Fyra dagar i april

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)

Finns det nåt bättre än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.

Året är 1943 och det närmar sig påsk. Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]

Livet är kort.

Read Full Post »

Underbara dagar framför oss

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!

En lärorik tegelsten.

Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg. Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »