Deckarna: Christoffer Carlsson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Onsdagkväll och dags för Deckarna. Serien börjar gå mot sitt slut nu. I kväll var det yngste deltagarens tur att utredas. Christoffer Carlsson skriver ganska hårdkokta, svarta deckare. Jag har läst en av dem och blev inte imponerad. Men efter en Twitterdialog med författaren har jag bestämt mig för att ge hans författarskap en ny chans. (Jag är svag för författare som inte räds att kommunicera med sina läsare. Såna författare hamnar automatiskt på plus hos mig.) Nån gång. Inte just nu. Först ville jag ju veta lite mer om honom.

Christoffer Carlsson skriver hårdkokt och svart. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Christoffer Carlsson är minstingen i gänget. Men trots att han endast är 29 år ung är han disputerad kriminolog. Litterärt har han tagit livet av elva personer och ett och annat djur. Christoffer Carlsson började skriva deckare redan som barn. Vem vet, kanske är han psykopat? Han avslöjade i vart fall att han har knäckt deckargenrens W-kod och att han är inspirerad av bland andra Sjöwall-Wahlöö.

Dagens övning kändes lite märklig, men gick bland annat ut på att hitta mordoffer och mördare. Den kändes lite… rumphuggen och det offer som tagit bussen in till stan rollade ut ganska snart efter att ha presenterats. Ett visst kvinnofall skedde även denna gång – dock inte nerför nån trappa utan i form av en tappad röst.

Roligast var nog att upptäcka att Christoffer Carlsson säger

liksom 

minst lika ofta som jag.

Det var ett bra program och Christoffer Carlsson är en intressant författare som jag ska ge en ny chans. Och detta skriver jag inte enbart på grund av vår Twitterdialog!

Toffelomdömet blev högt!

Nästa gång avslutar Katarina Wennstam den här TV-serien.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och nu är jag lite ensam…

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 

Jag har ställt fem soppåsar i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Fortsätter att vara vacker.

Och den här bilden tog jag i natt:

Lika vacker på natten!

Nu ropar duschen på mig. Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!

Livet är kort.

Read Full Post »