den fantastiska utställningen Skuggor och Ljus på Upplandsmuseet. Bra civilkurage. Man skulle önska att den fick bli en stående utställning som skulle användas i skolornas undervisning.


Livet är kort. Följ Tofflans syssling på twitter!
 

Read Full Post »

Gamla Uppsala… Om man bor i Uppsala kan man inte låta bli att förföras av det. Och jag är så glad att kära sysslingen förfördes av det så att han skrev sin avhandling om det: Det Gamla Uppsala. Berättelser & Metamorfoser.


Den var förförande.

Jag fascineras av Gamla Uppsala! Hur skulle jag inte vara det när jag bor där jag bor? Och är litteraturvetare i botten! I den här avhandlingen får jag mitt lystmäte omhuldat. Gamla Uppsala, litteratur, historia – och rätt mycket… politik. Jag tror att det är därför jag fängslas mest av de senare delarna av avhandlingen, för då blir det mer nutidspolitik. För då handlar det om raspolitik och sånt som aldrig ska glömmas eller gömmas! Fram med liken ur garderoberna!

Och som sagt, jag är glad att Magnus förfördes av Gamla Uppsala i sig och gjorde detta arbete. Utomordentligt! Tack för att du gav mig boken, Syssling!

Read Full Post »

När jag vaknar med huvudvärk efter att ha varit bortbjuden på middag kvällen innan vet jag att jag har haft roligt. Och druckit vitt vin. Jag och vitt vin går inte så bra ihop, trots att druvorna är renare och alkoholhalten mycket lägre än i rött.


Ett lätt mousserande vin som kittlade tungan.

                                                                                                                                                                Men nu ska jag inte klaga alls, för detta ska bli ett positivt inlägg om hur trevligt det var igår kväll. Jag hade aldrig varit hemma hos Syssling M och hans Eva-Lena tidigare. Deras hem är precis så trivsamt som jag föreställde mig. Trägolv, ett kök med imma på rutorna, kakelugnar, instrument, datorer – och alienkatten Bibbi!..


Alienkatten Bibbi var min egentliga värdinna igår.

                                                                                                                                                                Visst ser hon väl magisk ut? Dessutom är hon husses kelgris och när matte försöker vara hård och banta ner Bibbi, som lider av två till tre kilos övervikt, går Bibbi till husse. Där får hon nåt gott ur en påse i skafferiet, eller så.


Bibbi och hennes husse Magnus, den senare iförd sin webbtrolltischa.

                                                                                                                                                      Sysslingen var kvällen till ära iförd en webbtrolltischa som nån vänligt, men anonymt tillsänt honom. En sån skulle jag också vilja ha! Webbtrollet, däremot, får ju gärna dra, men jag tror inte h*n vet hur eftersom h*n uppenbarligen är totalt uppslukad av min blogg och mitt liv. Tröttsamt…

Men vänta nu, det här skulle ju bli ett positivt inlägg!!!


Eva-Lena gillar inte kameror, men här hann hon inte undan.

                                                                                                                                                            Eva-Lena är Magnus trevliga fru/sambo, en mycket varm person – som liksom jag delar med sig av sin värme i det att hon/vi med varm hand delegerar matlagning till våra bättre hälfter. Det är klokt – i alla fall i mitt fall.

När det gäller skådespelarinsater har Eva-Lena faktiskt gjort en riktigt bra film tillsammans med Magnus om en dator. Jag skrattade så jag tjöt. Eller nej. Jag ylade!

När jag kom mötte jag söte sonen J som var på väg ut. En 19-åring (?) sitter inte hemma med föräldrarna och föräldrarnas gäster en fredagskväll. Sunt! Dessutom gav det mig möjligheten att ta mig en rejäl titt i hans rum! Moahahahaaaaa…

Framåt kvällen dök vackra dotter M upp. Tänk att jag tyckte jag såg Magnus mormor i hennes utseende! Magnus mormor var en mycket vacker dam och syster till min morfar.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

När barnen är små brukar de få godis av sina föräldrar. Nu är dotter M hela 25 år fyllda och hade tagit med en hel kasse chokopåsar till mor och far och Tofflan. Gotti, gotti! Och vilken väluppfostrad flicka som tar hem godis! Bra jobbat, Magnus och Eva-Lena!


En väluppfostrad dotter tar med sig godis hem till sina föräldrar och deras gäster.

                                                                                                                                                            Jag hade medfört en kartong med ljusa chokladpraliner (mörk choklad=urk). Baktanken med detta var förstås att jag skulle kunna snika åt mig massor av bitar, men tänk, jag ville inte ha en enda! Jag var nämligen proppad efter Magnus kycklingspett med ris och jordnötssås och broccoli, Eva-Lenas sallad och ljuvlig paj med vaniljsås till kaffet. (Ja, salladen var till maten, inte till kaffet.)

Vidare överräckte jag en flarra av mitt hemtrampade rödvin. Nu tror jag att Magnus och Eva-Lena definitivt är vitvinsmänniskor. Dessutom är väl kvaliteten på mitt vin inte den högsta. Men kanske kan det vara lämpligt som matlagningsvin???

Magnus hade många kameror, men alla ville visst inte göra som han ville.


En sammanbiten man och hans icke samarbetsvilliga kamera.

                                                                                                                                                                  Kvällen var fylld av intressanta spörsmål och ämnen. Vi talade om allt från kulturredaktörer till psykopater, a-kasseidiotiska regler, försvunna krönikor, chefer i grannskapet och så Magnus fantastiska mamma, som jag önskar att jag hade känt lite bättre. Hon, som var som en storasyster för min egen mamma, fast de i själva verket var kusiner. Tyvärr gick Magnus mamma bort förra året utan att vi hann att träffas igen. (Sista gången hon och jag sågs var på en begravning. Vi satt bredvid varandra på begravningskaffet och fnittrade – inte alls comme il faut!)

Nu är planerna att försöka få en liten minisläktträff kring jul när min mamma kommer hit. Vi vill också försöka få kusin B med make från Hägersten att joina oss. Annars är släkten ett märkligt kapitel, det tror jag Magnus och jag är eniga om. Enough said on that subject on this blog!

Gästen, det vill säga jag, gick inte tomhänt från kvällen. Jag fick en DVD-skiva med spännande och användbart innehåll. Magnus försökte pracka på mig ett av sina skönlitterära verk. Då var det extra roligt att säga:

Nej tack!

(Hans min var obeskrivbar).

Jag har den boken redan!

(Han blev lättad.)

Tacksamt tog jag i stället emot hans avhandling som jag inte har läst! Jag fick den signerad, dessutom! 😛

Taxichauffören körde som en biltjuv och jag var hemma på fem minuter. Förklaringen låg väl i att han var östgöte…

En mycket trevlig kväll, denna! Jag sparar den i mitt hjärta och plockar fram när jag bäst behöver. TACK!

Slutligen en dokumentär, filmad med min tejpade!

Read Full Post »

Torsdag inleds alltid på den här bloggen med höjning (ja tack) och sänkning (nej tack). Det är inte svårare än så här:

Ja tack

  • Alla glada, varma, snälla grattis till vikariatet (Ni är fantastiska!)
  • Sysslingen (Som jag ska träffa nästa vecka)
  • Fästmön (Jag vill dela allt med dig!)
  • The Laughing Lisbeth (Å vad jag gillar dina tokerier!)
  • En ny omgång av Downton Abbey börjar på lördag (Åtta nya avsnitt! Äntligen nåt sevärt på TV på lördagskvällar!

Nej tack

Read Full Post »

Dagens utflykt gick till Fruängen. Vi var bjudna på lunch hemma hos mammas kusin Barbro och hennes man Arne. Barbro hade snabbt rabblat en vägbeskrivning i luren härom kvällen, jag klottrade som attan – och igår var jag MYCKET TVEKSAM till om vi skulle hitta. Jag skriver nämligen som en kråka. Kråkfötter. Men faktum är att jag inte körde fel en enda gång! STOLT!

Kusinerna träffas inte så ofta eftersom Barbros föräldrar, som bodde i Metropolen Byhålan, inte längre är i livet. Men de var jättesnälla mot mig när jag var liten och mamma var sjuk! Jag minns inte alla gånger jag fick äta mig inte bara mätt utan übermätt hos Ester och Harry!!!

Barbros och mammas pappor var bröder. Ibland tar Barbro en tur neråt eftersom hon har en bror i Östergötland och för lite sen tittade hon faktiskt in till mamma i samband med en familjeangelägenhet. Men som sagt, det blir inte så ofta kusinerna träffas. Dessa två tjejer som lekte mycket som barn.


Barbro i turkost, mamma i rosa.

                                                                                                                                                              Extra roligt var det att Barbros och Arnes äldsta dotter Monica dök upp. Min syssling, som jag inte har träffat sen vi var tonåringar. Och det är länge sen, som du förstår… Solbränd och fräsch, med egendesignat armband kom hon på sin cykel från en av förorterna lite närmare Stan. Monica ska för övrigt på hantverksloppis i Norrtälje på måndag och sälja sina smycken. Varför inte ta en tur dit på eftermiddagen för att kolla in läget? Om jag inte minns fel var det mellan 16 och 18,  plats vet jag tyvärr inte. Men Norrtälje är väl inte så stort???


Monkey var lite trött efter cykelturen, men pappa Arne och mamma Barbro ser pigga ut.

                                                                                                                                                                  Vi bjöds på kaffe och hembakat när vi kom. Vädret var OK och vi kunde sitta ute. Härligt! Knappt hade vi svalt sista tuggan förrän vi bjöds in till ett härligt lunchbord med lax, färskpotatis, kantareller och annat smått och gott. Kantarellerna hade Arne plockat, men firren var från Coop…


Monica piggnade till av den goda maten.

                                                                                                                                                                    Den stackars Arne fick skäll för att han gett sig ut i svampskogen utan varken waranbricka eller mobiltelefon – eller hörapparat. Själv skrattade han mest lite smått åt fruns och dotterns oro.

Han är så cool, Arne! Inte nog med att han är en riktig tryffelhund med sina kantarellställen. Stolt visade han upp sina bridgepriser och berättade om sin frimärkssamling från Tyskland. Imponerande!

Barbro har varit lärare. Idag ägnar hon sig mycket åt att släktforska. Bland annat har hon grävt fram en halvfaster som fortfarande är i livet. Hon ser rätt sträng ut på bilden nedan, men är jättesnäll!


Barbro har grävt fram en halvfaster.

                                                                                                                                                               Monica jobbar också som lärare, men med bild, form och textil. Tänk så lite man vet när man är barn om vad man som blir av en som vuxen… Monica är två år äldre än jag och jag måste erkänna att jag såg upp till henne när hon besökte sin mormor och morfar om somrarna.


Textilfröken och Tryffel-Arne.

                                                                                                                                                                 Efter lunchen tittade vi på bilder av barn och barnbarn. Sen blev det dags för kaffe i pergolan igen, denna gång serverad till en ljuvlig smultron- och rabarberpaj och vispad grädde.


Paj med smultron och rabarber.

                                                                                                                                                                 Jag behöver väl inte säga att mamma och jag blev gaaanska mätta..? Man kan ju liksom inte låta bli att ta fast man inte borde…


Mamma hade en bra dag, tror jag.

                                                                                                                                                           Besöket rundades av med förevisning av träd, blommor och annan växtlighet. Vackra blommor fanns på både fram- och baksidan på tegelradhuset.


Här en gul ros som trots sin färg är vacker, tycker jag!

                                                                                                                                                              Jag fick se potatisodlingen i hinkar, äppleträd och ett utbyggt staket. Och i plommonträdet ett fågelhus, signerat Harry Berg, Barbros pappa.


Ett vackert fågelhus, signerat Harry Berg, i plommonträdet.

                                                                                                                                                        Vinbären var otroligt röda i solen. Men så gick solen i moln och vi packade in oss i Clark Kent* för avfärd hem till Uppsala. Jag varnade dock att vi kanske återvänder snart – för inte var det svårt att hitta till Fruängen, inte.

En skön dag i trevligt sällskap och med massor av gott att äta. Både mamma och jag är alldeles matta. Gissningsvis blir det lite TV (Kronprinsessans födelsedag) och lite dator nu i kväll, det är väl vad vi orkar…


De röda vinbären var extra röda i solen.

                                                                                                                                                             Stort TACK till familjen J!

                                                                                                                                                           *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »

Nu har solen sjunkit ner bakom husen mitt emot. Himlen har en sån vacker färg i just den här stunden, men att försöka fånga den med mobilkameran blir bara platt.

I eftermiddag gjorde jag ett framträdande som jag är nöjd med, men absolut-inte-övertygad-om-att-det-går-vägen-med. Jag gav bort en bok om tapeter, en bok som jag formgav i tidernas begynnelse och jag har visat upp min bok Älskade Byhåla. Jag har skrutit med att jag har en kär syssling som bland annat är författare. Och jag har blivit otroligt sugen på jobbet jag blev intervjuad för! Mer om detta kan du läsa som har mitt lösenord! (Långnäsa till alla belackare och andra icke betrodda! 😀 )


En av favoritbilderna i min fotobok Älskade Byhåla.

                                                                                                                                                        Det var otroligt soligt idag och premiär för vårjackan och de coola solbrillorna. 😎 Men det var också ganska skönt att jag tog en tröja på mig…

Har telefonerat till Fästmön och till mamma och nu låter jag potatisklyftorna sköta sig själv i ugnen. Till dem grävde jag fram några tunna skivor stekt kycklingfilé ur frysen. Och så blir det faktiskt ett glas rött.

Jag är nöjd med dagen, även om jag inte vågar tro på den framgång jag nånstans hoppas på. Den framgången som innebär att både Magnus och jag får dricka champagne och fnittra tillsammans – han har redan ett par saker att fnittra åt, nu hoppas vi på en tredje samt även en för mig, dårå.

Stort TACK till dig som har hållit tummar och kanske tår idag! Du får gärna hålla dem cirka två veckor till, typ. Lite, i alla fall!

Read Full Post »

Older Posts »